Mer än en kugga i econocen

Litteratur:
Vad ska vi ha samhället till?
Birger Schlaug
Verbal förlag

Det tidigare miljöpartistiska språkröret Birger Schlaug har skrivit ett flertal böcker, där en roman om Elvis sticker ut mest. Hans nya bok är en kombination av två saker. Dels är den en hyllning till Elin Wägner, vars bok Väckarklocka format författarens världsbild, dels är den en sammanfattning av Schlaugs politiska uppfattning. Mer konkret är boken en bearbetning av Schlaugs blogginlägg – Schlaug är en av de få som åstadkommer ett sådant inlägg om dagen och har lyckats med det under 10 års tid.

Eftersom grunden är blogginläggen blir det korta och lättillgängliga kapitel, vilket skapar mer bredd än djup. Framställningen har ofta en polemisk ton, och när den riktar sig mot politiker drabbas såväl blåa, röda och gröna sådana. Schlaug tycker att blåa politiker är mer inriktade på frihet för företagare än frihet för individen, och han ogillar sådana röda som anser att barn ska in på daghem fortast möjligt, så föräldrarna kan lönearbeta. När det gäller kritiken mot gröna politiker är det lätt att förstå Schlaugs besvikelse på det parti han varit ett så framgångsrikt språkrör för tidigare. MP har ju satsat på att inför andra partier framstå som ”trovärdig” samarbetspartner, vilket gjort att man tagit bort allt som kan sticka ut i andra partiers ögon (med undantag för migrationspolitiken), och därmed blivit så ointressant att partiet riskerar att falla ur riksdagen.

Själv går Schlaug en annan väg och sticker gärna ut åt olika håll, men det som är gemensamt är ett engagemang för ett samhälle med mer fritid, mindre lönearbete och mer omsorg om en fungerande planet.

Mest originellt i boken är nog att Schlaug vågar hålla fast vid MP:s ursprungliga hållning att nedrustning är bättre än upprustning. Den uppfattningen ses ju som så naiv i dagens Sverige att den inte anses värd att tas på allvar, trots att de som förespråkar upprustning har svårt att förklara vad som är så bra med en värld där rädslan för andras upprustning leder till att alltmer pengar satsar på militärt försvar. Och det trots att vi vet att många av de hot som väntar oss – såsom stigande medeltemperatur, minskande biologisk mångfald, antibiotikaresistens och pandemier – är av en art som inte kan lösas med vapen. Utmärkt att Schlaug vågar argumentera för en annan syn på dessa frågor.

Boken är förstås skriven före dagens pandemi, men eftersom Sveriges bristande förmåga till självförsörjning framhålls, framstår delar av samhällskritiken som mer relevant i ljuset av den pågående pandemin.

Även om många frågor tas upp i boken går två huvudbudskap att urskilja.

Det ena är att människan måste vara något mer än en kugge i ett maskineri som syftar till att hela tiden öka den ekonomiska tillväxten, eftersom vi är biologiska, sociala och kulturella varelser. Om det är det lätt att instämma. Det andra är att vi lever i en tid präglad av kortsiktigt ekonomiskt tänkande, vad Schlaug kallar ”econocen”.

I grunden har förstås Schlaug rätt i att ett samhälle som hela tiden premierar kortsiktiga ekonomiska konsekvenser framför miljöhänsyn kommer att på sikt drabbas av allvarliga kriser. Den tanken har Schlaug gemensam med många miljöengagerade av grön eller röd kulör. Men som psykolog menar jag att det är viktigt att förstå att inriktningen på ekonomisk framgång inte drivs fram av krafter utanför oss själva (”systemet”), utan formas och upprätthålls av förväntningar hos individen – av såväl arbetare som kapitalägare. Förstår man inte det, lär man heller inte kunna åstadkomma förändringar av något större värde.

För en av lärdomarna från pandemin är att det går att – i vart fall under några månader – värdera något annat högre än en växande ekonomi, i det här fallet mänskliga liv. Men ska någon värderingsförskjutning åstadkommas krävs en stark folklig förankring, annars blir det svårt att vidta relevanta åtgärder.

Till sist kan två saker framhållas. Det ena är att Schlaug inte alltid ägnar sig åt polemik, utan några gånger gestaltar han sin fascination inför naturen och dess skönhet på ett känsligt sätt. Det andra är att jag hoppas att boken får många läsare för Schlaug har breda kunskaper och är en röst som behövs i det offentliga samtalet i dagens Sverige. Där antalet självständiga samhällsdebattörer är oerhört få och alltför få.