Vi måste pratas vid

Jorden bli allt varmare. Medeltemperaturen är idag cirka 1,2 grader högre jämfört med förindustriell nivå. Bara under de senaste månaderna har det kommit två IPCC-rapporter som båda pekar på det akuta läge vi befinner oss i.

Rapporten ”Impacts, Adaptation and Vulnerability” som kom i slutet av februari visar på de tydliga samband som råder mellan klimat, biologisk mångfald och mänsklig aktivitet. Den senaste ”Mitigation of Climate Change” som kom i början av april, poängterar att vi måste agerar snabbt om vi ska ha en chans att begränsa uppvärmningen.

 

Men det handlar inte bara om klimatet. Som redan nämns finns det tydliga kopplingar mellan utsläppen av växthusgaser och hoten mot den biologiska mångfalden. En varmare värld förändrar livsförutsättningarna för både växter och djur. En ökad exploatering av ännu orörda naturområden gör dessutom att allt fler arter trängs undan vilket i förlängningen hotar att leda till utrotning.

Vi befinner oss även i en demokratikris, och vi ser dessutom hur ojämlikheten ökar. Högerextrema partier med populistiska åsikter och tydlig antidemokratisk agenda har under lång tid vunnit mark i flera länder inom EU. De krafterna lockar till sig missnöjesröster genom förenklade beskrivningar av verkligheten, ofta präglad av främlingsfientlighet, kvinnoförakt och rasism. Vi ser även i Sverige hur kvinnors rättigheter hotas, hur jämställdhet och feminism och behovet av en förändrad mansroll ifrågasätts.

Högerextrema partier har dessutom kommit till makten i allt större utsträckning, framförallt i Europa. Detta ser nu ut att kunna ske även i Sverige i samband med hösten val. På bara några få år har tidigare löften om att aldrig ge ett i grunden rasistiskt parti inflytande över regeringspolitiken kommit på skam.

Martin Hultman och Paul M Pulée visar i sin forskning (presenterad i boken ”Ecological Masculinities – Theoretical Foundations and Practical Guidance”) hur klimatförnekelse och/eller bristande förståelse för nödvändig samhällsomställning liksom kritik mot förändringar av mansrollen ofta är förankrad i konservativa attityder och högerextremt tankegods.

Klimat- och miljöfrågorna i mycket vid mening (jag inkluderar här även demokrati och sociala aspekter eftersom en rättvis omställning av samhället kräver att människor är involverade på lika villkor) är således i skriande behov av ett rejält uppsving inför valet. Ska vi ha reell chans att motverka effekterna av de olika kriser vi ser runt omkring oss måste de långsiktiga överlevnadsfrågorna på allvar kommer upp på den politiska dagordningen och dessutom stanna kvar där.

Frågan är dock hur detta ska gå till? Egentligen vet vi allt vi behöver veta för att agera. Det handlar alltså inte om brist på information. Problemet är snarare att många människor tycks uppleva de förändringar som behöver genomföras som nästan lika skrämmande som effekterna av de kriser de är tänkta att förebygga. Men samtidigt ökar också viljan hos många att faktiskt ta de konsekvenser som krävs för att vi ska kunna göra skillnad på allvar.

 

Men vad krävs då för att kanalisera det stora engagemang för klimat och miljö som framförallt finns inom den utomparlamentariska miljörörelsen in i politiken? Hur kan vi hjälpas åt för att göra vad som krävs för att en demokratisk och rättvis omställning på allvar ska komma till stånd.

Jag tror att det handlar om att skapa respektfulla dialoger där vi möts som engagerade och ansvarstagande individer och där syftet inte är att anklaga och övertyga, utan snarare diskutera hur vi tillsammans kan förenas i kampen för att avvärja några av de värsta katastrofer mänskligheten ställts inför. Alla som ser behovet av nödvändig radikal förändring har en mycket viktig roll i detta arbete.

Min uppmaning till den utomparlamentariska miljörörelsen är att bjuda in politiker på alla nivåer till samtal för att prata om de långsiktiga överlevnadsfrågorna, och att intresserade politiker och partier å sin sida inte väntar på att bli inbjudna utan själva tar kontakt för att skapa en nödvändig och konstruktiv dialog.

Tyvärr upplever jag att miljörörelsen genom åren glidit i sär och delvis blivit ganska polariserad, och att det är mellan den parlamentariska och den utomparlamentariska delen skiljelinjen går. I det läge vi befinner oss tror jag att det är av mycket stor vikt att återuppta kontakten och börja bygga broar.

Om hela den svenska miljörörelsen på allvar börjar prata med varann kanske vi tillsammans kan skapa den nödvändiga förändring som krävs och verkligen få fart på omställningen. Tiden är knapp och det krävs radikala åtgärder. Det är vår moraliska skyldighet att göra vad vi kan för att motverka effekterna av de olika kriser vi ser så tydliga tecken på, och för att lyckas måste vi göra det tillsammans!