Känslor, krig och fred – det komplexa i att arbeta med konfliktlösning

Om vi får tro Anna Sundström så får man det man investerar i. Jag hör henne säga det när hon talar vid ett möte som ingår i förberedelserna för en planerad Folkriksdag under 2023. Anna är generalsekreterare för freds- och biståndsorganisationen Palmecentret. Styrelsen för detta har nyligen fått en ny ordförande i Margot Wallström.

Anna tycks mena att pengar till krigisk verksamhet leder till krig, och att satsningar på fredsfrämjande borde leda till fred. ”Att arbeta med konfliktlösning är komplext – för att lugna och förhindra väpnade konflikter använder vi oss av metoder som analys, dialog och medling i våra samarbeten” läser jag på Palmecentrets sajt.

 

Tanken att investeringar i krig leder till krig, och pengar till fredsbyggande leder till fred är ingalunda ny. Men det verkar inte vara tillräckligt många politiska beslutsfattare som tror att det är så. Eller hur ska intensiv krigsretorik och militär upprustning annars förklaras? För att inte tala om den ryska statsledningens svårbegripliga och människofientliga överfall på kvinnor, män och barn och deras egendom i Ukraina.

Ungefär som nu lät det också under det kalla kriget. Det var en period präglad av hotfulla relationer mellan USA och Sovjetunionen från 1947 till omkring 1990. Underligt nog var det två av det andra världskrigets segermakter som hamnade i skarpa motsättningar och började planera för kärnvapenkrig mot varandra.

 

Som en reaktion på den tidens kärnvapenhot och upprustningar bildades en rad fredsorganisationer i olika länder. 22–24 januari 1982 höll den svenska freds- och FN-rörelsen en stor samling i Stockholm med inemot 500 deltagare. Den kallades Svensk folkriksdag för nedrustning. Ola Ullsten, Inga Thorsson och Jan Mårtensson invigningstalade. 87 motioner hade inkommit. Två handlade om inrättande av fredsdepartement, en om ett ”FN-program för massivt utbyte av personer mellan väst och öst”, en annan föreslog en ”FN-studie om de psykologiska hindren för nedrustning”.

Motionen 1982 om psykologiska hinder för nedrustning var kort. ”Fortfarande tycks en majoritet av människor i världen finna en trygghet i väpnat försvar. /…/ Inte ens insikten om att dagens massförintelsevapen utgör en fara för mänsklighetens överlevnad tycks rubba tron på att ju effektivare vapen man har desto säkrare är man. Fixeringen vid vapen är nedärvd och tycks vara svår att rubba. Det föreligger här uppenbarligen ett psykologiskt hinder för nedrustning.” Så resonerades det i motionen.

 

Det psykologiska perspektivet leder vidare till insikten att känslor styr vårt beteende varje minut av våra liv. Det menar bland andra mikrobiologen Farshid Jalalvand, forskare i Malmö. Vi är fullständigt präglade av de känslor som uppstod tidigt under evolutionen, hävdar Farshid som nyligen givit ut boken Apan & filosofen.

Jag tänker på Farshids påstående medan jag läser den ena åsiktstexten efter den andra om Ukrainakriget och Natodebatten. De båda frågorna om kriget och Atlantpakten hänger ju ihop. Utan krigsvåldet ingen Natoansökan.

Att krigsutbrottet i februari 2022 har att göra med känslor är ju uppenbart för var och en som hört eller sett Vladimir Vladimirovitj Putin på sistone utnämna kritiska ryssar till folkfiender. Men vilka känslor är det som Rysslands president uttrycker när han talar om människor som insekter som ska spottas ut? Ilska? Avsky? En känsla av att ha blivit förrådd av medborgare som borde lita på presidentens omdöme? Rädsla för något?

En av de utpekade är Anna Starobinets, författare till romanen Den levande. ”Han kallade människor som mig för flugor som råkat flyga in i statens mun. Han uppmanade folket att spotta ut flugorna för att rena nationen.” (DN 220325). Statsledare som uttalar sig på detta avhumaniserande sätt blir ett avskräckande globalt bekymmer. De borde ju i stället vara humanistiska föredömen. ”Smärta, rädsla, skam – det är dagens känslor” bland ryssar. (DN 220226). Det påstår Ljudmila Ulitskaja, som skrivit romanen Bara pest. Hon förklarar: ”Smärta – eftersom kriget drabbar det levande: gräs och träd, djur och deras avkomma, människor och deras barn”; ”Rädsla – eftersom det finns en allmän biologisk instinkt som är inriktad på att bevara sitt eget liv och avkommans liv”;

”Skam – eftersom det är uppenbart att vårt lands ledning bär ansvaret för denna situation som bringar stor olycka över hela mänskligheten”.

 

DN-reportern Marina Ferhatovic har läst ryska i Moskva. ”Vi är också offer för regimen och ändå bestraffas vi. När hela världen hatar oss har vi bara varandra”, säger en bekant till henne på frågan om stämningen i Moskva. (DN 220316). En känsla av att vara hatad, hur många ryssar upplever det så?

Olga Rudenko är chefredaktör för i november 2021 startade Kyiv Independent. ”Vi rapporterar fakta och håller tillbaka känslorna” hävdar hon. Jo, men även om det finns ett behov att kontrollera känslor så finns de ändå där, varje minut av våra liv enligt Farshid. Vilka slutsatser bör vi dra av känslors stora betydelse i människors och därmed också staters liv? Jag har pläderat för att nya generationer ska undervisas om känslor och relationer genom att göra livskunskap till ett viktigt skolämne. Jag vet inte i vilken utsträckning det kan tänkas ske. Jag menar också att blivande presidenter, liksom andra politiker, borde få gedigen utbildning i människokunskap, inklusive förstås om relationer och känslor.

 

Ukrainakriget kan ses som ett av många bevis på att de råd som Svensk folkriksdag för nedrustning enades om 1982 inte gjorde något större intryck på den tidens politiska makthavare. Ingen vare sig svensk eller annan regering har på allvar tagit itu med frågan om att undersöka och undanröja de psykologiska hindren för konstruktiv konflikthantering, samhällsfrid och bestående fred för alla. För att det ska ske torde krävas att det tankeskifte som representeras av idén om fredsdepartement kan få en chans. Magdalena Andersson skulle kunna hjälpa till genom att ge Sverige chansen att utröna vad ett sådant departement skulle kunna innebära för det fredens tankeskifte som människors värld behöver.
Det är uppenbart att framför allt en känsla av rädsla för vad våldsbejakande makthavare i Moskva ska kunna tänkas hitta på som ligger bakom de snabbt fattade besluten i Helsingfors och Stockholm att söka medlemskap i Nato. Är det verkligen klokt att ännu fler länder blir inlåsta i militärallianser? Det krävs uppenbarligen omtänkande i många huvudstäder för att visioner om fred och trygghet ska kunna förverkligas.

Den enskilt viktigaste åtgärden i den fredsfrämjande process som krävs kan vara en kraftsamling i USA för att förverkliga det lagförslag om inrättande av ett fredsbyggnadsdepartement som sedan decennier ligger i kongressen. Den amerikanska fredsrörelsen torde behöva ett stort internationellt stöd för att kunna medverka till att förverkliga detta för världens framtid avgörande förslag. I detta redogörs mycket konkret för det tänkta nya departementets uppgifter inklusive hur samarbetet med försvars- och utrikesdepartementen ska gå till.

 

DN:s kulturchef Björn Wiman tror (DN 2204033, min krönika MM nr 17) att stöd till det ryska civilsamhället kunde förebyggt Ukrainakriget. Så kan det vara. Så kunde det varit om den svenska och andra regeringar tagit fasta på förslag från Folkriksdagen 1982 och avsatt de resurser som behövs för arbete med ett effektivt fredspolitiskt åtgärdsprogram understött av ett nytänkande fredsdepartement ostört av de otaliga små och stora dagsutmaningar som utrikesdepartement måste handskas med.

Då kunde vi ha fått se ”massiva” expertgrupper med bland annat ryska, ukrainska, nordiska och andra beteendevetare, kulturarbetare och konfliktforskare med känslor och relationer i fokus som på allvar tagit itu med frågan om ”gemensam problemlösning” i linje med bland annat Palmekommissionens rapport Gemensam säkerhet, också den från 1982. Då hade vi kanske också sluppit senare års olika konfliktfrämjande nationalistiska överdrifter på både rysk och ukrainsk sida.

 

Rysslandsforskaren Johanna Dahlin skriver om historiska bakgrundsförklaringar med början på 800-talet i en text om Ukrainakriget i en publikation från Linköpings universitet (LiU magasin 2022/2). Hon menar att kriget är ”omänskligt men möjligt att förstå”. Ja, allt beror på något, även de mest omänskliga politiska beslut, och inte minst nationalistisk egoism på bekostnad av andra.

Många upplever nog att kärnvapen-, klimat-, svält- och pandemihoten känns alltmer allvarliga. Men hoppet är som bekant det sista som överger människor. Vi har som mänsklighet stor samlad kunskap om krig och fred, och om relationer mellan individer, grupper och nationer och de känslor som därtill hör. Om vi någon gång i framtiden ska få slippa krigen finns tydligen behov av att noga tänka igenom hur vi på ett systematiskt sätt ska ta tillvara den kunskapen. Det är nog inte, därvidlag håller jag med Anna Sundström, fler officerare, soldater och krigsplanerare som kan förväntas leda till ett uthålligt och genomtänkt sökande efter fred för alla. Det är snarare psykologer, sociologer, konfliktforskare och andra humanister med vetenskapligt och erfarenhetsmässigt grundade insikter om människors rädslor, relationer och förhoppningar som kan bidra till det nya fredssökande som kan ge välfärd och trygghet.