Vi dansar vidare – och vi ska aldrig sluta

Det är spännande att flytta från storstad i Skåne till by i Härjedalen. Det första (och andra!) intrycket kan beskrivas med ett ord; kontraster. Att gå från vinter med plus tio grader och konstant gråskala till minus tio och gnistrande vit snö. Att gå från att passera havet, Turning Torso och Kronprinsen (liksom Turning Torso en av Malmös skyskrapor) på cykeln till arbetet på Vårdcentralen, till att få blicka ut över fjäll och sjö under promenaden till Hemsjukvårdens lokaler. Att gå från att omges av personer som, liksom jag, tycker att det mest hållbara en kan käka är kålrötter och morötter, till att det mest klimatsmarta alternativet är att jaga och tillaga sin egenskjutna älg. Att gå från att kunna välja mellan minst tio olika miljöorganisationer att engagera sig i, till att dessa lyser med sin frånvaro. Bara för att nämna något.

Häromveckan blev jag tipsad om ett klipp på Youtube (1). Klippet visar en till synes både gränslös och tokig (eller möjligen berusad?) person göra en ensam galen-dans. Mannen verkar vara uppslukad av en skön känsla och befinner sig som i sin egen lilla värld. Skådespelet, som nästan manar till att ta fram skämskudden, sker inför en större klunga personer som skeptiskt tittar, ömsom på den dansande mannen, ömsom på vad som skulle kunna vara ett uppträdande med musik en bit bort. En stund in i klippet väljer en person att ansluta sig till dansen vilket gör dansaren glad. Han är inte ensam längre och personen som väljer att dansa med får ett varmt välkomnande. Efter ytterligare en stund ansluter ännu en och därefter ytterligare fler. Dansarna bildar nu tillsammans en grupp. Till slut har hela den stora skaran sittande personer förvandlats till en större klunga vilda dansare och folk kommer nu till och med springande från andra delar av området för att vara med. Det som en gång var en ensam galning har blivit ett stort antal personer som delar en gemenskap och tillsammans rör sig till musiken. 

Under hela klippet hörs en berättarröst beskriva fenomenet utifrån ett ledarskaps- och gruppdynamiskt perspektiv. Du har alltså en smått galen person som ihärdigt “gör sin grej” medan människor runt omkring ter sig skeptiska (och kanske till och med något fördömande?). De vill inte bli en del av det som pågår för att de helt enkelt inte vill sticka ut från mängden. Men så finns det en person som uppenbarligen är lika galen som den första, som tack vare en gnutta mod (eller alkohol?) vågar ansluta. 

Fler blir lockade att få släppa loss och ha kul och på så vis växer skaran. De sista personerna att ansluta är de som inte vill tillhöra den lilla grupp personer som valde att inte ansluta. Dessa personer blir en del av den dansande skaran eftersom de inte vill vara de enda som inte är med i gemenskapen. 

Klippet handlar alltså om hur en rörelse skapas. Sensmoralen är att det är följarna som har mest mod och är de som verkligen skapar rörelsen. Utan någon som vågar ansluta – inga klimatorganisationer. Det ligger i människans natur att passa in. Vi vill vara en del av något större vilket gör att alla till slut kommer att vilja vara med. När det går från stadiet att de som är med är de som sticker ut, till att de som inte är med är de som sticker ut kan “social tipping point” uppnås. 

I Härjedalen är vi i skrivande stund på god väg mot en social tip-punkt. Vi var sex personer som, över ett knytkalas efter ett klädbytarevent, började ”dansa” och nu är vi nästan 800. Tilläggas bör att antalet invånare i vår kommun är strax över 10000. Många som anslutit till Nätverket för Hållbarhet i Härjedalen har gjort det för att de gillar att ”dansa”, men andra mest av nyfikenhet. Somliga är med för att de har ett genuint intresse medan andra har anslutit för att de helt enkelt inte vill tillhöra skaran som valde att inte vara med. 

Ambitionen med nätverket var aldrig att nå ut till alla. Nätverket var tänkt att vara en plattform för de med intresse för klimat- och hållbarhetsfrågor och med önskan att dela detta intresse med andra. Men nu blev det alltså så att vi lyckades nå ut till långt fler än vi vågade ana, på ganska kort tid. Vi som arbetar hårt med att göra Facebookgruppen till en spännande och dynamisk plats, som ingen vill missa att ta del av, tänker nu att ingenting är omöjligt.

 Att det inte existerade någon aktiv miljöorganisation i kommunen innan Nätverket för Hållbarhet i Härjedalen bildades betyder inte att det inte fanns personer med intresse för klimatfrågan. Det fanns säkert de med oro för stigande medeltemperatur på jorden och med längtan efter ett sammanhang att engagera sig i. Många tycks ha valt att nära sitt intresse på sin kammare och genom omställning i sin vardag eller i sitt yrkesliv. En liten skara har också valt att engagera sig i Naturskyddsföreningen, som bland annat är en viktig remissinstans i ärenden där naturen och den biologiska mångfalden står på spel. Denna organisation har ju dock fram till för en tid sedan främst arbetat med naturskydd och inte med klimat- och hållbarhetsfrågor i övrigt.

 Hemligheten bakom nätverkets framgångar tror vi är att vi valt att sätta samvaro, glädje och uppmuntran i fokus. Att glaciärer smälter vet alla redan. Att vi går mot en fyra graders medeltemperaturökning har alla som följt nyhetsrapporteringen blivit varse (2). Att vinterturismen, och därmed också vår lokala ekonomi, är hotad har många koll på. Att förekomsten av katastrofala bränder kommer att bli vanligare vet vi (3). Att extrem torka med foderbrist som följd kommer att bli allt vanligare är allmänt känt (3). Att medeltemperaturen vintertid kommer att öka med cirka sex grader till i slutet på seklet är ett skrämmande faktum, som vi helst inte funderar så mycket på (3). Att antalet dagar per år med snötäcke kommer att minska med totalt 45–75 dagar till i slutet av seklet är många medvetna om (3). Att trädgränsen successivt flyttar högre upp på fjället har alla som bott fjällnära i några tiotal år kunnat se med blotta ögat. Att rennäringen är hotad har inte minst det samiska folket, som står inför prövningar av sällan skådat slag, koll på (4). Vi vet redan allt detta, men hur alarmerande det än är så har det hittills bara väckt ett begränsat antal personers engagemang i vårt område. Många har, tror vi, i stället för att försöka förändra, blivit trötta och kanske mest känt att det är för sent. 

Men enligt forskningen är det inte för sent. Så i stället för att lägga vikt vid skrämmande och sorglig fakta, som vi oftast mest känner oss maktlösa vid insikten om, har vi sett till att göra klimatomställning spännande, roligt, inspirerande och kanske till och med lite hett. Vem vill inte dricka öl med en glaciolog för att under lättsamma former få diskutera hur vi kan bidra till att bromsa issmältningen? Vem vill inte träffa Sveriges främsta äventyrare genom tiderna, ta del av hans karriär genom foton och prata om hur vi kan fortsätta äventyra, men på jordens villkor? Vem vill inte snacka hållbarhet med vår klimatminister i egen hög person? Vem vill inte lukta på bokashi-lakvatten på det lokala fiket (kanske inte så många när jag tänker efter)? Vem vill inte hänga med ett skönt gäng entusiaster och tillsammans göra årets ranson hudvårdsprodukter, förnya garderoben genom att byta kläder med varandra, tillverka fröbomber och bihotell, käka omställningsvåfflor, odla, ha årtidsknytis, byta växter, prata omställning uppe på ett fjäll, byta fröer, arrangera en julklappsloppis, köra naturvinsprovning, delta i klädlagarutmaningar och så vidare. Alla idéer har alltid varit välkomna och inga initiativ för små. På så vis har många kunnat känna att de är viktiga och att det är möjligt att göra skillnad. Framtiden är ljus och allt är faktiskt möjligt om vi bara blir tillräckligt många. Kanske är det just den här inställningen som gjort att så många anslutit till vårt nätverk.

Klimatomställningen pågår i hela landet och i världen i denna stund. I Nätverket för Hållbarhet i Härjedalen har vi därför inte behövt uppfinna hjulet igen. Vi inspireras av miljö- och klimatorganisationer runt om i Sverige och världen och plockar ut sådant som kan ge oss ny kunskap och energi till förändring. Samtidigt tar vi vara på kompetens som redan finns inom vår grupp och det räcker ganska långt för den är gedigen. Flera gånger har vi dock bjudit in personer utifrån med värdefull kunskap eller med erfarenheter att dela med sig av. 

Men allt kul som vi ägnar oss åt gör vi förstås parallellt med en rad aktioner av mer allvarlig karaktär (men självklart även dessa under trevliga och lättsamma former). Arbetet med att sätta klimatet på kommunfullmäktiges dagordning vid varje sammanträde till exempel innebär att geniknölar ständigt gnuggas. Minst ett nytt medborgarförslag med hållbarhetstema, har vi bestämt, ska inkomma till kommunen var tredje månad. Än så länge har vi lyckats. Klimatet har, sedan nätverket bildades, stått på Kommunfullmäktiges sammanträdesagenda varje gång. Men vi ska inte sticka under stol med att ”dansen”, som till våren pågått i två år, då och då inneburit en del utmaningar. Ibland har det blivit tydligt att rör-inte-min-skoter-, kom-inte-hit-som-turist-och-tro-att-du-kan-säga-hur-vi-ska-leva-, jag-får-göra-vad-jag-vill-med-min-skog- och omställningen-är-bara-
möjlig-i-stan-mentaliteten, är djupt rotad i vårt område.

Skeptikerna har fel i att klimatomställning bara går att genomföra i städer. Om motståndarna däremot sade att omställningen behöver se annorlunda ut i vårt glesbebyggda område i jämförelse med i städerna så skulle de ha rätt. På grund av de ständigt stora avstånden mellan platser kommer vi behöva hitta smartare transportlösningar, till skillnad från i Malmö där det är nära till allt och där en metod länge varit en så enkel sak som elcykel med flak. Enskilda individer kanske måste ta ett något större ansvar, eftersom faciliteter som Regionen Jämtland/Härjedalen erbjuder (såsom kollektivtrafik) och som kommunen erbjuder (såsom möjlighet till källsortering) inte finns för alla att tillgå. Second hand-butiker, som finns i varje hörn i Malmö, lyser här med sin frånvaro, och endast på något enstaka ställe går det att hyra verktyg och material. Var och en måste därför ligga i för att få till stånd återbruk och cirkulära system. I Malmö finns nischade matvarubutiker på varje gata. Här har vi däremot sämre möjlighet till kloka val av varor i butiken då vi i vår lilla by endast har två ganska små livsmedelsbutiker. Konkurrensen är begränsad, och det är tydligt att det till stor del hänger på vad vi konsumenter väljer att köpa hur utbudet ser ut. Det krävs att vi är många som verkligen gör de kloka valen. Och vilka de kloka valen är är inte alltid enkelt att avgöra, vilket komplicerar det hela ytterligare.

Det häftiga är dock att det finns så mycket som skulle kunna göra omställningen lättare just här. Till viss del har vi faktiskt till och med bättre förutsättningar i vårt område än i en stad. Här har vi till exempel tillgång till naturen och en miljö där vi kan erbjudas små äventyr dagligen, vilket gör att många av oss kan välja att avstå från längre resor med stort klimatavtryck. Vi lever med ett ursprungsfolk, samerna, som vi kan inspireras av och lära oss av, att värna naturens resurser. I vår glesbygd finns kreativitet och anpassningsförmåga. Tänk att vi har Reko-ring och en zero-waste-butik (HINK) i vår lilla by. Vi har ett samhälle där vi, bland annat på grund av de stora avstånden, värnar varandra, ställer upp och hjälper vår granne – i vått och torrt, vill jag påstå. Naturens skafferi är fantastiskt! Vi kan jaga vilt (somliga i alla fall), fiska och plocka bär så att vi klarar behovet ett helt år. Och om du inte har tid eller lust att ägna dig åt sådant finns alltid en granne eller vän som är samlare och gärna delar med sig. I viss mån gör det begränsade utbudet av varor, som är en nackdel utifrån vissa aspekter, att vår köplust begränsas och möjligen handlar vi något mindre onödiga nya prylar här jämfört med i Malmö, där fönstershopping kan bli en dyr historia (både ur privatekonomisk- och klimatsynpunkt). Även om tillgången till fysiska second-hand butiker är starkt begränsad så blomstrar second hand-marknaden med hjälp av bland annat sociala medier. Det är ju lättare att köpa eller låna en pryl av grannen än att inhandla den i närmaste stad 21 mil bort, när du dessutom inte har en resa planerad till Östersund förrän om ett halvår. Dock bör observeras att det där med att vår köplust begränsas genom att vi frestas mindre gäller allt annat än sport- och äventyrsutrustning. När det gäller sådana prylar finns det ingen hejd på vad vi kan behöva.

De flesta motgångarna har dock tydligt gett oss mer kämpaglöd och energi, snarare än modfälldhet. Varje, till synes, negativ utmaning har till exempel genererat fler personer som anslutit sig till nätverket. Det har också gett oss nya stigar och fler vägar att gå. Vi är många som är beredda att gå långt för vår ambition om social och ekologisk rättvisa. Inget är roligare än att arbeta med att väcka intresse för hållbarhetsfrågan och snart har vi nått fram till en ”social tipping point”. Med en massa luft under vingarna ”dansar” vi vidare och fortsätter att göra fler nyfikna. Kanske är det en dag bara klimatförnekarna som står kvar utanför vår gemenskap. De som tror att människan inte är orsak till klimatförändringarna är faktiskt (som tur är) en relativt liten grupp. Det gör att vi andra, med vårt fina nätverk, sannolikt kommer att kunna göra en verklig skillnad i vår kommun. Och vem vet, vi kanske till och med kommer kunna göra ett visst avtryck i Sverige. Vi säger; mer ”dans” åt folket och framför allt åt Härjedalens invånare! Eftersom det här är det roligaste och viktigaste som flera av oss någonsin tagit oss an så kommer vi aldrig att sluta. Vi är många men vi ska bli fler. Snart vill alla vara med och det välkomnar vi.

Referenser:

1. youtu.be/fW8amMCVAJQ

2. World Bank Group:  Turn down the heat (2014)

3. Länsstyrelsen Jämtlands län: Handlingsplan för klimatanpassning (2020)

4. Nyhetsblad från Sametinget April 2017; “Klimatförändringar