Klimatnödläge – men Stockholm diskuterar klimatanpassning

Naturskyddsföreningens Stockholmsavdelningar arrangerade tillsammans med Samfundet S:t Erik ett halvdagsseminarium på ABF den 11 november under rubriken Hur påverkar klimatförändringarna Stockholm? Fokus låg på planeringsförutsättningar och utmaningar. En del intressanta fakta framfördes av kunniga tjänstemän men desto mindre matnyttigt från politikerna vad gäller det klimatnödläge region Stockholm står inför.

Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell ekonomi vid KTH och författare till flera böcker om klimatet, inledde med att måla upp ett mycket allvarligt globalt panorama när det gäller vilka klimatförändringar vi har att vänta oss, i närtid och fram till sekelskiftet, med aktuella rapporter från IPCC och NPCC som främsta kunskapsbas. Världen står farligt nära en irreversibel process. Den genomsnittliga temperaturökningen globalt ligger nära två procent, dubbelt så hög här i norr.

Laestadius konstaterade att efter 30 år av klimatförhandlingar syns inga utsläppsminskningar i statistiken. Världens samlade användning av fossila bränslen ökade fyra gånger så mycket som det förnybara, sammantaget en gigantisk utmaning som mänskligheten inte har någon tidigare erfarenhet av.

IPCC förutspår i sin rapport att världshaven kommer höjas minst en meter globalt. Men vet vi vad som kommer att hända om Antarktis smälter snabbare? New York Citys forskarpanel NPCC befarar att havsnivåhöjningarna ökar snabbare än beräknat. Deras värsta scenario pekar på 2–3 meters höjning till sekelskiftet.

Vi styr för närvarande på katastrofkurs, menade Laestadius, och att det nu krävs en årlig utsläppsminskning på sju procent när det gäller koldioxid och sju procents reduktion av energiutnyttjande. Dessutom bör all samhällsplanering baseras på en havsnivåhöjning à 2,5 meter; ävenså Stockholm som står långt från den graden av klimatberedskap, avslutade han.

Linda Holmström är klimatanpassningssamordnare och expert vid Länsstyrelsen i Stockholm. Hon förutspådde temperaturhöjningar att Stockholms årsmedeltemperatur blir tre till fem grader varmare till sekelskiftet; vintertid upp till sex grader varmare. Värmeböljor kommer bli mer frekventa. Årsnederbörden kommer öka, mest under vinter och vår, och skyfall kan öka med 20-30 procent till sekelskiftet.

Vegetationsperioden ökar med en vecka per 20:e år. Markfuktigheten minskar, med ökad risk för bränder. Sommaren 2018 gav bara en försmak av framtiden. När det gäller vattennivåerna i Östersjön jämnar landhöjningen efter senaste istiden just nu ut höjningarna av havsnivån, men kring 2050 börjar nettonivåhöjningen öka. Länsstyrelsen samordnar det regionala arbetet med klimatanpassning genom att bland annat ge ut rekommendationer till kommunerna. Det handlar inte om krav utan om stöd och råd. Men ansvarsfrågan är oklar, menade Holmström.

Hur resonerar Länsstyrelsen med skyddet av dricksvattenreservoaren Mälaren, hur skydda den från intrång av havsvatten? Nya slussen ska, enligt Holmström, reducera riskerna i regionen till slutet av seklet. Sedan finns det tre alternativ: att låta Mälaren bli havsvik, att höja den stora insjön i takt med havet eller att bygga fördämningar längre ut i skärgården.

Miljöförvaltningen i Stockholms stad menar att det mest akuta är att bygga beredskap för kommande skyfall och att få fem gånger mer mälarvatten att strömma ut genom nya Slussen. Det som gäller är SMHI:s och Länsstyrelsens rekommendation om cirka sex decimeters havsnivåhöjning till år 2100, inklusive landhöjningen, berättade Örjan Lönngren, Stockholms stads energi- och klimatexpert.

Inför det perspektivet måste Gamla Stan, Blasieholmen, Strandvägen med flera ställen åtgärdas snart. Lönngren förordade också fler fördämningar ute i skärgården. Det betyder slussar vid Kodjupet, Oxdjupet och Skurusundet. Fast det kräver beslut på riksnivå eftersom dessa lösningar kan bli extremt kostsamma.

Med ökade skyfall kommer Birger Jarlsgatan och Berzeeli park att vattenfyllas, som under tidigare sekler, och naturen återta sina gamla flöden. Planeringen nu är att Birger Jarlsgatan tar hand om regnvattnet genom växtbäddar med stenkross, biokol och kompost, och utgör samtidigt kolsänkor. Humlegården och Rålambshovsparken görs om så att växt och mylla magasinerar skyfallsvatten. Nya våtmarker måste tillskapas, som också lindrar vid värmeperioder. Man ska bland annat sluta bygga avloppsrör för dagvatten och låta naturen göra jobbet. Men T-bana, butiker och all infrastruktur under marken kan råka väldigt illa ut.

Bo Göran Hellers, professor emeritus i konstruktionslära, och arkitekt Svante Forsström lade fram sitt förslag om att bygga ner tunnelbanan i en tunnel under vattnet vid Slussen–Gamla Stan. De menar att man ska ta risken för en havsnivåhöjning på över metern till år 2100 på största allvar. Oerhört komplicerat är att hantera stigande vattennivåer, sade Hellers, och ifrågasatte klokheten i att fortsätta med ytlösningen kring spårtrafiken vid Slussen och Gamla Stan. Forsström påpekade också att Slussen och dess kajer är för låga, en halv meter lägre än Länsstyrelsens rekommendation, och 1,5 meter lägre än IPCC-scenariot. Regionspolitikerna slarvar bort havsnivåhöjningen, lyder hans dom.

