Det är dags för en vildare berättelse!

En månad efter COP27 i Sharm El-Sheikh i Egypten avslutas snart COP15 i Montreal i Kanada. COP15 är den biologiska mångfaldens motsvarighet till FN:s klimatmöte. Mötet I Montreal ska bland annat försöka komma fram till hur mycket av världens natur som ska skyddas för att vi ska kunna stoppa den allt snabbare artutrotning som pågår, en artutrotning som har kommit att kallas det sjätte massutdöendet.

På samma sätt som världens ledare måste komma överens om att sluta släppa ut växthusgaser för att motverka den globala uppvärmningen måste de också enas om att sluta med skogsskövlingar och annan verksamhet som hotar världens ekosystem och den biologiska mångfalden.

 

Men om det finns stora ekonomiska intressen som driver på för fortsatt utvinning av kol, olja och andra fossila bränslen, finns det också mycket starka ekonomiska krafter som aktivt verkar för en fortsatt exploatering av mark, vatten och vilda djur. Precis som när det gäller fossila bränslen ser många fortfarande naturen som en fullt legitim resurs att utnyttja, till synes utan en tanke på de konsekvenser det för med sig.

Även om det ser minst lika mörkt ut för den biologiska mångfalden som för klimatet finns det ändå ljusglimtar. En av dessa är att EU vill att minst 30 procent av unionens havs- och vattenområden ska vara skyddade innan 2030. Utöver detta vill man också återställa skadade ekosystem, minska användningen av bekämpningsmedel och dessutom plantera tre miljarder träd.

Ur ett svenskt perspektiv är dock problemet att regeringen Kristersson inte är intresserad av att leva upp till EU:s nivå på ett 30-procentigt skydd. Istället för att satsa resurser på att skydda mer natur gör den svenska regeringen precis tvärtom. Regeringen minskar miljöbudgeten, från 23,75 miljarder i år till 19,55 miljarder 2023, för att 2025 hamna på en nivå som ligger under 10 miljarder.

 

Omsvängningen i den svenska klimat– och miljöpolitiken har sänt chockvågor genom EU inför det stundande svenska ordförandeskapet. Av rädsla för att Sverige ska stoppa eller motverka nödvändiga reformer skyndas nu arbetet på för att mer ska hinnas med innan Sverige tar över ordförandeskapet. Det som nyss var ett föregångsland har alltså på kort tid blivit ett avskräckande exempel och en bakåtsträvande bromskloss.

Det tragiska är att detta händer när vi som bäst behöver investera mycket mer i skyddet av hotad natur, när vi skulle behöva göra rejäla satsningar för att restaurera och återskapa ekosystem som tidigare fått ge vika för det allt överordnade intresset att skapa ekonomisk tillväxt. I stället för nödvändiga satsningar monteras nu den svenska klimat- och miljöpolitiken ner bit för bit, vilket också får följdverkningar när det gäller Sveriges EU-politik.

 

Precis som när det gäller utsläppen av växthusgaser krävs istället betydande krafttag för att komma tillrätta med den skada människan åsamkat naturen. När det gäller att främja den biologiska mångfalden handlar det förenklat om att vi människor måste dra oss tillbaka och låta naturen återskapas och återförvildas. I grunden handlar det om ett paradigmskifte. Det är bara när människan på nytt ser sig som en del av naturen som vi kan skapa den balans som krävs för att vi ska kunna leva hållbart på riktigt.

Vi vet i dag att friska skogar, rena hav, myllrande våtmarker och en rik biodiversitet är några av förutsättningarna för att livet på Jorden ska kunna fortleva och frodas. Fler och fler inser också att den ekonomiska tillväxt som varit drivkraften för industrisamhällets framväxt och utveckling, är omöjlig att upprätthålla i längden. Dess magiska förtrollning behåller fortfarande sitt grepp om mänskligheten, men den utmanas och ifrågasätts också alltmer.

 

Oavsett utfallet av FN-konferensen i Montreal är det allt fler som inte bara inser behovet av, utan som också kräver en ny berättelse. Kravet kommer främst underifrån, från Jordens urfolk, från barn och ungdomar som ser sin framtid hotad, från lokala omställningsinitiativ världen över, från fredliga aktivister som vågar sätta sin egen personliga trygghet på spel och, inte minst, som en tyst vädjan från alla arter på Jorden som håller på att dö ut framför ögonen på oss.

Om jag får önska mig något så här veckan innan Jul är det att fler människor runt om i världen snabbt ska komma till insikt om hur allvarlig situationen är och förstå vad som måste göras. Vi har väntat länge nog. Det är dags för en vildare berättelse!