Kampen mot klimatförändringarna är en feministisk kamp

Den stundande klimatkatastrofen angår oss alla – höjda vattennivåer, torka och klimatkatastrofer kommer att drabba människor över hela jordklotet förr eller senare. Men kanske är det ingen slump att den växande klimatrörelsen bland unga leds av tjejer. För medan klimatlarmet dånar i väst har klimatkatastrofen redan skördat tusentals offer i andra delar av världen. Och det är kvinnorna som drabbas värst.

Enligt FN löper kvinnor 14 gånger större risk att dö i naturkatastrofer än män. Det har till stor del med fattigdom att göra – av världens fattiga är ungefär 70 procent kvinnor. Eftersom de ofta saknar ekonomiska och sociala resurser löper de högre risk att dö under en naturkatastrof och har inte samma möjligheter som män att bygga upp sitt liv igen efteråt om de väl överlever. Kvinnor utgjorde hela 90 procent av dödsoffren i översvämningarna i Bangladesh i slutet av 1990-talet. De var hemma och nåddes inte av larmen. I tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004 dog tre gånger fler kvinnor än män. Att skaffa vatten och ved är oftast kvinnors uppgifter i fattiga områden. I torkans och ökenspridningens spår blir avstånden allt längre för dem att kunna skaffa fram livsnödvändiga resurser. Enligt UN Women Watch lägger kvinnor i utvecklingsländer mellan två och 20 timmar i veckan bara på insamling av vatten och ved. En siffra som lär öka i takt med att torka och naturkatastrofer förväntas bli allt vanligare.

Majoriteten av världens klimatflyktingar är dessutom kvinnor. Att få till en skyddsgrund för klimatflyktingar i migrationslagstiftningen är en av de viktigaste sakerna vi skulle kunna göra här och nu (om den politiska viljan fanns i EU:s medlemsländer) för att fler ska kunna finna trygghet när landområden blir obeboeliga. Men det är samtidigt uppenbart att det långsiktigt viktigaste är att vi lyckas begränsa klimatförändringarnas effekter och att vi lär oss klara av att hantera de vi inte kan undvika att de uppstår.

I rika Sverige leder inte klimatförändringarna till samma direkta ojämställdhet som i världens fattigare delar. Likväl är klimatorättvisan tydlig också här – två tredjedelar av Sveriges personbilar ägs av män och ensamstående män lägger i snitt 30 procent mer pengar på kött än ensamstående kvinnor. Kvinnor lever således generellt ett betydligt klimatsmartare liv utan att premieras ett dugg. Klimatförändringar drabbar oss dock alla lika, oavsett ansvar för förödelsen.

Nu är vi i en situation globalt där miljontals människors, inte minst kvinnors och barns, framtid måste säkras. Och även om vi i den rika delen av världen inte står inför samma hot inom den närmaste framtiden som världens fattigare delar står det klart att det är de med störst makt i samhället som har bäst förutsättningar att klara sig när samhället förändras. Därför kommer nästa stora feministiska kamp ofrånkomligen också vara kampen mot klimatförändringarna.

Klockan tickar och flickor och kvinnor runtom i världen har inte tid med vår (utsläpparnas) obeslutsamhet. De unga tjejerna som demonstrerar världen över har tröttnat på att vänta. Nu är det upp till oss att ta ansvar för deras framtid. Den ligger i våra händer.

Bodil Valero