Veden värmer många gånger

Ivår familj har sedan jag var liten uppvärmning av huset skett med hjälp av ved. Pappa hämtade virke i skogen och jag minns från barndomen hur han åkte ut med grållen om vintern och fällde träd. Han sågade med motorsågen i skogen medan vi barn skulle hålla oss utom räckhåll för furor som ramlade. Vi hölls mest på traktorn och lekte att vi körde den. På vägen fick vi sitta på stänkskydd eller annanstans där det fanns utrymme för små bakdelar. Då förstod jag aldrig varför pappa åkte ut i skogen när det var fruset och kallt. Men i vuxen ålder trillade polletten ner, man kan ju inte köra med traktor i skogen när det är sumpigt och lerigt, då förstör man marken.

Barnens arbete var att stapla ved, vi fick 5 kronor i timmen, och det var noga att det gjordes ordentligt för att all ved för ett helt år till en stor villa skulle rymmas i det lilla pannrummet. Pappa kom med den kapade veden på flaket och kastade in den till oss via källarfönstren som stod på vid gavel. Vi fick sonika gå undan för han tog ingen hänsyn till om vi stod i vägen, när han hystade in veden skulle vi per automatik akta oss. Det var arbetsamt men roligt eftersom det var lite som att bygga med lego för att få till en snygg stapel. Att elda med ved var ett sätt att leva med vedens alla moment – från stock till färdigt vedträ.

Då jag köpte eget hus blev vedförsörjningen en göra för alla i familjen. Jag köpte ved på stock av bonden. Vissa år blev det 24 kubik och andra år 12, beroende på vedlagret. 12 kubik är ungefär ett traktorlass, och vad som gick åt ett helt år beroende på hur kalla och långa vintrarna blev. Min man motorsågade, och när jag blev ensamstående gjorde pappa det. Sedan lärdes äldste sonen Max upp av morfar och så fick han göra det momentet. Motorsåg är ett farligt redskap, jag har aldrig vågat pröva själv, men är alltid orolig till sista metern är sågad, ifall sonen skulle slinta. Motorsågsbyxor, hjälm och handskar är absoluta minimikrav samt att inte ha bråttom utan ta det lugnt. Nästa moment, klyvningen, skötte jag själv. Pappa körde bort vedklyven till mig och så fick man stå ett par veckor på våren tills allt var travat i enmeterslängder på lastpallar för torkning över sommaren. Det blev en fin vedvägg i trädgården, en utsikt  som jag satt och njöt av från altanen eftersom egen härd är guld värd. 

Då man eldar för varmvatten lär sig samtliga i familjen ganska snart att man under sommartid hellre tar ett dopp och så att säga duschar i Vänern än att starta upp en eldhärd mitt under den solvarmaste årstiden. Därför är ingen i familjen någon badkruka, 15 grader går det att tvätta sig i. Sönerna lärde sig också att duscha ordentligt på idrotten i skolan och på fotbollsträningen, för vill man duscha hemma får man också elda och det stod inte högst upp på önskelistan. 

På hösten tar kapningen vid då enmeterslängderna ska delas till tre. Då körde pappa hem kapen till oss. Kapningen engagerar hela familjen, ty medan jag kapar får barnen kärra och stapla ved. Timpengen har enligt min mening ökad kraftigt i förhållande till inflationen, barnen staplar inte ved för under 50 kronor i timmen.

Minstingen Otto berättade att fröken i skolan en gång frågat barnen i klassen om de hjälper till hemma, om de städar och till exempel ställer undan tallriken efter sig när de har ätit? Otto räckte upp handen och sa: ”Jag staplar ved. Det går åt en väldans massa ved för ett hus under ett år.”

Fröken hade blivit alldeles tyst. Jag tänkte att jag kanske är för hård mot dem som kräver att de ska hjälpa till med veden, men om jag ska sköta allt själv skulle det ta en hel månad att få in allt under tak. De är åtminstone inte rädda för lite kroppsarbete och det känns som en bra grund inför framtiden. Kanske de till och med kommer att tycka att arbeta är lätt?

