Han vill överbrygga klyftan mellan stad och land

Romanen Ett hörn av skapelsen är Patrick Stockhammars debut. I hans bok ryms nästan alla dimensioner av livet. Sorg, besvikelser och uppbrott. Men framför allt möten, glädje och ett bevis på att det aldrig är för sent att börja om på nytt. 

Olika personligheter och miljöer tillåts kontrastera mot varandra i Patricks roman. Känslan som förmedlas är att människor inte behöver vara lika varandra för att passa ihop utan kan berika varandra på så många andra sätt. Precis som pusselbitar. Ett hörn av skapelsen är en berättelse fylld av livslust med en skickligt invävd fråga om hur man själv förhåller sig till sina drömmar. Livet är alltför kort och värdefullt för att man inte ska realisera sina drömmar.

Patrick bor i dag i Årsta söder om Stockholm tillsammans med sin fru, dotter, katt och hund. Men han berättar att han tidigt valde att studera på annan ort och har hunnit bo i flera landsdelar. Reflektioner om livet i en storstad jämfört med i en mindre ort är något som återkommer också i hans roman.  

– Jag har medvetet valt att skildra spänningsfältet mellan stad och land. Bakgrunden är att jag har en oro inför en oförståelse från båda hållen. För att referera till den gamla klyschan ”Hela Sverige ska leva”, så tycker jag att det är viktigt att hela samhället ska hänga ihop. Jag ser en polarisering i samhället och en växande geografisk klyfta mellan olika delar av landet. Det är något som håller på att trasas sönder i delar av samhället. Det är ett uttryck för tidsandan. Jag saknar en brist på inlevelseförmåga och ser med missmod på att det är många som inte förmår att se livet med andra människors ögon. Jag har sett andra miljöer än Stockholm. Jag vill verkligen understryka att jag tycker om Stockholm, men det kan bli lite ensidigt när det mesta tycks kretsa kring Stockholm. Inte minst i litteraturen.

Vilka relationer har du själv till städer, mindre orter och landsbygd? Har du egna erfarenheter som du haft nytta av när du skrivit din bok? 

– Jag har i min roman valt att skriva om flera av de orter som jag känner ganska väl. Jag och min familj flyttade exempelvis till Huddinge söder om Stockholm, när jag var 7 år. Jag har också tagit med bilder och intryck av de år som jag har bott, helt eller delvis, i Strängnäs, Borås, Bollnäs och lilla Mellösa. Som vuxen valde jag att lämna Stockholm för att flytta till Strängnäs. Vid den tidpunkten hade jag tröttnat på Stockholm. Jag ville prova på livet i en mindre stad och fann mig snart mycket väl tillrätta. Det var en viktig lärdom och roligt att komma ny till en stad. Känna på den stadens lunk och inte minst den livskvaliteten.

Romanen tar sin början med en nästan skrämmande levande skildring av ett barns utanförskap i skolan i samband med en mobbningssituation. Det som huvudpersonen Lukas utsätts för blir utgångspunkten för den fortsatta berättelsen. Patrick berättar att han direkt ville sätta in läsaren i ett skarpt läge och att det var ett medvetet grepp. 

– Alla bär vi med oss olika typer av själsliga ärr och olika kappsäckar. Att vi är de som vi är i dag är ett resultat av det som vi utsatts för eller varit med om. 

Läsaren får följa Lukas, vars föräldrar beslutar sig för att bryta upp och lämna livet i förorten till förmån för en mindre ort. De livfulla karaktärerna som vävs samman i romanen får läsaren att reflektera. Men framför allt skänker boken kraft och glädje. Romanfigurerna skildras på ett varmt och levande sätt, och de rör sig i miljöer som alla kan känna igen sig i. Vi får följa hur deras livsöden vävs samman på ett finstämt och kärleksfullt sätt. 

Lukas rycks upp från sina barndomskvarter och sin nära vän. Det blir flera återblickar i boken och man förstår hur sådana händelser följer med upp i vuxen ålder. Men boken andas inte på något sätt sorgmod, utan i stället berättas en historia om människor som vågar gå sin egen väg på livets ibland lite krokiga stigar. 

Sakta och stegvis möter romanens Lukas flera personer, som var och en bär på sina egna berättelser. Det är när handlingen utspelar sig i Mellösa som karaktärerna blommar ut och personerna finner varandra. Någon lite äldre, någon yngre. Någon inbunden, någon annan utåtriktad och frispråkig. Och tillsammans i mötet växer de alla som personer.

Hur har ditt författarskap växt fram?

– Jag har alltid tyckt om att uttrycka mig och skrivandet har varit min naturliga kanal. Jag skrev mycket redan som barn, och i tidiga tonåren skrev jag poesi. När jag var i 20-årsåldern kontaktade jag flera bokförlag, och minns att jag sände in både en roman och flera poesisamlingar. När jag hade varit ute i arbetslivet ett antal år och skrivit mycket i tjänsten så upplevde jag en tid att jag tappade lite av inspirationen för det skönlitterära skrivandet. Man bildar familj och det är mycket annat som också händer runt omkring. Kring 2017 kände jag att det var dags att ta itu med mitt eget skrivande igen. Jag arbetade då inom folkbildningens fantastiska värld, men kände att skrivlusten trots det behövde mer utrymme. 

Under 2017 valde Patrick att sluta arbeta för att på allvar ta itu med sitt eget skrivande. Han började med att gå en kurs på Sundbybergs folkhögskola. 

– Det var kreativa skrivövningar utifrån olika genrer: noveller, dramatik, prosa och lyrik. Efter det gick jag en kurs på Långholmens Folkhögskola. En kurs som bygger på att man har ett eget skrivarprojekt. 

Du låter konsten och kulturen ta sig ett tydligt uttryck och även mötas i din bok. Vad inspirerade dig till det?

– Det föddes rätt naturligt för mig att väva in konsten i min roman och låta flera av gestalterna vara kreativa konstutövare. En av karaktärerna heter Sten och är en rätt burdus och rättfram herre. Han är konstnär. Lukas som vi får följa genom hela boken är bibliotekarie. Det är säkert mycket också en spegling av att jag själv är intresserad av både konst och litteratur. 

Flera av karaktärerna i din bok ger uttryck för sin kärlek för naturen och det som växer, både det som odlas i en trädgård och det mer vilda. Är det här kanske också delar som du bär med dig?

– Jag har ett personligt djur-, miljö- och klimatengagemang, Så det föll sig så att några av romanfigurerna fick inspireras av det. En av dem är vegan. Djuren i boken har också fått en framträdande roll, som exempelvis katten Eros. Vi människor borde vara mer aktsamma om naturen, agera mer som planetskötare och ta ansvar.

Patrick är nu tillbaka och arbetar inom ramen för folkbildningen och har redan nästa skrivprojekt på gång. Men den här gången kan han nöjt blicka tillbaka på att ha tagit tag i sin egen dröm och låtit de själfulla karaktärerna i Ett hörn av skapelsen bli en del av den svenska litteraturen. 

Patrick Stockhammar är sinnebilden för att det ibland kan vara nödvändigt att stanna upp, planera och genomföra det som gäckat en genom livet. Och läsaren får säkert tillfälle att mer än en gång reflektera över både sina egna och andras livsval. Det här är en bok fylld av värme, men också eftertanke.