Hongkong-upprorets asiatiska anor

Kina talar sitt tydliga totalitära språk när ”ledande aktivister” – det rör sig snarare om talespersoner eller språkrör för protesterna då rörelsen är medvetet horisontell, egalitär och fri från ”ledare” – riskerar livstids fängelse för utövning av sina mänskliga rättigheter: tryck-, mötes- och yttrandefrihet. Detsamma skedde vid studentupproret i Beijing.

Det började redan 1988 – vilket jag själv bevittnade, studenter var i stort de enda som talade engelska och vågade tilltala en utlänning – och växte gradvis till en folklig resning som kulminerade med hungerstrejken i maj men kvästes i och med massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989. Inte bara i det; det är även ett studentuppror i det att de unga tagit täten i mobiliseringen via sociala medier samt i de långa demonstrationstågen och blockaderna. Hongkong må åtnjuta speciell status men landet får inte direkt ta del av den kinesiska ekonomiska boomen som rått i ett par decennier nu. Ja, faktiskt sedan 1997, då de ”kommunistiska” pamparna satte råkapitalism, billig massproduktion och en sällan skådad proletär utsugning högst på partiprogrammet.

Det finns i nuläget ingen framtid för unga Hongkong-bor. Jobben är få; studierna privata och svindyra; bostadshyrorna bland de högsta i världen trots att bostäderna är i uruselt, för att inte säga farligt skick. En urban turistguide berättar för en SVT-reporter att en cell i fängelset faktiskt kan vara komfortablare än ett studentrum i Kowloon.

”No future” skanderade ungdomarna, punkarna och immigranterna (oftast från Karibien, Afrika och Sydasien) i Margaret Thatchers Tory-England. Parallellerna är slående. Inte heller där och då fick de som skanderade ta del av den snabba nyliberala ”tillväxten” som hennes drastiska och kortsiktiga budget förde med sig: Mer åt de redan rika, mindre åt de redan fattiga. Men flest likheter har Hongkong-rörelsen med studentupproren som präglade Ostasien under efterkrigstiden. Efter första världskriget gjorde studentrörelsen gemensam sak med den allt starkare arbetarrörelsen i Japan. Först 1948 blev dock anarkokommunistiska Zengakuren en offentlig rörelse och samhällelig kraft; bland annat som delaktiga i Japans fredsrörelse. Därefter motsatte sig Zengakuren stormakterna USA och Kinas inblandning i Koreakriget, 1950-53, vilket direkt fortsatte med protester mot USA:s involvering i Vietnams politik och påföljande invasion.

Dåvarande presidenten Dwight D. Eisenhower hade ett inplanerat Japanbesök under Asienturnén 1960 för att söka allierade i de imperialistiska planerna, men Zengakuren lyckades mobilisera så pass många till Tokyo-flygplatsen att han inte kunde landa. Känns det igen? Blockader av nav i transportsystemet går igen. 1968-69 genomförde studenterna flera sit-ins och fredliga ockupationer av torget vid Shinjuku-stationen. Polisen svarade med övervåld.

Fastän året 1968 mest förknippas med upproren i Paris, Prag, Chicago, Washington, Baltimore och Rio de Janeiro är det ett faktum att Zengakuren och studentrörelsen vid samma tid förändrade Japan i grunden: Från en ”himmelsk monarki” till en, förvisso, kapitalistisk demokrati.

Som Japan föll Sydkorea i USA:s geopolitiska korg i dess jakt på ”den röda faran”. Efterkrigstiden var kaotisk. Sydkorea var i mångt och mycket en militärdiktatur. Fram till mitten av 1980-talet då studenterna fått nog. Zengakuren var en förebild och ett exempel på att det går att nå resultat i en till synes hopplös kamp.

Själv en tonåring blev jag varse och närmast dagligen matad med tv-bilder på påkförsedda studenter som gick loss på kravallutrustad polis i Seoul. Striden tycktes ojämn men en demokratiseringsprocess följde: 1987 hölls det första politiska valet och året efter sommar-OS.

Då som nu är det ungdomarna som tar täten och allmänheten som följer. Det är så all kamp fungerar: kvinno-, medborgarrätts-, freds-, hbtq- och miljörörelsen. Uthålligheten och ihärdigheten är avgörande. Studenterna i Tokyo och Seoul gav sig inte förrän en förändring kommit till stånd. En förändring som i bägge fallen ledde till en förbättring i levnadsstandard, framtidsutsikter och samhällsförhållanden. Från det auktoritära och totalitära till det demokratiska och fria, om än kapitalistiska.

Studenterna i Beijing gav sig inte heller förrän de mosats under stridsvagnarnas larvfötter. Hur många tusen vet vi inte. Vilket öde går Hongkong till mötes? Kinas ökade militära närvaro oroar många om att en ny Tianmen-massaker kan vara förestående. Vågar verkligen Kina chansa igen? De globala fördömandena efter 1989 var massiva. Men se på dagens globala relationer med Kina: Vem nämner massakern i dag? Efter kapitalistisk logik går profit före människoliv.

Om veckans blockad av Hongkong-flygplatsen – ett välriktat mål för såväl klimatet som det ekonomiska navet – fördömdes av nyliberala stater världen över så var söndagens demonstration med nära två miljoner deltagare – en fjärdedel av befolkningen (!) – i hällregn men utan den minsta tillstymmelse till våld eller kravallungar ett vibrerande styrkebesked från ett till en början studentuppror men som numera måste ses som en allmän resning med närmast globalt stöd.

Rikard Rehnbergh