Skarpsinnigt kammarspel

Madeleine Laine som Aspasia och Erik Åkerlind som Sokrates. (Foto: Olivia Olsen)

Sokrates död
Manus och regi: Hans
Blomqvist
Efter texter av Platon och Franz Kafka
Göteborgs Dramatiska Teater

I år skulle Sokrates ha varit 2 490 år gammal om han hade levat. Nu fick han ju, som bekant, tömma giftbägaren redan vid ungefär 70 års ålder. Och inte skrev han något. Jo, hans lärjunge Platon har återgett många dialoger där han spelar en ledande roll. Dessa dialoger kan dock närmast jämföras med förklädda monologer, där andra deltagare har funktionen att ge Sokrates rätt eller att erkänna sig oförmögna att bemöta dennes argument.

Det är ovant att se Sokrates på scenen. När man läser dialogerna föreställer man sig en jobbig jävel som står bredvid någon annan och driver vederbörande till vansinne, men så får man en inre bild av en vördnadsbjudande marmorbyst och lyckas inte få intrycken att harmoniera. Åtminstone får inte jag det. Hur pratar Sokrates egentligen, och hur rör han sig, denne hårdkrökande evighetsresonör med sitt okuvliga sanningspatos?

I Sokrates död, som just nu spelas på Göteborgs Dramatiska Teater, är det Erik Åkerlind som har till uppgift att knyta ihop ett av historiens märkligaste intellektuella projekt med en fysisk gestalt. Åkerlind är en av stadens högst begåvade skådespelare, och hans tolkning blir mustig, blodfylld och mångbottnad. Sokrates är en gammal man, ibland lätt tankspridd och retrospektivt lagd, men när motståndaren underskattar honom visar han sig ständigt vara den skarpsinnigaste.

Denne produkt av medelhavsområdets högkultur får ibland drag av ett knipslugt svenskt byoriginal, men naturligtvis utan att komma ens i närheten av ren buskis. Att ungdomen låter sig förledas av hans sätt att ställa frågor och ifrågasätta blir både trovärdigt och underhållande. Hans Blomqvist, som står för manus och regi, har tagit sig vissa nödvändiga friheter med texten. Så har vännerna, Sokrates stöttepelare och debattmotståndare i väntan på dödsdomen, kondenserats till dottern Aspasia, som innan rättegången väljs ut att följa med det teseiska skepp vars försenade återkomst fördröjer dödsdomen. Vi får lyssna till den anklagelseakt av Meletos, som föregår det Sokrates försvarstal som Platon återgett, och det är ett populärt hållet tal i modern och lätt parodierad stil. Men Blomqvist tar texten på allvar. Ty Sokrates kritik av demokratin, med udden riktad mot det oförvitliga men obekväma faktumet att sanning faktiskt inte är en fråga om hur många som vid ett visst tillfälle råkar vara av en viss uppfattning, är brännbar än i dag. Han väljer att ta lagarnas parti, där Meletos i stället önskar en rättsskipning som kan väljas om dag för dag. Filosofin kräver konsekvens, medan den demokratiska dagspolitiken gjort hemskillnad med de eviga sanningarna. Som för att understryka det absurda i dessa motstridiga utgångspunkter läggs Kafkas historia om portvakten i Sokrates mun.

Trots den politisk-filosofiska konfliktens aktualitet är scenografin den historiska kontexten trogen. Bortom de fallna marmorpelarna tycker man sig höra havet brusa, och när Sokrates plockar fram sin flöjt (ett instrument som de gamla grekerna ogillade, eftersom det ansågs förvrida ansiktet) dansar tankarna till de eviga toner som teaterensembler övats att väcka till liv sedan tusentals år, om än sällan med samma framgång, alltmedan regnet slår mot väggarna till den källarlokal i Masthugget där vi trots allt befinner oss.

Sokrates död spelas fram till 9 april.