Det lilla föregångslandet i syd

Nya Zeeland må vara litet, det må gå tio får på varje människa, det må ha världens sydligaste huvudstad och i viss mån vara isolerat – men det är ett föregångsland på fler än ett sätt. Ett land som lyckats överbrygga kulturkrockar och samhällshot genom snabba, smidiga och respektfulla åtgärder.

Första europeiska kontakt (läs: kulturkrock) skedde 1642 då nederländaren Abel Tasman en route till Sydkontinenten gjorde strandhugg på dagens Tasmanien, på ett par tre av Tonga- och Fijiöarna samt på endera av Nya Zeelands öar (under landets förvaltning står ett antal öar, de flesta obebodda). Maorierna, som från olika delar av den polynesiska arkipelagen anlänt långt före européerna, namngav landmassan Aotearoa.

Tasman ville inrätta ett Nova Hollanda i Polynesien; fast koloniseringen skulle inledas först den 8 oktober 1769: HMS Endeavour ankrade utanför Gisborne på Nordöns nordostkust. Kapten James Cook var ute på sin första Söderhavsresa. Det var inget strandhugg. Union Jack hissades och Cook gjorde å den engelska kronan anspråk på Aotearoa som kronkoloni. Landet bytte enväldigt namn till New Zealand; huvudstaden fick senare namn efter Arthur W. Wellington, ”hjälten” från slaget vid Waterloo som vägrade vidkännas sitt irländska ursprung.

Cook, och linnélärljungen Daniel Solander som åtföljde expeditionen till ”Terra Australis Incognita” som forskare, blev kvar i ett halvår och hann genomföra omfattande kartläggningsarbeten. Bland annat att Nord- och Sydön inte alls var en del av Antarktis – som Tasman trodde – och att de faktiskt åtskiljdes av vatten, därav Cooks sund. När en replik av Endeavour seglade genom Poverty Bay, eller Taranganui-a-kiwa, i oktober 2019 för att högtidlighålla 250-årsdagen av kolonisationen mötte det massiva protester i maorisamfundet.

Först de europeiska upptäcktsresandena och forskarna och sedermera militärerna och kolonisatörerna slogs av vilken framstående och utvecklad kultur maorifolket förestod. Rejäla timmerhus som kunde stå emot cykloner och orkaner och med utsökt snickarglädje därtill, mönster med viktiga kosmologiska och mytologiska betydelser. Stridsbåtarna mätte hela 20 meter i längd och hade en praktfullt snidad stäv som påminde om vikingarnas.

Ett överflöd av fisk och skaldjur, frukter och en bördig jordmån för rotfrukter hade skapat ett kärnfriskt och storväxt folk. Egendomsförhållandena hos stammarna i byarna var som hos många urfolk i stort egalitära och autonoma. Och som hos legio andra urfolk var animismen påtaglig – det vill säga att se naturen som ”andlig” och djuren som ”besjälade”. Ansiktstatueringarna, som i förstone kunde verka så avskräckande, visade sig vara adelsmärken.

I jämförelse med Australiens ursprungsbefolkning aboriginerna – allt är relativt, tasmanierna utrotades ju helt – har maorierna de jure bra mycket större rättigheter och befogenheter. Exempelvis får the muttonbird (kortstjärtad lira) endast plockas av maorier på Rakiura (Stewart Island) under vissa årstider och premisser för att inte utrotas likt jättemoafågeln – eller pungvargen i Tasmanien & Australien – vilka sköts en masse av rädsla, vidskepelse och/eller hunger.

Till skillnad från australiensiska Wallabies och sydafrikanska Springbooks i stort sett helvita laguppställningar har landets stolthet All Blacks en klar majoritet maorier i laget. Således inleds varje rugbymatch med en skräckinjagande och rytmisk Haka, en traditionell strids- och uppvisningsdans på samma gång.

Detta har inte skett utan kamp. På Tasmans och Cooks besök följde talrika uppror på Nordön, där lejonparten av maorierna bor, varav det största inleddes 1859 och varade i hela elva år, mycket i samband med att britterna upptäckt guldfyndigheter. 1907 erhöll Nya Zeeland vad som inom statsvetenskapen tituleras en dominoställning i brittiska imperiet (efter dominium, besittningsrätt, herravälde).

De första missionärerna kom till ön 1814, och 1951 ansågs maorierna vara helt kristnade. Flest blev anglikaner, följt av katoliker och presbyterianer. Under de senaste decennierna har emellertid allt fler återgått till den ursprungliga animismen. Efter missionärerna började kolonisatörerna, som mestadels bestod av engelska straffångar och irländska antirojalister, anlända i stort antal varför dagens befolkning till två tredjedelar består av vita.

1951 fanns bland den enda kammarens 97 ledamöter endast fyra maorier; 70 år senare är den siffran åtminstone uppe i det dubbla. 1951 ingick landet i ANZUS-pakten; 35 år senare förklarades Nya Zeeland som kärnvapenfri zon varför relationerna med Australien blev frostiga och med USA i praktiken upphörde.

Dekretet grundades i mycket på de franska säkerhetsagenternas sänkning av MS Rainbow Warrior i Aucklands hamn 1985. Greenpeaceskeppet var på väg till Moruroa-atollen för att blockera Frankrikes omstridda kärnvapentest där.

Politiken domineras av ett tvåpartisystem via Labour och National Party. Den senaste nyzeeländska premiärministern Jacinda Ardern (Arbetarpartiet) har visat sig vara ett föredöme. Hon agerar snabbt, brett och modigt; hon försöker inkludera så många som möjligt i sina regeringsbeslut och får på så sätt – oftast – med sig både parlamentet och folket.

Exempel: som ett av de första länderna i världen gav Nya Zeeland en flod (Wanganui) juridiska rättigheter. Efter massakern i mars 2019 då en terrorist mejade ner 51 och skadade 50 muslimer vid två moskéer i Christchurch på Sydön fattade parlamentet på Arderns och Arbetarpartiets initiativ ett omfattande förbud mot alla hel- och halvautomatiska vapen.

Landet var först på båten med att bryta alla diplomatiska förbindelser med Myanmar efter militärjuntans statskupp den 1 februari, som visade sig bli blodig. Efter Skottland och Österåkers kommun var Nya Zeeland först i världen med att erbjuda unga kvinnor mensskydd – om män haft mens hade det implementerats för länge sedan. Och den senaste coronapandemin har landet klarat av föredömligt genom intelligenta beslut och kvicka åtgärder. I skrivande stund (2 mars) har Nya Zeeland endast 26 rapporterade dödsfall på en befolkning på drygt fem miljoner invånare.

Fast kulturkrockar kan fortfarande uppstå. En ägde rum i mitten av februari när ledamoten Rawiri Waititi, ena språkröret i Maoripartiet (vänster/center), i stället för bruklig slips kom iklädd en traditionell hei-tiki – ett smycke, ofta i jade, som bär samma mönster som husen, båtarna och tatueringarna. Talmannen Trevor Mallard sade att dylika ”Maori business attire” inte var tillåtna i parlamentet varpå Waititi replikerade att slipsen symboliserar en ”kolonial strypsnara”. Waititi blev körd på porten och lämnade kammaren med orden ”Det handlar inte om slipsar – det handlar om kulturell identitet, mate!”

Bara ett par dagar senare hade en parlamentarisk kommitté slagit fast att slipstvånget inte längre skulle anses obligatoriskt. Så arbetar en regering och ett parlament valt av och för folket. Ett mandat värt namnet. Khia-haka, allt gott, är det nya hakuna matata.