Så får Trump väljarna med sig
Så får Trump väljarna med sig
MILJÖMAGASINET Nr 37 • 13 SEPTEMBER 2019
För
det första. Trumps persona från !e Apprentice. Den riktiga Donald J Trump var
visserligen inte en knivskarp personkännare, genial förhandlare och
häpnadsväckande investerare. Det var bara den roll han spelade, med bravur. Men
för hans fans är den verklig. Det kan vara svårt nog att skilja på våra
favoritskådespelares bästa karaktärer och deras liv som privatpersoner, till
och med på film, när vi vet att det är fiktion. Dokusåpa-formatet är avsiktligt
gjort för att kleta ihop gränsen mellan produktion och verklighet. Nu var ju
den roll han framförde i The Apprentice inte guds bästa barn, kanske någon
invänder. Amoralisk, grandios och något av en mobbare, för all del.
Men
för att återvända till fiktionens värld, tänk på hur mycket social inkompetens
vi köper från hjältar som Benedict Cumberbatch i BBC:ss Sherlock, eller Robert
Downey Jr i Iron Man. Det är till och med lite skönt – eftersom vi vet att de
är genier – att de har dåligt tålamod med sin mindre begåvade omgivning.
Trumps
andra styrka är att han har ordet i sin makt. Ja, faktiskt. Jag vet att hans
retorik inte gör sig ordagrant nedskriven för en fientlig och analytisk läsare.
Men han talar inte som en akademisk debattör, utan som en entusiastisk säljare,
med årtionden av övning. Trump försöker aldrig någonsin att övertala
intellektuellt. Han talar uteslutande till åhörarens känslor. Han bygger upp
skrämmande mörka moln av hot. Han skapar starka levande bilder av fantastiska
framgångar, den ljusnande framtid som ska bli. Inga detaljer. Stora känslor.
Och han är inte rädd för att upprepa sig. Tvärtom, han hamrar in sina slogans
och favoritskällsord om och om och om igen. Gärna med månadens favoritord i
slutet på varje mening, även om det blir lite grammatiskt bängligt.
Kanske
viktigast av allt. Trump har en empatisk kontakt med sina fans. De känner att
han känner vad de känner. Och vad de känner är framför allt vrede. Vrede och
bitter frustration. Jag vet ärligt talat inte var all ilska kommer ifrån. Jag
vet inte om det är reella ekonomiska omständigheter skapade av globalisering
och nyliberalism, eller om det är Facebook och Youtubes algoritmer som trimmar
oss alla i narcissistisk indignation. USA är inte ensamt; även Sveriges och
Polens högergräsrötter verkar formulera sin världsbild i ett kollage av saker
som var och en, utan undantag, är fullständigt åt helvete. Inte “kunde vara
bättre”, utan “Fucked Up Beyond All Recognition” för att tala med en amerikansk
akronym.
Poängen
är att för den person som känner att någon företeelse – säg sjukvård,
klimatförändring eller invandring – befinner sig i akut existentiell och
moralisk kris, är det djupt motbjudande och frustrerande när en makthavare
uttalar sig därovanifrån och verkar hyfsat nöjd med sakernas tillstånd, på sin
höjd talar lite om marginella problem eller viss förbättringspotential.
I
det läget går Trump upp i talarstolen och hans verklighet är ett med publikens.
Någon sade att Trumps egen förgrämdhet gör det det möjligt för honom att tala
på ett sätt som slår an i bröstet på åhörare som är lika arga och bittra som
han själv. Det är också här en del av överdrifterna har sin naturliga plats.
Drastiska överdrifter är en gammal metod för att komma runt ett klassiskt
retoriskt problem med just ilska: Den är svår att uttrycka i en talarstol utan
att verka obehaglig och löjlig. Men med komisk överdrift kan talaren lättare
visa att han är arg på riktigt utan att få publiken emot sig. “Gör du om det
där skär jag öronen av dig!” eller “Jag ska bomba dom till stenåldern!”
Jag
vet inte om Trumps grepp om publiken kommer att kollapsa det närmaste året. I
så fall kommer det att framstå som naturligt och oundvikligt. Men det är lika
möjligt att allt fortsätter som förr och vi får dras med ett USA lett av Donald
Trump i ytterligare fyra år. Oavsett vilket är det viktigt att minnas vad som
gjorde fenomenet Trump möjligt. Så att vi förstår. Så att vi känner igen det
nästa gång.
Dan Guillou
Dan Guillou är biolog,
fritidspolitiker, diversearbetare och sista tiden besatt av amerikansk politik.
Han vill i första hand vaska fram de informationsklimpar som innebär något
nytt, har reella konsekvenser och berättar något vi inte redan visste när vi
vaknade på morgonen.