Landskapsekologen vid Naturskyddsföreningen i Stockholms län, Maria Bergström, berättade om vad som kan hända när det blir varmare i ett skogslandskap som exempelvis Nackareservatet. De största hoten är brand, storm, sjukdomar och den biologiska mångfaldens död. Hur kommer det annars att märkas? Det blir förstås blötare, men även torrare. Stenhård markyta kan inte ta emot skyfall. Hetare klimat leder till mindre snö. Årstiderna förändras, men inte ljuset, vilket påverkar fåglarnas kläckningsperiod. Arter i kanten av sin utbredning kan försvinna eller öka. Invasiva arter utgör också ett hot, som spanska skogssnigeln, lupiner och snöbär. Träd kan drabbas av svampangrepp och almsjuka. Nya och ändrade sjukdomar som malaria kan uppträda.

Vad som är viktigt, enligt Bergström, är att slå vakt om den biologiska och genetiska mångfalden, att bevara gamla träd och ge möjligheter till återväxt. En ek kan rymma upp emot 1 000 arter. Mycket värdefull grön struktur finns insprängd i storstadsregionen. Landsbygden utgörs däremot till stor del av öknar av monokultur genom jord- och skogsbruk i industriell skala.

Ett efterföljande panelsamtal med tjänstemän och politiker leddes av Susanne Ingo, arkitekt och vice ordförande i St Erik. Robert Johansson (S), Region Stockholm, andra vice ordförande i Tillväxt- och regionplanenämnden, ansåg att Saltsjöns höjning måste lösas i skärgården. Det offentliga måste styra forskning, produktion och planering när det gäller klimatutmaningen. Bygga bostäder i trä i kollektivtrafiknära lägen, vid de åtta regionala stadskärnorna, bevara de gröna kilarna. Mycket annat måste ske samtidigt. Det finns inget Alexanderhugg för klimatet, konstaterade Johansson.

Trafikregionrådet Kristoffer Tamsons (M) såg förstås kollektivtrafiken som en stor del av lösningen på kanske både klimatkris och -anpassning. Ökningen av resenärer går nu snabbare än befolkningsökningen. Stora satsningar behövs, som alla planerade nya spårstationer. Det ska tas fram en ny generalplan för T-banan, långsiktigt fram till år 2050 och därefter. Slussen är och förblir den största huvudvärken; där har funnits olika professionella bedömningar och stora omkostnader.

Cecilia Obermüller, MP:s gruppledare i Stockholms stadsbyggnadsnämnd, var orolig för dricksvattnet. Dricksvattenförsörjningen kräver ett långsiktigt skydd av åtminstone en del av Mälaren. Alla kommuner måste engagera sig. Det finns också stora deponier giftigt avfall i Mälaren som måste bort. Rivningar av befintliga byggnader är galet ur resurs- och klimatsynpunkt. Att bygga Förbifart Stockholm för 37 miljarder är en fullständig felsatsning och att Bromma flygplats ska omvandlas till bostäder är bara en tidsfråga, menade Obermüller.

Liberalernas ledamot i Stockholms stadsbyggnadsnämnd, Björn Ljung, var även han motståndare till rivningar. Exempel: En kvadratmeter betong som rivs leder till 250 kilo koldioxidutsläpp. Naturliga våtmarker, som i Östra Kärrtorp bör bevaras. När det gäller klimatkrisen ansåg Ljung att man kan få känna optimism och framtidstro samtidigt. Stockholms stad går ändå före genom bland annat medlemskapet i C40.

Staffan Laestadius sammanfattade diskussionen med att den i mycket präglas av bristande sjukdomsinsikt. Samtliga partier måste komma ut ur garderoben och ändra tonläge. Vidta tydliga åtgärder, ta läget på allvar, hävdar han med emfas. Diskussionen om vattennivåer såg han som en icke-diskussion som inte är i samklang med den internationella debatten. Klimatkrisen är akut och kräver mera seriös planering, gärna på kort sikt eftersom tiden är knapp.

Samtalsledaren Susanne Ingo ställde bra frågor: exempelvis huruvida Länsstyrelsens rekommendationer är för klena, om ansvarsfrågan är tydlig och om vi klarar av att reducera klimatutsläppen med sju procent per år? På den senare frågan svarade Örjan Lönngren: ”tekniskt och administrativt så går det, men pedagogiskt och politiskt är det svårhanterligt. ”

Anders Tranberg från Stockholms Naturskyddsförening avslutade seminariet med att uppmana politikerna att våga ta modiga beslut. Bland de få publikfrågorna, från en annars välfylld Z-sal, uttrycktes framför allt en stor misstro mot politikens vilja att bevara Stockholms stads grönområden.

För mig blev det tydligt att det finns ett kunskaps- eller medvetandeglapp mellan anpassning till klimatkrisen och åtgärder för att minska utsläppen. Stadens och regionens tjänstemän och politiker är duktiga på planering och åtgärder under ”normala” utmaningar, vilket ändå klimatanpassningen utgör. Men om klimatkrisen – ”Business As Usual”. Eller som Maria Bergström uttryckte det: Ett stort omtänk är vad som krävs! Vad gör vi om det inte går att leva med ett varmare klimat, om vi inte kan få mat?