Jag hade tänkt elda med ved tills jag trillar av pinn. Är man van vid en sak och det fungerar funderar man inte över det. Jag har som ensamstående inte råd att investera i något annat värmesystem. Jag har tänkt att om pannan pajar måste jag låna upp på huset och den dagen, den sorgen. Därför har jag amorterat kraftigt på huset; 2000 i månaden på bottenlånet och 800 på topplånet för att kunna ha råd med det om pannan behöver bytas ut. Jag har nu bott 20 år i huset och under det gångna året, 2020, hade det inte behövts beställa några stockar, motorsågas, klyva, kapa eller stapla. Pappa blev nämligen sjuk, han fick hämtas med ambulans och akut läggas in. Han blev så dålig på bara några dagar att vi trodde att han minst hade galopperande bukspottskörtelcancer. Vår familj är traumatiserad sedan mamma plötsligt dog av cancer, 47 år gammal. Hon fick diagnosen i oktober och dog i mars året därpå. Var det pappas tur nu, 20 år senare, 67 år gammal? Det skulle vara typiskt. Han hade svår diarré och kunde knappt lämna toalettstolen förrän han behövde in på nytt. Vår brunbrända och fysiskt starke yrkesfiskare till pappa blev vit som ett lakan och på bara ett dygn skruttig och klen. Då vi hälsade på honom på smittskyddsavdelningen där han placerades var han ideligen tvungen att gå på toaletten. Sköterskan kom in och frågade oss vad vi trodde att han ville ha till middag: kött och potatis eller risgrynsgröt? Just då small det till inifrån toaletten och vi sa i kör: ”risgrynsgröt!”.

Pappa hade ingen galopperande cancer utan en bakterie som heter campfylobakter. Den kan man få av kyckling och opastöriserad mjölk. Han hade druckit mjölk som han hämtat hos bonden och ätit kyckling på Kinarestaurang, så det var svårt att säga vilket det var. Vi fick samtliga en nära-döden-upplevelse. 

Ett par månader senare sa pappa en dag:

– Jag tänkte sätta in bergvärme hos er töser. 

– Men jag har inte råd med det, sa jag. 

– Jag bjuder på hålet så kan ni låna pengar av mig till pannan, sa pappa. 

En dag när jag kom hem stod en gigantisk borr och körde på baksidan av huset och borrade ett 202 meters djupt hål. 

Nu är vedförsörjningen ett minne blott, vi endast myseldar i kaminen i vardagsrummet och känner oss som vilka andra familjer som helst. Det är rena lyxen att kunna gå in direkt i duschen, vrida om kranen och strila varmt vatten över sig. 

Konstigt nog saknar jag arbetet med veden, det känns underligt att inte förbereda för vintern redan i mars genom att beställa stock. Den fina vedväggen i trädgården är ett minne blott, och från altanen kan jag nu sitta och minnas de dagar då jag på soliga vårdagar klöv ved. Vedboden gapar tom och endast ett par säckar med färdighuggen ved står längs ena väggen. Vad ska jag ha i vedboden nu? Jag kanske skaffar mig en gris så att jag kan försörja mig på kött? De gamla självförsörjartakterna vill inte släppa taget. Jag är supernöjd med bergvärmen, det är en jämn temperatur inomhus 24/7, men det känns för lätt på något vis, ska livet verkligen vara så enkelt?

Veden värmen många gånger sägs det, och inte bara i form av en brasa. Varje moment värmer då kroppsarbete krävs och den värmen kan man förstås ordna på annat vis genom gym och jogging. Jag tänker dock på en helt annan värme som man i dag pratar väldigt lite om, värmen av att man känner att man klarar av någonting på egen hand; självkänslan som stärks. Den känslan är obetalbar och faktiskt värd sina vedträn i guld. Nu får jag klå mig på något annat och har förmånen att spara till ett växthus i stället för att ha siktet inställt på en investering i en ny vedpanna. I det framtida växthuset ska jag försöka bli självförsörjande på en del grönsaker. Hur det går kanske jag berättar en annan gång.