Den trådlösa tekniken – symtom

För några år sedan intervjuade jag människor som jag kom att kalla elflyktingar för min bok Ett vackert fängelse. På flykt från el och mobilstrålning. Då fick jag inblick i en värld som jag inte visste fanns, en värld av mer eller mindre svåra, i värsta fall outhärdliga symtom. Och symtom som varierar, både över tid och från person till person. Sedan jag skrev boken har jag träffat många fler drabbade.

Symtom, lika, olika, ständigt varierande. De som har berättat för mig om sina symtom har beskrivit både likartade och olika, och ständigt växlande symtom. Det är vanligt att symtom uppstår, förvärras, försvinner och sedan återkommer utan att man förstår varför.

Oklar i huvudet, vimsig, trött. Kenneth beskriver det så här: ”Jag har alltid reagerat på lysrör och elelement. Där jag bodde förut hade vi gamla element, och jag mådde aldrig riktigt bra där. Jag mådde inte bra när jag var i affärer med mycket lysrör, men jag trodde att det var något psykiskt när jag gick in i affären. Det tog ett tag innan jag började förstå att det var miljön där inne som jag inte tålde.

Det som hände var att jag blev oklar i huvudet och omtöcknad, vimsig och väldigt trött. Det är som om man stängs av på något sätt. Det är abstrakt, svårt att förklara. Man vet att man är dålig men inte vad det är. Har du brutit benet eller har influensa vet du ju vad det är. Det kändes väldigt skönt sedan när jag fick kontakt med folk som kunde detta och kunde förklara vad det handlade om. Man tror ju, ja, vad trodde jag? Att jag hade en hjärnskada eller tumör eller nånting.”

Symtomen kan vara mer eller mindre allvarliga, från svaga obehag till outhärdliga neurologiska och fysiska symtom.

Vibrationer i kroppen, yrsel, ångest, stress. Eva: ”Det var vibrationer i kroppen, det var olidligt. Jag kunde inte sova på nätterna, så jag var ute och gick. Jag tog med mig hunden och gick och raglade omkring i skogen. Många människor förstår inte alls hur det är. Det ’bränner och sticker’, och det låter ju inte så farligt. Men det är mycket mer, och fullkomligt vidrigt.”

Mia bor numera, precis som Eva, i en stuga i skogen, utan el eller glödlampor.

”Mina symtom nu är att jag blir trött, irriterad, får yrsel och domnar i ansiktet, käkarna, i händer och armar. Jag får tryck över bröstet och svårt att andas. Jag får ont i hjärtat och blir andfådd när jag pratar. Och så blir jag okoncentrerad och vimsig. Jag kan inte fokusera, tankarna far hit och dit. Jag får tinnitus, örsprång och huvudvärk. Och ett kraftigt tryck i huvudet med känsla av ångest och stress.”

Det syns ju inte. Jag frågar Mia hur hon känner sig just nu när vi sitter och pratar och hon berättar klart och redigt. Jag kan inte se att hon har några symtom, för mig ser hon frisk ut. Så här beskriver hon: ”Jag har tryck och värk i huvudet. Är lite bortdomnad i käkarna. Tungan är svullen och jag är bortdomnad i händerna och har yrsel. Det är väldigt ansträngande att orka prata med dig och hålla tråden i det jag berättar.”

Nästan alla som jag har intervjuat ser friska ut. När de berättar för mig hur de mår är det svårt att tro det – det syns ju inte. Kanske är detta ett skäl till att många av deras släktingar och vänner tycks ha svårt att ta deras vittnesmål till sig.

Och nu, med drastiskt ökad strålning på många håll, kommer liknande symtom sannolikt att drabba många fler.


Gunilla Ladberg är fil.dr. i pedagogik, utbildare, konsult, författare, qigonginstruktör och folkbildarsjäl. Hennes huvudsakliga arbetsområden är tre: flerspråkighet, den mänskliga hjärnan samt den trådlösa tekniken och dess inverkan på hälsa och miljö.