Var finns kampen för demokratin?
Var finns kampen för demokratin?
Visst är det så att vi, i Sverige 2018, har demokrati?
Hade vi, du och jag, levt i början av det förra seklet i stället för nu 100 år senare, hade frågan om demokrati haft en helt annan mening och betydelse. Då fanns ännu inte allmän och lika rösträtt där varje individ, oavsett inkomst eller kön, hade rätten att i parlamentariska val lägga en röst likvärdig med andras. Först 1921 genomfördes den reformen. Den var frukten av en lång kamp som ibland varit både utomparlamentarisk och våldsam. Alltså ingenting som bara gavs av dem som vid den tiden besatt makten. Så hur kommer det sig att vi i våra dagar tar demokratin för given? Och hur håller vi demokratin levande?
I dag ser vi hur den västerländska liberala demokratin hotas, nedmonteras och förändras, för det mesta till det sämre för var dag som går. I Ungern, Filippinerna, Polen, Brasilien, Turkiet, Venezuela och i USA, världens största ”demokrati”, händer det saker som vi för några decennier sedan aldrig trodde skulle inträff a. Domstolsväsendet politiseras, vunna aborträttigheter ifrågasätts, demonstrationsfriheten inskränks och avskedanden i off entlig sektor används för att bli av med politiska meningsmotståndare.
I Uganda förföljs homosexuella av statligt sanktionerade ”garden”. Korruptionen breder ut sig även i länder som vi tidigare betraktat som oförvitliga, och den råa, rasistiska tonen på sociala medier når för varje dag nya hatiska nivåer. Sverige är inte längre det oskuldsfulla landet i norr enligt vår tidigare odlade självbild utan är en aktiv deltagare i förändringen, och utvecklingen inom EU går i rakt motsatt riktning mot ökad närdemokrati. I dag fattas 90 procent av besluten som styr vår vardag i Bryssel.
En våg av populism och historierevisionism sköljer över världen, där folkmord och förintelse inte verkar ha förekommit. I Sverige ser vi som ett exempel hur Sverigedemokrater och andra högerpopulister försöker klistra en ”nazist-etikett” på socialdemokratin för uttalanden som gjorts under 1930-talet. Sofi a Arkelsten (dåvarande partisekreterare för moderaterna) gjorde anspråk på att det var Högern som drev frågan om allmän och lika rösträtt; när den i själva verket aktivt försökte förhindra den. I
Polen har regimen gått in och förändrat både ledning och innehåll i ”Andra världskrigets museum”, så att allt som inte är ”patriotiskt” tagits bort. Den tidigare museiledningen betecknas nu av landets ledning som fosterlandsförrädare. Inget sätts längre i sin historiska kontext.
Public service förvandlas i fl era europeiska länder till en megafon för populism och nationalistisk underhållning medan nazismens rätt att nyttja yttrandefriheten sker på andra gruppers och människors bekostnad. Detta försvaras i media och skyddas av polis och rättsväsende. Kritik av denna utveckling möts ibland nästan av parodiska inslag, typ ”nu är inte Donald Trump här och kan försvara sig”, när en debattör kritiserar lögner och växande orättvisor.
Så var finns kampen, debatten och idéerna för att utveckla demokratin? Vem driver frågan om hyresgästernas rätt att utöva makt och infl ytande över sitt bostadsområde? Vad hände med de stads- och kommundelsnämnder som bildades i slutet av det förra seklet, förutom att de till stor del har avvecklats eller avlövats sitt politiska mandat?
Vem ställer i dag frågor och krav angående ekonomisk demokrati så här snart 50 år efter löntagarfondsdebatten? Det sker i en tid när den ekonomiska maktkoncentrationen nått sådana bisarra nivåer att ett fåtal, ja snart en handfull privatpersoner äger och förvaltar 90 procent av jordens tillgångar. Sveriges pensionspengar går i dag till miljardinvesteringar i kol-, vapen- och kemikalieindustri, i stället för att divestera och satsa på förnyelsebar energi, hållbara ekosystem och hållbar infrastruktur. Det är ”demokratiskt” beslutat, då de regler som styr hur våra pensionspengar förvaltas är fastställda av regering och riksdag. Vi befi nner oss på ett sluttande plan där utvecklingen hotar livet på jorden.
De varianter av parlamentarisk demokrati som fi nns i vårt land, övriga Europa och resten av världen, har inte lyckats möta utmaningarna vare sig när det gäller social, ekologisk eller ekonomisk hållbarhet, utan det är hög tid att gå vidare.
Demokrati är inte något statiskt, något som vi vunnit för alltid. Vi, du och jag, har ett ansvar att förnya, utveckla och återvinna demokratin – varje dag. För att travestera Gandhi; ”Det fi nns ingen väg till demokratin – demokratin är vägen”. Så börja i dag och låt varje människomöte du har, varje gång du hör, eller ser, någon uttala sig nedlåtande, eller någon som lägger ett förslag som leder bort från vägen, bli ett möte där du lyssnar, står för din uppfattning och delar med dig av den, och med respekt och mod möter dina medmänniskor!
Raymond Wigg
Foto: Sanchantr/Creative Commons”Det fi nns ingen väg till demokratin – demokratin är vägen” Mahatma Gandhi (1869-1948).
