Var finns samhällets vilja?

Recension: De omöjliga – Från psykiatrireform till dyr och dålig vård
Anna Fredriksson och Åsa Moberg
Natur & Kultur


De omöjliga.

För 25 år sedan genomfördes psykiatrireformen. Ett av huvudsyftena var att ge de svårast sjuka en bättre tillvaro. De stora mentalsjukhusen skulle stängas, de sjuka skulle rehabiliteras och bli en del av samhället. Tanken var god. Men ingen visste hur det nya skulle åstadkommas i praktiken. En kombination av ekonomisk åtstramning och kunskapsbrist på alla nivåer gjorde att många i stället hamnade i ett vakuum av kommunal resursbrist. Det blev inte som utredarna hade tänkt sig.

Om det handlar boken De omöjliga skriven av socionomen Anna Fredriksson och författaren Åsa Moberg med undertiteln Från psykiatrireform till dyr och dålig vård. Boken har fått mycket goda recensioner.Det finns många exempel i boken på olika typer av verksamheter och problem som människor behöver hjälp med.

Ett av exemplen är de så kallade HVB-hemmen, Hem för vård eller boende. Jag väljer här att lyfta fram vissa delar av den verklighet som många unga befinner sig i. HVB-hemmen var i huvudsak tänkta för unga. Där skulle de få stöd och hjälp. Men i stället blev det, på många håll, en plats med stark medicinering, otillräckligt utbildad personal, lite läkarkontakt och brist på aktiviteter. Men framför allt brist på behandling för de psykiska problem som gör att de egentligen är där.

En hämsko inom psykiatrin stavas Makt. Makt över dem som behöver vård, deras anhöriga och sociala nätverk. De anhöriga har svårt att påverka vårdens längd och innehåll, även om det finns uppenbara brister. När det uppstår en konflikt mellan vården och det sociala nätverket kan, i vissa fall, den ”Omöjliga människan” skickas iväg långt bort. Då blir det svårt för det sociala nätverkat att besöka och stödja sin närstående.

HVB-hem är en riskfylld miljö för de boende, men också för personalen. HVB-hem och LSS-boenden, enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, toppade Arbetsmiljöverkets lista när 2 000 arbetsplatser specialgranskades 2019.

Det finns en klyfta mellan verkligheten och konferensvärlden. Projektledarna rör sig mellan konferenser och möten med beslutsfattare. ”De omöjliga” patienterna och alla som försöker hjälpa dem tillrätta, är kvar någon annanstans.

Unga flickor med svårt självskadebeteende vårdades tidigare ibland på rättspsykiatrin bland brottslingar utan att själva ha begått något brott. Detta upphörde mycket tack vare boken Slutstation Rättspsyk. Det är de självskadande flickorna som i dag utsätts för mest tvång i vården. De bältas, isoleras, tvångmedicineras och sondmatas. Andra lagliga tvångsåtgärder är att begränsa någons tillgång till dator, telefon och besök. Flera försök har gjorts att reformera tvånglagstiftningen, men det har inte blivit några större förändringar.. Barn och unga med autism är överrepresenterade inom tvångsvården.

”De omöjliga” innefattar också unga med olika komplexa problem som kommuner och regioner inte lyckats hantera eller bollar mellan sig. De blir betraktade som ”omöjliga” redan som unga. Förr återfanns dessa på boenden under namn som ungdomsanstalt, uppfostringsanstalt, räddningsinstitut, skolkarhem, skyddshem, §12-hem. I dag kan liknande vårdformer ses inom HVB- och SIS-hemmen, Statens institutionsstyrelse. Hur ska dessa unga få de möjligheter som psykiatrireformen syftade till?

Anna Fredriksson och Åsa Moberg.
(Foto: Olivia Borg)

Vilka är då ”De omöjliga”? Det är patienter som tidigare blev kvar på mentalsjukhus och som i dag finns på mindre institutioner och enrums-ensamhet, om de alls får en bostad. De blir oftast väldigt ensamma. Det är människor som kan vara otrevliga, svåra att förstå och som inte klarar av att vara nära någon, och ingen klarar av att vara nära dem.

Men det finns några positiva förebilder inom psykiatrin. På vårdcentralen i Gagnef, Dalarna, ges patienter ansvar för sin medicinering, anhöriga involveras och stöd ges till kontakt med myndigheter. Det finns en psykiatrisk öppenvårdsmottagning med tio anställda. Samtliga är legitimerade inom sitt område.

Stöttecenter i Hässleholm är ett annat exempel. Där är det öppet dygnet runt för kommunens invånare. Därmed upphävs i ett slag den destruktiva gränsen mellan patient och patientens sociala nätverk. En välfungerande permanent verksamhet. Inget tillfälligt projekt. Där finns också ett LSS-boende i nära anslutning till verksamheten.

Var då psykiatrireformen rakt igenom ett svenskt misslyckande? Nej, säger författarna, men mer återstår. Reformen har lett till en positiv utveckling i form av ett ökat patientinflytande inom psykiatrin, även om det behövs betydligt mer. Men ska utvecklingen leda till någon större förändring bör man lyssna på patienterna, brukarna, deras sociala nätverk och på adekvat utbildad personal.

De omöjliga är en viktig bok för beslutsfattare, personal och patienter. Mycket kan göras bättre.


Eivor Karlsson är journalist och opinionsredaktör.