Klarar Sverige barnkonventionen?

Barnkonventionen trädde i kraft den 20 november 1989. 30 år senare, den 1 januari nästa år, blir barnkonventionen svensk lag. Det innebär att varje enskilt barn ska kunna komma till tals i beslutsprocesser som rör dem själva.

Att barnkonventionen blir svensk lag är en viktig milstolpe för barns rättigheter. Men för att det ska få genomslag krävs att de som ska använda sig av barnkonventionen har den kunskap som krävs. Här finns orosmoln redan innan starten. Barnkonventionsutredningen, som skulle ha redovisat sitt betänkande i november, blir försenad ett år efter begäran från utredaren. Men förlängningen påverkar inte inkorporeringen av barnkonventionen den 1 januari 2020. Utredningens uppdrag är att kartlägga hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med barnkonventionen när den blir svensk lag. Det fanns invändningar mot att barnkonventionen skulle bli svensk lag. Lagrådet och flera andra remissinstanser avrådde från det. Detsamma gjorde flera partier. Invändningarna handlade bland annat om att konventionens artiklar är för otydliga och svåra att använda i rättstillämpningen.

BRIS, Barnens rätt i samhället, har frågat Sveriges kommuner om vilka steg som tagits inför att barnkonventionen nu blir svensk lag. 189 kommuner svarade och resultaten visar en dyster bild:

”Endast en av tio kommuner har tillfört resurser eller öronmärkt medel för att arbeta med barnrättsperspektivet. Över hälften av kommunerna saknar eller vet inte om de har en strategi för implementeringen av barnkonventionen i sina verksamheter (45 procent svarar nej, 7,2 procent vet ej). Att det saknas öronmärkta medel i 9 av 10 kommuner och strategier för implementeringen i hälften av dem är oroväckande.” (Svenska Dagbladet 20 november)

BRIS är också bekymrade över att barnrättsarbetet ser olika ut såväl mellan som inom kommuner:

”Vissa har strategier på stadsdelsnivå, men saknar det för hela kommunen. Saknas centrala direktiv riskerar man bygga in ett likvärdighetsproblem för barns rättigheter även inom kommunen. Det håller inte.”

Men det finns även positiva inslag eftersom två av tre kommuner har kompetensutvecklat sin personal kring barnkonventionen. Bland landets offentliganställda finns ett stort engagemang för barnets rättigheter, men också en oro av hur det ska bli i den egna verksamheten.

Barnavårdsärenden har varit ett eftersatt område inom svensk socialpolitik. Samhället är en dålig förälder. Ibland krockar två lagar med varandra – utlänningslagen och socialtjänstlagen.

Då står utlänningslagen över socialtjänstlagen. Migrationsverket kan, med stöd av utlänningslagen, utvisa barn som är omhändertagna enligt LVU (lagen om vård av unga).

Tvååriga Maria från Piteå var ett sådant fall 2014. Hon hade bott i sitt fosterhem sedan hon bara var sju dagar gammal. Maria skulle utvisas med en biologisk familj hon inte kände och inte heller talade deras språk. Ingen av föräldrarna, som var från Armenien, ansågs av svenska myndigheter ha förmåga ta hand om Maria. Risken var sannolik att Maria skulle hamna på ett barnhem i Armenien. Men Maria fick stanna. Fler liknande fall skulle kunna radas upp.

Förhoppningsvis ger nu barnkonventionen dessa barn och varje enskilt barn i Sverige möjligheten att komma till tals vid en viss ålder i den beslutsprocess som rör dem själva. Men för att lagen ska få genomslag krävs tillräckliga resurser, rätt kompetens och strategier. Frågan är om ansträngda kommuner har den förmågan. Åtta av tio kommuner planerar att spara på verksamheten nästa år.