Mikroplaster absorberar mindre gift än befarat

Risken att små plastfragment ska suga upp miljögifter i hav och sjöar är mindre än befarad. Det visar en ny doktorsavhandling av Christine Schönlau, före detta forskare vid Örebro universitet.

Christine Schönlau.

Trots att många miljögifter i dag är förbjudna finns de kvar på havsbottnarna. Där tar det mycket lång tid innan de bryts ner. Eftersom våra hav är fulla av plast har en farhåga bland forskare varit att dessa gifter kan fästa vid små plastpartiklar, så kallade mikroplaster. Plasten kan både transporteras i haven och spridas vidare i ekosystemet, bland annat genom att sväljas av fiskar. Det är ett välkänt problem att djur får i sig plast. Sedan spridningen av små plastpartiklar i världshaven upptäcktes på 1970-talet har man hittat plast i maginnehållet på runt 180 djurarter.

Nu visar dock ny forskning att de små plastfragmenten inte utgör ett så stort hot som man fruktat. Man kan därför fortsätta att äta sin fisk utan oro. Mikroplasten absorberar inte miljögifterna i någon högre utsträckning visar undersökningen. Hur det är med plastpartiklar av nanostorlek återstår dock att se. Det säger Christine Schönlau.

Hur har forskningen om mikroplaster gått till?

– Fokus för min forskning var att testa sex olika plastpellets (plastråmaterial – så kallade jungfrupellets) vilka har den högsta produktionsvolymen av de olika plastsorterna. Jag skulle testa deras toxicitet och analysera i vilken utsträckning miljöföroreningar, inklusive dioxiner, PCB, PAH, PBDE och organoklorpesticider, togs upp av plasten. Vi såg att det fanns väldigt lite upptag av dioxiner, PCB, PBDE och bekämpningsmedel under en tidsperiod på upp till elva månader. De uppmätta toxiska effekterna, som huvudsakligen var aktiveringen av arylkolvätereceptorn, var dessutom ganska låga i jämförelse med effekter som mäts i mycket förorenade sediment. Därtill har jag även mätt mikroplast i Östersjöns öppna ytvatten vilket visade förhållandevis låga koncentrationer. När vi använde mindre filterstorlekar för provtagning ökade mängden plastpartiklar vilket innebär att vi kanske måste titta närmare på mindre partikelstorlekar. Numera görs plastprovtagning vanligtvis med en maskstorlek på 300-390 mikrometer.

Är det ofarligt att äta fisk ur mikroplastperspektiv?

– På grundval av den nuvarande forskningen tyder inget på ett stort hälsoproblem när man äter fisk. Men vi är ännu i början av toxicitetsbedömningar av mikroplast och det finns fortfarande många saker som måste testas. I min forskning undersökte jag till exempel inte plastadditiver (som kan orsaka endokrina störningar) fullt ut, vilka kan utgöra en ganska stor procentandel av plastpolymererna.

Vad kan du säga om forskningen kring de minsta plastfragmenten?

– Vi har väldigt lite kunskap om de mindre plastdelarna i allmänhet. Det inkluderar förekomsten och fördelningen i vattnet, liksom toxiciteten hos mindre partiklar (inklusive syntetfiber). Det beror främst på att det är mycket utmanande att arbeta med de mindre partiklarna ur ett tekniskt såväl som ett instrumentellt perspektiv. För närvarande fungerar instrument för att analysera plastpartiklar bra i mikrometerintervall, men inte i nano-mätintervall.

Vad är dina övriga slutsatser kring forskningen?

– Även om min forskning hittills antyder en låg toxikologisk risk för plastpellets i 2–4 millimeters storlekar när det gäller att överföra miljöföroreningar som dioxiner, pcbs och klorerade bekämpningsmedel, betyder det inte att plastpartiklar i allmänhet inte är skadliga. Det krävs fortfarande mycket forskning för att få en omfattande titt på toxiciteten hos plast. Till exempel behövs forskning om tillsatser såväl som om plast av mindre storlek. Ett stort problem är att tillverkarna inte alltid behöver göra en fullständig ingredienslista tillgänglig och vi vet ofta inte vad som faktiskt finns i plasten förutom själva plastpolymeren. Det gör en fullständig riskbedömning mycket svår. Dessutom är det bra att påminna om att plast trots allt är ett problem för ekosystemet, eftersom den inte förmultnar under rimlig tid och den förorenar miljön. Detta innebär ytterligare stress för organismer.

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter