Vem skapade samhället?

40-taliserna var den första tonårsgenerationen, sägs det. När vi växte upp blev det allt vanligare att man gick i skola till 18–19 år. Det infördes olika skolreformer, det blev femdagarsvecka, studentexamen togs bort en period, men återinfördes. Universiteten stod öppna för den nya stora ungdomsgenerationen.

Per Gahrton.
(Foto: Schyffel / CC BY 3.0)

Vi 40-talister lärde våra barn användandet av bilen. Vi åkte hit och dit och hämtade våra barn. Snart blev det två bilar i många av 40-talisternas hem. När vi blev föräldrar infördes successivt över hela landet vård av barn utanför hemmet. Dagmammor, barnverksamheter, lekis och dagis växte fram.

Eva Bovin, språkrör för Miljöpartiets Gröna seniorer.
(Foto: privat)

När 40-talisterna satt vid makten och beslutade i de allra flesta samhällsorgan infördes NPM, New Public Management, som ett nytt styrsystem inom den offentliga sektorn och vi införde det nya pensionssystemet. 40-talisterna omskapade de så kallade ålderdomshemmen till äldreboenden, hemsamariter blev hemtjänst, trygghetsboenden lades ner. Under 40-talisternas allra mäktigaste period som beslutsfattare såldes skola, omsorg och vård och liberaliseringen slog ut i full blom.

40-talisterna är också en kraftfull generation. Vi deltog aktivt i den framväxande kvinnorörelsen, miljörörelsen, fredsrörelsen. Vi ville ha förändring i de rådande samhällssystem, som vi fann förlegade. Vi ville förändra samhällsklimatet och skapa större förståelse för våra olikheter. Många, många 40-talister arbetar än i dag i den informella sektorn och ägnar sin tid åt ideella aktiviteter i många samhällssektorer.

Och i år, när de första 40-talisterna fyller 80, kan vi se vilket samhälle vi är medskapare till, eller? Vi får veta att vi ligger på fjärde plats i världen i bristande respekt för äldre. Var det inte vi som skapade det här samhället? Vilka menar vi när vi ondgör oss över den äldrevård vi har i landet? Vilka har ansvar?

Filosofen Jonna Bornemark skriver i sin uppmärksammade bok Det omätbaras renässans att det är svårt att undersöka sin egen samtid. Hon väljer att ”ta spjärn mot något som ger distans till det som omsluter en”. Hon beskriver att försöka förstå sin samtid är lika svårt som fiskarna i havet ska förstå vilket hav de simmar i.

Hur ska vi 40-talister förstå vår samtid? Hur ska vi tolka nutidsfenomen utan att ta till den enklaste förklaringen att det är politikernas fel, experternas fel, kapitalisternas fel och så vidare?

Vi som i dag närmar oss 80 år, vi har något att ta spjärn emot, vår egen livshistoria. Vi kan gå tillbaka i vårt eget liv. Vad gjorde jag för förståelsen av de gamla och deras livssituation? Hur medverkade just jag till den mentalitet som råder i dag och som vi i Sverige har skapat? Hur kom det sig att ett av världens rikaste länder inte skapade en trygg situation för den åldrande befolkningen? Hur kom det sig att vi alla, jag menar alla, deltog i den framväxande institutionaliseringen av äldrevården?

Kanske vi i stället för att kritisera vår samtid och vår äldrevård ska gå inåt i oss själva och fundera över vad vi kan förbättra i det samhälle som vi var medskapare i. Än är det inte försent, de flesta av oss 2,1 miljoner över 65 är fortfarande friska och starka. Vi kan fortfarande påverka. Vi har kraft att vända det här samhället till något hoppfullt för våra barn och barnbarn.