Miljömålsseminariet 2019: Nu krävs ord och inga visor

Linnea Mårtensson rapporterar från Jordbruksverkets årliga seminarium om Miljökvalitetsmålet, i år med temat Ett rikt odlingslandskap i ett förändrat klimat.

”Jorden vi ärvde, och lunden den gröna.” Evert Taubes visrad får mig att undra om det är en grön lund vi lämnar över till våra barn och barnbarn. Arktisk is från tidernas begynnelse rinner iväg till heta, salta söderhav. Människor håller begravningsceremonier för utdöda glaciärer.

Årsmedeltemperaturen i Sverige. Vänstra bilden 1971–2000. ”Begränsade utsläpp”, det vill säga vi når Parisavtalets mål om 1,5 grader höjning; ”Måttliga utsläpp”, cirka 3–4 graders höjning; och ”Höga utsläpp” det vill säga vi fortsätter som i dag, vilket ger upp till åtta graders höjning i norra Sverige.

Nej, nu är det ord och inga visor som gäller om vi ska kunna besjunga den änglalika himlajord vi kallar hem. Egentligen är vi överens, i Sverige, EU och resten av världen. Vi har Generationsmålen att leva upp till, vilket kan bli svårt, men vi är i alla fall överens. Vi har Agenda 2030, Art- och habitatdirektiv, Parisavtal, Miljökvalitetsmål, Livsmedelsstrategi, Klimatmål med mera. Vi är verkligen överens.

Sedan måndagskväll den 18 november, efter dryga fem timmar på tåget från Östersund till Stockholm, har jag just krupit ner i en mjuk hotellsäng. På grannhotellet, nästa morgon, håller Jordbruksverket sitt årliga seminarium om miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap:

”Odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för biologisk produktion och livsmedelsproduktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras och stärks.”

Deltagare från Jordbruks- och Naturvårdsverken, miljö- och näringsdepartementen, Regeringskansliet, länsstyrelser, SLU, Artdatabanken, kommuner, lantbruksföretagare och företag inom gröna näringar, universitet med flera är med under två innehållsrika dagar. Deltagarrekord, flera rader med extraplatser har stuvats in i lokalen som bokstavligen surrar av alla samtal.

Moderatorn Kill Persson från MiNa Natur slår i gonggongen och manar till samling.

Inledningsvis får vi ta del av lägesrapporter från departement och myndigheter med fokus på kommande jordbrukspolitik. EU:s gemensamma jordbrukspolitik (GJP) efter 2020 ska klubbas, av stor betydelse för det svenska jordbruket. Men mycket är ännu oklart kring den gemensamma budgeten, liksom den svenska nationella medfinansieringen till jordbruket.

Ambitionen inom EU och Sverige är att satsa mera på miljö och klimat. Samtidigt kommer budgeten till jordbruket att minska på grund av bland annat Brexit. Högre ambitioner men mindre budget ställer krav. Livsmedelsstrategin ska implementeras på nationell och regional nivå med målet att öka den svenska livsmedelsproduktionen. Samtidigt ska vi minska utsläppen från jordbruket. Hur löser vi den ekvationen?

Åsa Sjöström från kunskapscentrum för klimatanpassning vid SMHI ger oss en föreläsning om Förändrade klimatologiska förutsättningar för jordbruket. Det är en spännande, om än skrämmande föreläsning där det framgår att även i den bästa av världar, det vill säga om vi når Parisavtalet och lyckas med att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, så står vi inför stora förändringar och utmaningar. Ingen kan med säkerhet säga hur klimatförändringarna kommer gestalta sig, men med beräkningar och goda gissningar går det ändå att med hyfsad tillförsikt ta fram olika scenarior. Och sedan förhålla oss till dessa: Hur kan vi hindra förändringarna? Om vi inte lyckas, hur anpassar vi oss?

Viktigaste pollinatörerna i Sverige och utomlands som redan påverkas av klimatförändringarna.

Sjöström och ytterligare ett 20-tal föreläsare guidar oss genom odlingslandskapet i dag och i ett förändrat klimat. Det är ömsom dystopiskt, ömsom fascinerande att ta del av vilka fantastiska produkter och tjänster planeten förser oss med. Det är ett gediget programinnehåll, för intressant för att ens en minut luta sig tillbaka, vila ögonen och stänga öronen. Här följer några, för mig, aha-upplevelser:

Skördebidraget från grödpollinering av honungsbin för äpple-, raps-, klöverfrö- och jordgubbsproduktion i Sverige uppgår till mellan 13–121 miljoner kronor per år.

Drygt 60 procent av den areal som används för att förse svenska folket med livsmedel finns utanför Sveriges gränser.

Det finns i dagsläget tillräckligt med areal för att föda jordens befolkning men det saknas politisk vilja att göra verklighet av det.

Mjölkproduktionen samt fetthalten i mjölken försämras hos värmestressade kor, vilket blir vanligare med varmare klimat.

En stor sårbarhetsfaktor för den svenska livsmedelsproduktionen är att det inte längre skulle finnas leverans av fossila bränslen till våra jordbruksmaskiner som är nödvändiga i produktionen.

Vi ser redan effekterna av extremväder. Isar som smälter, klimatzoner som förflyttas och därmed arter som vandrar med och kan bli invasiva och sedan konkurrera ut inhemsk biologisk mångfald. Viktiga habitat som förändras och försvinner och en sällan skådad artförlust. Hur påverkar det möjligheten att producera livsmedel? Kan förutsättningarna rentav bli mer gynnsamma i vår del av världen med längre växtsäsonger och mildare klimat? Jo, så kan det möjligtvis bli.

Men samtidigt finns så många osäkerhetsfaktorer. Skyfall och extremtorka kommer med största sannolikhet bli vanligare; vattenflöden och grundvattennivåer kommer att förändras; skadedjur och växtsjukdomar kommer öka; habitat och föda till livsviktiga pollinatörer kommer försvinna. Dessa risker är redan verklighet men det finns ännu möjlighet att begränsa dem. Hur gör vi det?

Idisslarnas bidrag till utsläpp av metangas ingår i ett kretslopp medan metanutsläpp från fossila källor inte gör det.

– Det finns många besvärliga frågor som behöver svar inom en snar framtid. Tydligare politisk vilja och ekonomiska styrmedel måste till för att göra verklighet av nödvändiga förändringar. Skarpare regleringar, tvingande lagstiftning, sociala struktur- och samhällsförändringar och värderingsförändringar krävs för att lyckas, framhåller Janne Bengtsson från SLU i sin föreläsning.

Och inte att förglömma eller förringa – det är inte ”bara” ett rikt odlingslandskap som kommer att påverkas när klimatkrisen slår till – de socioekonomiska följderna kan komma att bli katastrofala. Enligt FN: s
flyktingorgan UNHCR väntas 250 miljoner människor ha tvingats lämna sina hem år 2050 som följd, och ledande glaciärforskare uppskattar att 180 miljoner människor kan ha tvingats lämna sina hem 2100 på grund av havsnivåhöjningen.

För min del vill jag låta mina barn ”fortsätta dansa som änglar kring lönn och alm”. Vill du? Då gör vi det nu!