Vid vägs ände – årets första Ende Gelände-aktion

Demonstrationståget i det röda fingret (den samlade aktionen är uppdelad i fem fingrar) om cirka 1.200 aktivister slingrar sig fram genom Tysklands mörka hjärta. Rheinisch-Westfälisches Elektrizitätswerk AG, RWE, landets näst största energikoncern efter E-on och Europas största förorenare bryter och transporterar kolet vi vill stoppa. Dags att improvisera. Igen!

NRW-kåren (Nordrhein-Westfalens polis med förstärkningar från andra förbundsländer/delstater) förefaller göra allt för att sabotera framkomligheten. Fastän det finns tillstånd blockerar de demonstrationsvägen gång på gång. Och stänger tågstationer för både klimataktivister och lokalbefolkning. I stället för att ta tåget till en närliggande station tvingas 1 200 aktivister marschera tre mil under två dagar.

Och i stället för att komma fram i skaplig tid till fältet för övernattning – där lokalbefolkningen håller en stödmanifestation dagen efter – kvarhåller polisen det röda fingret i fyra timmar, utan synbar anledning, i närbelägna byn Neurath. Det har hunnit bli midnatt innan vi kommer fram till fältet, där aktivister pepparsprejas utan urskiljning. Mat- och vattentransporterna från baslägret hindras också av ”ordningsmakten”. Många aktivister börjar bli slaka redan nu, fastän vi vi har en bra bit kvar.

Hett! Rejält hett. Det är i stort sett vindstilla och molnfritt. Tur i oturen dock att aktionen äger rum fyra dagar före den riktiga värmeböljan sköljer över Central- och Sydeuropa. Det röda fingret sjunger ”Vi gör detta för era barn” på både tyska och engelska. Polisen tycks inte uppskatta det, utan verkar snarare vara irriterad över att Ende Gelände över huvud taget existerar och protesterar mot kolhandeln. Jag kommer att tänka på Manic Street Preachers refräng ”And if you tolerate this, then your children will be next!”

– Det är absurt att regeringen lägger så mycket tid och energi på att bekämpa vår legitima protest. Hade regeringen lagt hälften så mycket energi på att bekämpa klimatkrisen, hade vi inte behövt vara här, säger Kathrin Henneberger, pressansvarig för Ende Gelände.

Den blockerade vägen gör att plan B – eller C eller D vid det här laget – måst upp på bordet. Marschen, hettan och näringsbristen har gjort oss utmattade såväl som stingsliga och otåliga. På en given signal viker vi av från vägen och sätter av i full karriär mot dagbrottet. Den svaga poliskedjan är bruten, några fastnar i den, men de flesta rusar över vetefälten. Axen sticker som nålar på de bara benen där den tunna overallen har spruckit. Det är otroligt vad kroppen klarar av på litet adrenalin men desto mer hängivenhet. Ridande polis gör allt för att bryta upp det till en början samlade fingret. Order om att följa fanbäraren hörs över fältet.

Vid randen av brottet står det klart att den hundrahövdade gruppen efter fanbäraren snart kommer bli säckad – ”kettlad” som de unga säger numera, efter tyskans och engelskans ord för kastrull. Här finns det bara ett par branta backar ner i brottet; resten av gruvväggen utgörs av lodräta stup.

Framför mig tar en sex-sju personer sig under transportbandet, som löper som en sorts mur på dagbrottets första nivå. En aktivist slinker precis ur polisens grepp, under bandet och ned i brottet.

De sex-sju ska senare visa sig bli upplockade av RWE:s egen säkerhetspersonal i vita pickuper då det på denna östra sida endast finns en bred fordonsväg ned i brottet där monstermaskinerna (”Bagger”) gröper ur en halv miljon ton råmaterial  om dagen. En femtedel blir brunkol, lignit, resten är slagg.

Som sagt: Europas största förorenare. Och ej att förglömma: I samband med brytningen frigörs tungmetaller och radon, en radioaktiv gas. ”Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna”, sade Oscar Wilde.

Efter en snabb överläggning – medan sirentjutande piketer kommer körande i full fart – kommer en liten grupp överens om att blockaden har större chans i en stor grupp än i enskilda aktioner. De där fem sekunderna förändrar läget helt. Hade inte överläggningen ägt rum hade vi förmodligen lyckats ta sig ned till botten. Tvekan är misslyckandets moder.

För frihetliga aktivister kan det vara frustrerande att behöva lyda order likt marionetter. Visst måste det hållas tätt inom leden men så snart det blir toppstyrt och den horisontella organisationen sviktar tar maktanspråk och personlig prestige lätt över.

Tillbaka på klippavsatsen råder emellertid konsensus igen. Kolbrytningen har avstannat oavsett om aktivister befinner sig nere på botten eller på sidan om brottet.

