Landet där medborgare blev kunder

Efter att före första världskriget ha varit ett extremt ojämlikt land kom Sverige under mellankrigstiden och fram till 1980-talet att bli ett av de jämlikaste länderna i världen. Sverige blev känt för begreppet folkhemmet. Folkhemmet var inte bara ett begrepp som stod för jämlikhet, utan dessutom för bastrygghet och en välfärd för alla.

Under 1980-talet kom marknadsliberalismen och därmed vände utvecklingen i Sverige. Ojämlikheten ökade och i dag är Sverige det land inom OECD där ojämlikheten ökar snabbast. I början av 1990-talet kom omfattande avregleringar och verksamheter inom offentlig sektor såldes ut till privata företag, även inom välfärdsområdet. Detta fortsatte oavsett vilka partier som satt i regeringsställning. Så kom Sverige att bli ett av de länder som gick längst vad gäller privatisering av offentlig sektor.

Inom skolområdet blev till och med Sverige unikt, sedan diktaturen under Pinochet i Chile hade avskaffats och landet inte längre tillät offentligt finansierade vinster i skolföretag. I Sverige tillåts privata skolföretag finansierade med skattemedel att fortsatt ta ut vinster. Följden har blivit att riskkapitalister ser detta som en mycket intressant marknad, då risktagandet är i stort sett försumbart och intäkterna givna. En ökad segregation och betygsinflation och att stora summor skattemedel skulle föras ut ur landet fanns nog inte med i kalkylen från politiskt håll.

Marknadiseringen av offentlig sektor har även lett till att nya styrformer tillämpas. New Public Management, NPM, har blivit genomfört inom myndigheter, regioner och kommuner. Syftet är att öka effektiviteten genom att använda metoder från det privata näringslivet. Det har inneburit att så kallade framgångsindikatorer tas fram för vad som ska uppnås inom olika verksamhetsområden och att de mål som sätts ska vara mätbara och följas upp.

I ett privat företag är det alltid till syvende och sist vinsten som är utslagsgivande för hur bra verksamheten går. I offentlig verksamhet finns inte några sådana enkla sätt att mäta framgång. Det har lett till att de framgångsindikatorer som tas fram huvudsakligen blir kvantitativa och sällan är kopplade till vad verksamheten ytterst syftar till. I skolan är inte betygen ett självklart sätt att visa hur framgångsrikt skolverksamheten bedrivs. Det är elevernas förmåga att kunna fortsätta studera eller klara en yrkesroll och inte minst utveckla sin sociala förmåga som medborgare, vilket är det grundläggande syftet.

Samtidigt som dessa framgångsindikatorer oftast inte visar hur verksamheten uppfyller sina syften, blir de detaljstyrande för medarbetarna. Tanken är ju att de ska vara utformade för att ge underlag för vad som förväntas genomföras. Detta innebär även att medarbetarnas insatser löpande behöver följas upp och utvärderas. Insatserna för uppföljning har ökat starkt och tar utrymme från den egentliga verksamheten. Inom sjukvården avsätts nu betydande resurser för att dels löpande rapportera vad som görs, dels sedan följa upp det som rapporteras, dra slutsatser, återrapportera och vid behov ändra framgångsindikatorerna.

Denna förändrade syn på styrning av offentlig verksamhet genom att tillämpa synsätt från privata sektorn har även lett till ett nytt synsätt avseende dem som utnyttjar offentlig sektors tjänster. Medborgarna har blivit kunder.

Synsättet är förstås i grunden felaktigt. För att ta en kommun som exempel, så bestämmer medborgarna via val av politiska partier vad kommunen ska göra och prioritera. Medborgarna ska alltså ses som kommunens uppdragsgivare via de politiska företrädarna för valda partier. Medborgarna finansierar också kommunens verksamhet via skatter. Om kommunen sedan anlitar privata företag för att genomföra verksamheter inom områden som skola och äldreomsorg, är det fortsatt kommunen som är ansvarig för verksamheten. Det enda kundförhållande som finns inom en kommun är att kommunen är kund till de företag de köper tjänster av. Att kalla medborgare kunder för att de utnyttjar tjänster de själva finansierar via skatter och som de har bestämt via de politiker de har valt, innebär alltså att de blir kunder till sig själva.

Allt flera ser baksidorna av denna utveckling. Människor reagerar, och även i media ser vi reaktioner när skolbarn och de som bor på äldreboenden kallas och behandlas som kunder. Det upplevs störande att vinster hos skolföretag som finansieras med skattemedel förs ut ur landet. Detaljstyrningen av medarbetare och all uppföljning som krävs upplevs allt jobbigare och kväver människors kreativitet och innovationsförmåga.

Även politikerna börjar vakna, inte minst vad gäller utvecklingen inom skolan. Förhoppningsvis ser vi slutet på den utveckling vi nu har haft i drygt 30 år inom offentlig verksamhet och början på en process där medborgarna ses som medborgare och inget annat. Medborgare som i demokratiska val ger förutsättningen för de offentliga verksamheterna.