Coronapandemin och vägen framåt
Coronapandemin ställer allvarliga frågor till var och en av oss, både som individer, familjemedlemmar och del av lokalsamhället, medborgare och del av en global gemenskap inbäddade i en tunn hinna av biologiskt liv och atmosfär som gör att vi kan andas. Det vi alla lärt oss är vikten av att inte dra för snabba slutsatser och samtidigt agera så snabbt som möjligt ändå, vare sig det handlar om vårt eget och lokalsamhällets, statens eller företagens sätt att hantera situationen. En paradoxal insikt om allas svårigheter, där enkla beskyllningar gentemot andra inte bidrar till lösningar men till att var och en tar ansvar.
Hur kan vi hantera situationen på ett rimligt sätt? Att skaffa sig en överblick för att kunna göra sig en rimlig bild av de problem som kan uppstå på olika plan är ett sätt att ta ansvar och inte låta sig fångas av krisbudskap eller lugnande besked som visar sig vara opålitliga.
Vilka följder kan coronapandemin få, och hur kan samhället och världen bli mindre sårbara i framtiden? Vi börjar med att titta på händelseförloppet i Italien, det land som nu är epicentrum för coronaspridningen, ett land som på flera punkter liknar vårt. Skillnaden är att i Italien har ledande politiker bråkat med varandra, vilket visserligen i mindre skala också har skett i Sverige, men i betydligt mindre utsträckning. Genom att mer ingående ta upp skeendet i Italien kan var och en bedöma vad som kan tänkas ske i Sverige och resten av världen. Hur Kina och Sydkorea lyckades få bukt med smittspridningen tas också upp.
Så blev Lombardiet värsta smitthärden
Lombardiet i Norra Italien har drabbats av den större delen av de över tusen dödsfallen sammanlagt i Italien till följd av coronaviruset förra veckan. En kris som nu accelererar i en takt på 1 000 döda på tre dagar i landet denna vecka. Regionen är landets rikaste och ansvarar för sin egen sjukvård. Den styrs av Attilio Fontana från högerpartiet Lega, som också tillhör partiets nationella ledning. Fontana valde länge att fokusera på försök att spåra den ursprungliga smittspridningen från Kina.
Att skylla problemen på Kina blev en hjärtefråga för partiets ordförande Matteo Salvini. Medan partiet letade efter syndabockar hade sjukvårdens beredskap i Lombardiet, som partiet ansvarade för, eftersatts. Framför allt på grund av den av EU påbjudna åtstramningspolitik som Italien följt noga och som lett till att antalet sjukhussängar och sjukvårdspersonal per invånare är bland de absolut lägsta i EU. Beredskapen är nästan lika låg som i Sverige, som drivit samma politik och har det lägsta antalet sjukhussängar i hela Europa.
Redan i slutet av december larmade Kina om en ny form av virus och WHO gick ut med en varning 31 december. Taiwan, Hongkong och Macao tog omedelbart fasta på varningen och började testa folk som kom från Kina för att se om de var symptomfria. Till en början visste man inte vad det handlade om. I efterhand vet man att två tredjedelar av de första fallen hade med en djurmarknad i Wuhan att göra, men inte resten som fått smittan via någon annan väg.
Man vet alltså fortfarande inte hur coronaviruset uppstod. Det finns rykten om att det uppstått på ett laboratorium för biologisk krigföring i Kina och av misstag kommit ut, eller att USA skulle ha tagit fram det och spridit det av fientliga skäl. Ryktena stämmer dock inte överens med virusets sammansättning.
Men då flera hade drabbats på samma marknad började man bli misstänksam på sjukhus i Wuhan och myndigheterna larmade internationellt om att ett nytt oidentifierat virus hade börjat sprida sig. Läkaren Ling, som larmade om saken i Kina, tystades dock ner i början och häktades och anklaglades för att ha spridit oro i ett läge med fortsatt osäkerhet, något han senare friades för med en ursäkt från domstolen. Den 7 januari hade Kina identifierat viruset och den 13 januari var de första testkiten klara.
I mitten av januari hade läkare på ett sjukhus i Lombardiet rapporterat om många misstänkta fall av de symptom som WHO varnat för enligt tidningen La Repubblica. När WHO utfärdade ett hälsonödläge i slutet av januari fortsatte ledningen för sjukvården i Lombardiet att inte ta situationen på allvar och symptomen började dyka upp på fler sjukhus.
I efterhand har man kunnat konstatera att coronasmittan var utbredd medan man gått i tron att det rörde sig om vanlig förkylning. En 38-årig man som verkade ha drabbats av en enklare infektion testades inte utan togs in på sjukhuset i Codogno den 18 februari, varpå smittan spreds till många fler. Patienten hade fått frågan om han hade varit i kontakt med en person från Kina, vilket han förnekade, trots att han hade träffat en vän som hade återvänt från Kina en månad tidigare. Vännen var symptomfri när han senare testades. Men om han hade varit det hela tiden eller tillfrisknat vet man inte säkert.
Lombardiet blev coronavirusets farligaste och mest okontrollerade smitthärd i världen. När premiärminister Conte begärde en utredning av vad som hade hänt på sjukhuset i Cordogno, där smittan till slut upptäcktes flera veckor efter det att problemen var allmänt kända, försökte Fontana sätta stopp för den. När utredningen ändå gjordes visade det sig att inga fel hade begåtts, utan man hade följt de instruktioner som regeringen utfärdat. Att coronaviruset upptäcktes till slut berodde på att en narkosläkare varit särskilt uppmärksam när läget för den 38-årige mannen förvärrades den 20 februari och denne fördes över till intensivvårdsavdelningen.
Regeringen hade agerat tidigt och Italien blev första landet i Europa att stoppa flyg från Kina den 29 januari. Man räknar dock med att passagerare tog sig hem via andra länder. Man har knappast varit för sen med att sätta in åtgärder efter att smittan börjat sprida sig. Men landet har kännetecknats av omfattande bråk mellan ledande politiker med motstridiga uttalanden. Fontana menar att testning bör ske brett, medan regeringen gått in för att enbart testa dem med symptom. Samtidigt har Fontana sagt att sjukdomen inte är värre än en vanlig influensaepidemi, och när regeringens åtgärd att sätta stora delar av Lombardiet i karantän kom, kritiserat den som överdriven.
Allra värst är politiker som borgmästaren Giorgio Gori i Bergamo som öppet trotsat varningarna så sent som i mars. Borgmästaren är en center-vänsterpolitiker som tillhör landets elit, nära vän till Silvio Berlusconi och tidigare rådgivare åt Matteo Renzi, som införde de hårda åtstramningarna i landet som inte minst drabbat sjukvården. Han uppmanade stadens invånare att inte sitta hemma utan att gå ut och roa sig och missade inte tillfället att låta sig fotograferas med hustrun när paret åt ute, bilderna spreds på sociala medier. Italien har alltså kännetecknats av bråk bland flera ledande politiker kring synen på influensaepidemin och vad som bör göras åt den. New York Times noterade att ”Herr Fontana är en ledande medlem av Lega som leds av nationalisten Matteo Salvini som inte varit blyg över att utnyttja krisen för sitt mål att får herr Contes regering på fall.”
Under tiden som högerpartiet Lega försökte vinna framgång med publikfriande utspel arbetade utrikesminister Luigi di Maio från Femstjärnerörelsen på att lösa krisen. Den 13 mars anlände ett plan från Kina med experter och 31 ton medicinsk utrustning, den hjälp EU-länder inte ville ge. Nya plan från Kina har fortsatt komma. Ute i världen fanns den solidaritet som saknades på närmare håll.
I dag har lugnet lagt sig något i Codogno och sjukhuset är berett på en möjlig andra våg av smittade. På allvar har krisen drabbat den större staden Bergamo, där borgmästaren öppet trotsat rekommendationerna. Alla 80 intensivvårdplatserna är upptagna och sektionen med dödsannonser i lokaltidningen är tio sidor mot normalt en. Oron är nu stor att den accelererande epidemin ska sprida sig till än större städer och södra Italien, där sjukvården är sämre utrustad. Nu letar man efter andra lösningar. Antalet dödsfall ligger sedan söndagen på över 300 per dag i Italien som helhet.