– Energigruppen hyser ingen sympati för de 1300 aktivister som tagit sig ned i Garzweilergruvan, lyder ett lakoniskt uttalande från RWE:s talesperson som saknar underskrift.

I plenum är det minsta gemensamma nämnare som gäller. Flera erfarna aktivister/anarkister  upprörs över att de mindre erfarna och deras krämpor tillåts styra dagordningen. De lämnar därför den ursprungliga klippavsatsen och intar en annan, högre belägen avsats. Nu har vi spridit ut oss. Hade ursprungsplanen att hela tiden hålla sig bakom fanan hållits är det tveksamt om vi ens nått brottet, vilket trots allt var målet, om än med fler än de 209 personer vi till slut blev.

I den fullastade ryggsäcken (tält, liggunderlag, sovsäck, klädombyte, en halv brödlimpa, fyra liter vatten som är nere på en halv liter nu) har jag förutseende nog packat ned en pocketbok: Why Hope? The Stand Against Civilization av ekoanarkisten John Zerzan. Ett passande citat: ”Ett par observationer av det nuvarande landskapet, den förkrossande tomheten i teknosfären /…/ Överallt blir saker allt värre, i ett tillstånd av allkonsumerande kris …”

På avsatsen blir det tydligt att de unga vill ta över. Det känns tryggt, fastän ett par av de yngsta skulle må bra av att se och lära ett tag. Urfolkens protester mot statlig och privat exploatering av deras mark (allt fler länder tillskriver naturen juridiska rättigheter), ungdomars engagemang (Greta-effekten, skolstrejkerna, Fridays for Future) och civil olydnads-nätverk som Extinction Rebellion (den lyckade aktionsveckan i främst London som följdes av att underhuset utlyste nödläge för klimatet) har tagit duktigt skruv.

Senare får redaktionen ett mejl från Fältbiologerna, som genomför en rad civil olydnads-aktioner i Almedalen. Deras kamp för att rädda Ojnareskogen på Gotland startade som en sådan, och ledde sedermera till en hel rörelse. Faktum är att civil olydnad lett till de största förändringarna i modern historia: kvinnors, koloniserades, svartas, urfolks, hbtq-personers rättigheter och så vidare. Naturens rättigheter står härnäst. Det talas om att 3,5 procent av befolkningen måste gå före innan tröskeleffekten uppstår, innan den kritiska massan uppnås.

Panelsamtalet i Almedalen den 4 juli betitlas ”Civil olydnad kan rädda världen” och en deltagare säger apropå Ende Gelände-aktionen: ”Vissa säger att det är extremt att ockupera en kolgruva. Men egentligen är det mer extremt att inte ockupera en kolgruva.”

Ende Gelände startade i rätt blygsam skala med ett par tusen deltagare 2015 (Miljömagasinet har tryckt två tidigare reportage). Sedan dess har det vuxit år för år. Fakta från årets aktion: Runt 10 000 befann sig i baslägret i Viersen. Fler än 6 000 blockerade viktig infrastruktur i RWE:s gruvverksamhet i Rhenlandet. Hundratals (gröna fingret) ockuperade spåret till Tysklands största kolkraftverk Neurath under hela helgen och lamslog därmed temporärt förbränningen av brunkol.

En halv dag efter oss 209 tar sig ytterligare tusentals (gyllene fingret) ned i Garzweiler och klättrar upp på grävarna; 100 meter höga, 250 meter långa (Sveriges högsta byggnad, Turning Torso, är 190 meter). Likaså klättrar aktivister upp på grävarna i RWE:s dagbrott i Hambach på söndagskvällen när alla tror att Ende Gelände är över. ”Hambi bleibt!” är en vanlig t-tröja i lägret. Ockupationen av Hambacherskogen fortsätter trots del/statens allehanda försök att kuva den.

På fredagen skolstrejkar 40000 studenter i närliggande staden Aachen. På lördagen demonstrerar cirka 8000 på lokalt initiativ i solidaritet med byar som hotas av tvångsevakuering.

– Vi skapade historia. Mobiliseringen har aldrig varit så mångsidig och bestämd. Tiden är knapp: Klimatkrisen kräver en omedelbar utfasning av kolet. När politiken misslyckas stoppar vi grävarna med våra egna kroppar, förklarar Nike Malhaus, pressordförande för Ende Gelände.

Fastän röda fingret inte var störst var det ändå först in i och sist ut ur dagbrottet! Bristen på mat och vatten tvingade oss att överge posten efter tolv timmar.

Sammantaget den mest lyckade Ende Gelände-aktionen hittills; sällan har lokalbefolkningen visat så mycket sympati och support; tillika den största civil olydnads-aktionen i modern tysk historia. Vinden har nog vänt till slut. Åtminstone i Tyskland, Europas största utsläppare av koldioxid.

Rikard Rehnbergh