Min relation till Miljöpartiet

Min kritik består främst i att partiledningen i första, andra och tredje hand varit, och är, språkrör för regeringen och därmed suddat ut partiets profil vilket medför att allt färre vet vad partiet i grunden står för. Det vill säga en förändring av system, strukturer och normer. Jag vet att många av oss som varit med länge längtar efter klartext, modet att sticka ut och därmed tala för den fredliga kulturrevolution som grön politik faktiskt innebär.

Det är nog inte många under 30 år – eller som flyttat till Sverige – som har en susning om grön politik vad gäller fredsfrågan, globaliseringens avarter och systemkritiken mot det nuvarande ekonomiska systemet. Allt sådant som partiet byggde på och som många medlemmar uppenbarligen fortfarande känner såväl tilltro som tillit till. Att föreläsa i lokalavdelningar är en fröjd, där finns allt det där som så sällan hörs från riks. Ådran finns kvar. Men hur länge om det offentligt aldrig talas om den? Så: Mer grönt, tack! Räta på ryggarna! Våga sticka ut! Driv opinion!

För politik består ju av två huvudgrenar: Dels det politiska hantverket i riksdag och regering, dels opinionsbildning för det partiet byggde sin ideologi för.

Partier utvecklas. Så måste det vara. Men jag tror att det finns en kärna som vill ha mer näring för att kunna växa och ha modet att visa upp sig. Grönt är i mångt och mycket en käftsmäll på de föreställningar och fördomar som dagens dominerande politik bygger på.

Sedan dess att partiet bildades har hela det politiska fältet (alla partier) flyttat sig till höger, vilket bland annat lett till att socialliberaler och Centerns ekohumanister blivit marknadsliberaler. Arbetslinje och ekomodernism håller nu på att ta kål på såväl planeten som människans värdighet i takt med att vi blivit alltmer reducerade till konsumenter och producenter vars uppdrag det blivit att hålla i gång de ekonomiska hjulen som ska snurra fortare och fortare för att kunna upprätthålla en bisarr tillväxtekonomi.

Allt var inte bättre förr, så var det inte, men det var annorlunda och jag är övertygad om att en del från den tiden borde dammas av, plockas upp från arkiven och återvinnas. Maskrosen är ett ogräs i den kemikaliserade etablerade rabatten, spränger genom asfalt och lyser som solen …

Tiden är mer mogen för den gröna fredlig kulturrevolutionen i dag än för 20-30 år sedan. Tiden har kommit ifatt oss gröna. Nu, om någonsin, bör partiet stå på barrikader, driva opinion och våga stå för allt det där som får delar av såväl liberalism som socialism att framstå som något konservativt, otillräckligt och smått enfaldigt …

Återvinn radikalismen och sluta påstå att opinionsbildning är detsamma som ”plakatpolitik”, sluta påstå att allt som inte leder till regeringsmedverkan är detsamma som att ”sitta på läktaren”. Om inte annat kan ju nu var och en se att marknadsliberala idéer från dagens C och L – som ju ”sitter på läktaren” – har mer inflytande över politiken än många av de som formellt sitter i regeringen. Därför kommer klyftorna att fortsätta att öka mellan rik och fattig, vilket kommer att leda till ökande spänningar i samhället, fler rädda människor i såväl materiellt fattiga som rika områden och än sämre möjligheter att få med sig människor på den nödvändiga klimat- och miljöomställningen.

Mitt enkla råd till de som sitter i ledningen för MP: Våga visa mod, våga driva opinion, våga ställa till ett herrans liv, våga kritisera regeringspartnern, sluta larva med i krigshets och ekomodernismens naiva världsbild. Våga vara språkrör för De gröna i första hand, inte för en regering som för en politik som i stora avgörande stycken leder bort från de visioner som är våra. Våga riskera den formella makten för att försöka vinna makt över den politiska dagordningen och därmed ge väljarna ett verkligt alternativ till den brunanfrätta politik som är på krigsfot i hela Europa.

Som sagt: Min relation till MP är nog densamma som de flesta har till sina barn, kärleken finns där även om de trasslar till det för sig, umgås i fel kretsar och blir sura när de får berättigad – och någon gång kanske oberättigad – kritik.

Birger Schlaug