MP måste kräva att Löfven skriver under kärnvapenavtalet

I juli 2017 röstade Sverige tillsammans med 121 andra stater ja till FN-konventionen om kärnvapenförbud. Sedan dess har konventionen undertecknats av 70 stater och dessutom ratificerats av 23, dock inte av alliansfria Sverige.
MM

MP måste kräva att Löfven skriver under kärnvapenavtalet

I juli 2017 röstade Sverige tillsammans med 121 andra stater ja till FN-konventionen om kärnvapenförbud. Sedan dess har konventionen undertecknats av 70 stater och dessutom ratificerats av 23, dock inte av alliansfria Sverige.

Däremot har två andra alliansfria EU-länder både undertecknat och ratificerat: Österrike och Irland. Också flera stora demokratier i andra världsdelar har till fullo anslutit sig till konventionen, däribland Sydafrika, Chile, Mexiko och Nya Zeeland.

Bland de stater som skrivit under men ännu inte hunnit ratificera finns nästan hela Latin-amerika och viktiga afrikanska och asiatiska demokratier, till exempel Nigeria, Madagaskar, Indonesien och Malaysia.

I stället för att snabbt, i enlighet med Sveriges anti-kärnvapentraditioner, underteckna och ratificera konventionen tillsatte Löfvenregeringen en ”Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen om förbud mot kärnvapen”, den så kallade Lundin-utredningen.

Inom Socialdemokratin har sidoorganisationer och fredspolitiker krävt att regeringen ska underteckna konventionen. De har stöd av utrikesminister Margot Wallström.

Däremot tycks försvarsminister Hultqvist luta åt militärens negativa hållning, nyligen uttryckt i ett remissvar av ÖB.

Så frågan är vad statsministern gör. Ska Löfven skrota världens mest framgångsrika fredspolitik? Ska Sverige överge 200 års alliansfrihet och gå med i Nato just när Natos högste chef är en USA-president som också liberala skribenter har stämplat som en machofascistisk lögnare, senast Sydsvenskans Per T Ohlsson (28/4)?

Miljöpartiet grundades på grundval av två globala ödesfrågor: miljön och freden. När det gäller miljön har det rödgröna regeringssamarbetet trots besvärliga kompromisser uppnått betydande framgångar. Om det bara handlade om miljöpolitiken skulle fortsatt regeringssamarbete inte behöva ifrågasättas.

Som jag visade i en utredning för några år sedan har gröna partier som alltför lättvindigt avbrutit regeringssamarbeten drabbats av väljarnas bestraffning. Förvisso finns det väljare som anser att kompromisser är svek. Men det finns ännu fler som anser att regeringsansvar måste bäras också när det svider.

Men som jag också visade i det som en del journalister har kallat ”Gahrtondoktrinen” finns det gränser. Om regeringspartnern till exempel skulle vilja bygga en ny kärnreaktor skulle MP givetvis – precis som Finlands Gröna två gånger gjort – tvingats avbryta regeringssamarbetet.

I det fallet skulle regeringsutträde uppfattas som legitimt (vilket visat sig i den finska Grönas valframgång häromveckan).

Hittills har ingen sådan tydlig brytfråga aktualiserat MP:s uttåg ur den rödgröna regeringen. Men nu kanske den dyker upp: FN-konventionen om kärnvapenförbud. Fram till nu har MP accepterat att utöva begränsat inflytande över försvars- och säkerhetspolitiken. Inte för att vi tycker S driver en grön fredspolitik. Men vi har litat på att Olof Palmes parti står fast när det gäller fredspolitikens grundbultar: alliansfrihet och kamp mot kärnvapen.

Nu verkar detta osäkert. Vilken sorts parti är det MP samarbetar med? Ett fredsparti i Palmes anda som är pålitligt när det gäller de grundläggande fredsfrågorna? Eller ett parti som går i ÖB:s och vapenindustrins ledband och struntar i Sveriges roll som global fredsaktör?

Frågan om kärnvapenförbudet är ett tydligt test. Det är hög tid för statsministern att ta ställning. Jag hoppas Stefan Löfven lyssnar på sina gräsrötter och fredsveteraner och sin egen utrikesminister och därmed befriar MP från behovet att ifrågasätta det rödgröna regeringssamarbetet.

Per Gahrton
tidigare riksdagsledamot och
EU-parlamentariker (MP)

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter