Fredsmiljarder, inte militärmiljarder

Tyvärr har också 2020 börjat som ett krigens år. Även den svenska regeringen satsar många nya miljarder på militär verksamhet och mycket litet på civil fredspolitik. Detta trots att vi borde lärt oss att fler vapen och fortsatt krigsretorik inte ger bestående fred. Ordet ”fredspolitik” nämns sällan. Militärmiljarderna borde bli fredsmiljarder.

Men nu är det ”militärpolitik” som prioriteras.11 maj–4 juni anordnas en stor militärövning på svensk mark, Aurora 20. En rad Nato-länder samt Finland och EU är inbjudna. Historien visar att vapenrustningar och fiendetänkande leder fel. Denna S-MP-politik är kontraproduktiv.

Vem har mött en enda svensk medborgare som vill ha krig med Ryssland? Eller någon i Ryssland som vill ha krig med Sverige? En rysk sociolog vid ett besök i Stockholm: ”Det är en skymf att påstå att ryssar förbereder krig mot Sverige.” Men tyvärr, även ryska militärer planerar för alla eventualiteter, som militärer brukar göra. Nu ska alltså svensk militär öva Aurora-krig med Nato, mot Ryssland. När militärmakten är stark och fredspolitiken svag blir den folkliga fredsviljan föst åt sidan.

Etiopien är en ljuspunkt. Som första premiärminister i ett större land har Nobelfredspristagaren Abiy Ahmed inrättat ett fredsdepartement i sitt regeringskansli. Sverige och andra borde följa detta exempel. Den amerikanske statsvetaren Frederick Schuman har övertygande visat att USA: s utrikesdepartement inte kan förväntas arbeta för hela världens fred. Nationer brukar se till sina egna intressen. Fokuseringen på ”Amerika först” tycks dessutom ha blivit ännu värre med Donald Trump som president.

Hur många länder är det som bombats efter 1945 på grund av hiskeliga felbedömningar av USA-regeringar? Men det finns gott om amerikaner som vill se mer fredspolitik: I likhet med Schuman har en rad kongressledamöter föreslagit att ett fredsdepartement ska inrättas i Washington, DC. Förespråkarna hoppas att ett sådant ska motverka krigsretorik och balansera de snäva så kallade säkerhetsintressen som styr presidenter, försvars- och utrikesdepartement. Sverige borde följa Schumans råd och Etiopiens exempel även för att stödja den amerikanska fredsrörelsen i dess fortgående kamp för omtänkande bort från militärvåldet.

Det militärpolitiska komplexet är starkt också i Kina och Ryssland. Men det betyder inte att Ryssland utgör något ensidigt militärt hot mot Sverige eller Finland. Risken för svensk och finsk del ligger i att bli insnärjd i de militärt mot varandra utmanande ageranden som USA och Ryssland ibland ägnar sig åt. Den militära logiken leder till att amerikanska Aurora-vapen på svensk mark möts av ryska motåtgärder, nya krigsplaner, nya ryska militärövningar, slöseri med ryska skattebetalares medel.

Den rödgröna regeringen, med stöd av de borgerliga partierna, påtvingade alldeles i onödan genom riksdagsbeslut 2016 Sveriges befolkning ett militärt värdlandsavtal med Nato, och detta utan föregående samhällsdebatt om riskabla konsekvenser. Sverige valde att hålla sig utanför 1900-talets världskrig. Nu 2020 är det Aurora-logiken som gäller, militärt engagemang med så många som möjligt. Lyckligtvis tycks en majoritet av Sveriges röstberättigade fortfarande anse att militär neutralitet med följande mindre krigsrisker är att föredra. Stödet för Nato-medlemskap ökar endast marginellt trots ivrigt agerande för ett sådant från flera partier och ledarredaktioner.

Många i detta land vill nog gärna att Sveriges regering på nytt ska bli en stark röst för fredspolitisk dialog och fredsfrämjande internationella samarbeten. Det kräver ett omtänkande när det gäller den kraftiga mot Rysslands befolkning riktade militära upprustning som pågår. Ryska sociologer och många andra mellan Sankt Petersburg och Vladivostok har svårt att hänga med. De har ju nästa alla anförvanter som dog i andra världskriget, miljontals kvinnor, män och barn. Har vi i Ryssland inte erfarenhet nog av krigens död och lidande? Så frågar de. Varför skulle vi vilja starta krig mot Sverige? De förstår inte vitsen med den svenska upprustningen och vissa politikers ivriga Nato-vurmande. De vill som de flesta i stället se fredspolitik grundad på ideal om medmänsklighet och visionen om fred på jorden.