Så stoppade Kina och Sydkorea spridningen
Länder som har agerat på ett väl koordinerat sätt och med kraft har kunnat stoppa spridningen. Kina hade nackdelen av att inte veta vad det handlade om och agerade till en början motsägelsefullt. Larm om smittan ansågs i slutet av december sprida social oro och bestraffades samtidigt som man larmade WHO om problemen och snart identifierade viruset och började testningar. Till en början ställde man inte in större arrangemang, men snart tog man till drastiska metoder.
Hela provinsen Hubei sattes i karantän. I dess huvudstad Wuhan med 11 miljoner invånare förbjöds invånarna att gå ut. Det finns fall dokumenterade där man till och med svetsade igen dörrarna till stora bostadshus och släpade iväg personer som inte ville låta testa sig. Men framför allt satte snabbt man upp 16 fältsjukhus. De tog sammanlagt emot 13 000 patienter enligt kinesiska ingenjörsakademin. Det sista fältsjukhuset stängdes den 11 mars efter det att inga nya fall upptäckts och de inte behövdes längre efter den kraftfulla insatsen. Närmare 50 000 fall med coronavirus rapporterades i staden (med något fler invånare än Sverige), där smittan hade sitt första epicentrum innan det flyttade till norra Italien. 2 432 av de smittade dog.
I Sydkorea gick myndigheterna också snabbt tillväga. Här skickades ett stort antal mobila teststationer ut i landet och snabba åtgärder skedde för att desinficera och isolera särskilt drabbade platser. Sammanlagt testades 220 000 personer, och varhelst man upptäckte en smitta sattes åtgärder in snabbt. Landet kunde förlita sig på att den sociala kontrollen fungerade så att resandet till och från den mest drabbade staden minskade stort. Man tog också till åtgärden att utvinna data från smittbärares telefoner och kreditkort. Informationen man fick på så sätt gjordes sedan tillgänglig för allmänheten av hälsomyndigheterna via en app som kan varnar användaren när denne närmar sig en plats där en smittad varit, dess nationalitet, kön, ålder och rörelsemönster. Liknande metoder har Kina utvecklat. Mattias Beijmo tar i Aftonbladet upp de stora problem detta kan innebära nu och i framtiden för inskränkningar i med coronapandemin som ursäkt. DN hyllar Sydkoreas användande av modern teknik i bekämpandet av coronasmittan och sätter det i kontrast till Kinas drastiska karantänåtgärder. Beijmo ser det som att den digitala övervakningen och varningssystemen har varit avgörande. Men det kan också vara den stora kapacitet landet haft för att testa fler människor än något annat land och dessutom kunna ta hand om alla som drabbats. Sydkorea har 11,5 sjukhusbäddar per tusen invånare, näst flest i världen efter Japan. Sverige har 2,4. Medan Sydkorea har ökat antalet bäddar sedan år 2000 från 4,5 till det mer än dubbla har Sverige minskat sitt antal kraftigt.
Till en början var västliga medier kritiska till de drastiska åtgärderna i Kina. Fokus har pendlat mellan att visa upp bilden av en desperat situation med överarbetad sjukhuspersonal och inskränkningar av rörelse- och yttrandefriheten till att det enbart är för att landet är en diktatur som så snabba åtgärder kunnat ske, något som närmast blev en ursäkt för att inte själva göra något kraftfullt. När så situationen i världen för allt fler började bli allvarlig och det visade sig att ett demokratiskt land som Sydkorea på ett koordinerat sätt kunde sätta in åtgärder snabbt började en mer nyanserad hållning uppstå.
Åtgärderna i Kina var drastiska; ingen fick gå ut. Syftet var att stoppa spridning av smitta in i husen. I Japan hindrades alla på ett kryssningsfartyg med 3700 passagerare med smittan ombord från att gå i land. Passiv hantering från både kryssningsbolaget och de japanska myndigheterna följde med tragiska konsekvenser för de innestängda. 700 människor smittades och åtta dog.
Frågan om vilka länder som hjälper och inte gör det när det gäller ställs också på sin spets i Karibien. När kryssningsfartygen från demokratiska länder avvisas är det Kuba som tar emot de avvisade och hjälper till med testning och behandling. I dag berömmer WHO Kina och Sydkorea för deras snabba agerande. Oron för otillräckliga insatser och allvarliga bestående mönster för övervakning av människors privatliv är berättigad.
