Vägföreningarna – hur står det till?

Historien om Ulfvén, Rävhammar och de små djuren – satir baserad på verkliga händelser

Med de numera supereffektiva skogsmaskinerna har man i rask takt avverkat all gammelskog och nu återstår bara småträd och stora kalhyggen.
Foto: © Marie-Lan Nguyen / Wikimedia Commons / CC-BY 2.5)

Ulfvén, en framgångsrik entreprenör inom skogsindustrin satt i sin lya djupt bekymrad och grubblade. Han såg med fasa på en framtid utan ökade vinster, kanske en tillvaro utan den guldkant som tidigare präglat hans liv. All gammelskog på hans egna marker var avverkad. Samtidigt som efterfrågan på sågvirke var större än någonsin. Ska vi överleva, tänkte Ulfvén så måste vi komma över smådjurens gammelskog. Men hur? I sitt nödläge kontaktade han Rävhammar, tjänsteman på en statlig myndighet.

De sammanstrålade på Restaurang Råblåsningen, och efter en femrätters middag bestående av bland annat blåhakebröst och kungsfiskare, började de smida sina planer. Rävhammars myndighet var, trots att den var statlig, självförsörjande. Den huvudsakliga inkomsten bestod i att bistå med förrättningar, det vill säga att genomföra ändringar av fastighetsgränser samt avstyckningar. Även vägföreningarnas regleringar låg under deras mandat.

Här förelåg en så kallad win-win situation, insåg både Ulfvén och Rävhammar.

– Vi svälter först ut vägföreningarna genom att inte uppge vilka timmerlaster vi kör ut ur skogen och berövar dem därmed de inkomster som ligger till grund för deras verksamhet, såsom väghållning och liknande, skrockade Ulfvén med ett illmarigt leende. Rävhammar var genast med på noterna och fortsatte:

– He he, sen kliver vi in och kräver en riktigt riktigt dyr förrättning, och ändrar spelreglerna.

Stämningen vid bordet blev lättsammare. Ulfvén nöp servitrisen i skinkan och beställde in två sexor cognac av extra fint märke. Rävhammar som innehade en akademisk utbildning från Uppsala la ansiktet i djupa veck.

– Men det måste vara juridiskt vattentätt. Vi får skicka ut kallelsen med myndighetens brevhuvud till alla berörda med uppmaningen att infinna sig på Folkets Hus under arbetstid. He he. Då kommer bara gamlingar och halvdementa som är lätta att valsa upp.

Ulfvéns annars så bistra anlete klövs nu av ett brett leende.

– Ha ha ha, å så skickar vi ut drönare över smådjurens skogsskiften och skrämmer upp dom med barkborrarna!

Planen sattes i verket och när mötet gick av stapeln hade Rävhammar med kollegan Ormqvist för att sköta laptop och bildspel. Rävhammar la ut texten. Med obegripliga diagram och siffror i staplar förklarades hur en överklagan går till, redan innan någon förstått vad mötet handlade om. Och efter en timme när församlingen nästan somnat satte Rävhammar in stöten:

– Situationen med vägföreningarna är ohållbar! Om inte Ulfvénbolagen får överta verksamheten kommer vi att möta en ytterst dyster framtid med oplogade vägar, potthål överallt och en aldrig tidigare skådad misär.

För att ytterligare understryka det demokratiska förfarandet valdes på måfå en handfull individer som vid senare tillfälle skulle få delta i ett framtida möte hos Ulfvén. Den ålderstigna församlingen som präglades av respekt för Konung, Myndighet och Brukspatroner svalde betet och nickade instämmande. Ingen ville heller framstå som dum genom att ifrågasätta vad som presenterades av de till synes klipska herrarna. Utfallet av påföljande möte hos Ulfvén blev förhöljt i dunkel. Men av allt att döma lyckades kuppen.

Med de numera supereffektiva skogsmaskinerna har man i rask takt avverkat all gammelskog och nu återstår bara småträd och stora kalhyggen. Biotoper med bär och svamp är ödelagda, och hemlösa djur irrar runt i något som liknar ett krigslandskap. På grund av efterfrågan på världsmarknaden har de stora sågverken gått för högtryck med jättevinster och aktieutdelningar.

Dessvärre varnar nu brädgårdarna här hemma för virkesbrist och prishöjningar på tio till trettio procent. Ulfvén och Rävhammar jagas nu av Interpol på grund av den accelererande klimatkrisen…