Det centrala målet för svensk politik borde vara att främja en global fredskultur med frihet från våld för alla. Vapnens dominans behöver brytas, fördomar om de andra ifrågasättas, dialog och kunskapsutbyte inom och mellan länder främjas. Militären och de antiryska opinionsbildarna har fått sitt, tiotals onödiga miljarder som mer produktivt kunde användas för att öka de lägsta pensionerna, samt hjälpa hemlösa, sjuka och utsatta barn. De kunde också användas till brådskande miljö- och klimatprojekt i samverkan mellan ryska och svenska organisationer, liksom till förtroende- och insiktsskapande dialog runt Östersjön mellan grupper och företag, till mycket annat än oroande och förtroendeskadande militär upprustning.

Fredspolitik i motsats till militärpolitik handlar om mer än att skydda landets gränser. Det innebär också att tillgodose människors önskemål runt hela världen om att slippa väpnat våld, terrorism och internationell brottslighet. Det detaljerade och konkreta förslag som demokraten Barbara Lee i februari 2019 presenterade i USA:s kongress visar att en välutvecklad fredspolitik kan ha många beståndsdelar. Tyvärr är det få i Sverige som tagit del av vad Lee föreslår. Intresserade hittar texten på nätet genom att söka på ”H.R.1111 2019”; Department of Peacebuilding Act of 2019.

Världen och framtiden kan få en bättre fredschans med hjälp av svenska initiativ:

• Fredspolitisk utredning. Fredsskapande arbete bör främjas genom dialog, diplomati, genom stöd till svenska, ryska och andra fredsforskare och kraftigt ökade statsbidrag till fredsorganisationer. En allsidig fredspolitisk utredning bör göras, om möjligt en gemensam svensk-finsk-rysk. Det går att fortsätta det arbete som Palme-Arbatov-kommissionen påbörjade 1980–82. Att få i gång en Linde-Lavrov-kommission handlar om tre saker, politisk vilja, kreativitet samt fokus på medmänsklighet. Låt militärmiljarderna bli fredsmiljarder.

• En nordeuropeisk fredszon. Utifrån en neutral position kan Sverige bättre hjälpa till att hantera konflikter och kriser i vår omvärld. En fredszon mellan Nordsjön och Ural skulle kunna vara ett mål som kan ge många i Norden, Baltikum och Ryssland en konkret positiv framtidsvision att engagera sig för. Låt militärmiljarderna bli fredsmiljarder.

• Hellre freds- än militärallianser. Fler bör säga tydligt ja till alliansfrihet, nej till Natomedlemskap. Det är dumdristigt att låta en amerikansk president i praktiken bli militär svensk överbefälhavare. USA bör inte tillåtas hindra Sverige att skriva under FN-beslutet 2017 om förbud mot kärnvapen. Det finns många tillfällen att inrätta fredsallianser som inte tas tillvara. Sådana initiativ grundade på svensk neutralitet och alliansfrihet är en framtidsinvestering. Låt militärmiljarderna bli fredsmiljarder.

• Fredsdepartement. Fredspolitik bör bli ett eget politikområde, på det sätt som Schuman och Barbara Lee föreslår. Då kan på sikt människan befrias från krigens och militarismens gissel. Fredsdepartement behövs för att ge det långsiktiga fredsbyggandet ökad status och bättre resurser. Då stärks möjligheten att förverkliga en tydlig fredspolitik som långsiktigt kan bidra till en uthållig fredens infrastruktur. Med inte bara Etiopien utan också Sverige som förebild kan folkliga opinioner i USA, Kina och Ryssland kräva att också bland annat deras länder inrättar sådana departement. Därmed kan visionen om fred på jorden få en bättre chans att bli verklighet under detta århundrade. Låt militärmiljarderna bli fredsmiljarder.



Valentin Sevéus har varit engagerad i fredsfrågan sedan början av 1980-talet och är författare till bland annat Att söka freden och Var är fredsministrarna?