Myllrande våtmarker återställs

De senaste 100 åren har en fjärdedel av alla våtmarker försvunnit på grund av att marken har dikats ut. Marken har dränerats på väta så att den ska kunna bli användbar för jordbruk och skogsbruk.

– I dag är det inte tillåtet att nydika, men en skogsägare får rensa de diken som redan finns, säger Åsa Kasimir, forskare vid institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet, som ligger bakom studien från 2018 publicerad i Global Change Biology.

– Det bästa för klimatet är inte att återplantera skog, utan att göra marken våt igen och plantera växter som trivs där, säger Åsa Kasimir till SVT.

Undvika metanemission

Enligt Åsa Kasimir skulle nedbrytningen av markens torvlager minska betydligt om vi slutar att rensa diken och i stället dämmer upp vatten. Hon menar också att det blir bäst klimatnytta med en lagom återvätning, så att marken är vattenmättad först 10 till 20 centimeter ner i marken. Då undviks stora metanemissioner och nedbrytning av torven blir minimal.

Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen säger till Miljömagasinet:

– Att sätta igen diken i skogen bevarar även den biologiska mångfalden och är en av de viktiga åtgärder som krävs för att anpassa skogsbruket till ett förändrat klimat. Många rödlistade arter i Sverige är knutna till våtmarker och sumpskogar. Våtmarker bidrar även till ökad grundvattenbildning i landskapet. Grundvattennivåerna i landet befinner sig i dag på historiskt låga nivåer efter flera år av dålig påfyllnad och under ett förändrat klimat kan problemen med sjunkande grundvatten förvärras.

Gynna mångfald

Naturskyddsföreningen informerar också att de arbetar för en förändring av skogspolitiken och skogsbruket som leder till att mer mark skyddas eller brukas på ett sätt som både gynnar den biologiska mångfalden och klimatsäkrar produktionen. För att åstadkomma detta krävs bland annat ett tydligt och robust ersättningspaket för skogsägare för att göra avsättningar för restaurering av sumpskogar och våtmarker.

Naturvårdsverket är också medvetna om att utdikade våtmarker är en stor källa till växthusgasutsläpp och anser att det är viktigt, bland annat ur klimathänseende, att jobba med hydrologisk restaurering av torvmarker. Markavvattning kräver alltid tillstånd enligt miljöbalken, men i stora delar av Sverige råder generellt markavvattningsförbud. Syftet med dikning avgör om det rör sig om markavvattning eller inte. Om åtgärden ökar markens lämplighet för ett visst ändamål, och effekten är varaktig, är det en form av markavvattning. Skyddsdikning av skogsmark i samband med avverkning eller dikesrensning räknas inte som markavvattning enligt Naturvårdsverket.

– I den fördjupade utvärderingen av miljömålet ”Myllrande våtmarker 2019” föreslår Naturvårdsverket bland annat förstärkta resurser för att arbeta med prövning och tillsyn av markavvattning och för ny– och omprövning av vattendomar, säger Helena Öberg, Naturanalysenheten på Naturvårdsverket till Miljömagasinet.

Mycket utdikat

En stor andel av landets torvmarker är utdikade, vilket gör att torvlager som ansamlats under tusentals år börjar brytas ned. De samlade utsläppen från dikade torvmarker i Sverige utgör ungefär en femtedel av landets totala utsläpp av växthusgaser, enligt SLU, Sveriges lantbruks-universitet.

Skogsägaren Ola Engelmark, docent i skogsekologi, har återställt våtmarker i sin skog i Sörmland. Genom att skotta igen utdikningarna har det blivit tätt och marken har långsamt återfyllts. Älgar och änder har återvänt till hans skog som blivit en attraktiv livsmiljö för dem.

Dikning av skogar har förstört många fuktiga skogsmarker och fiskars lekplatser. Förut fungerade dalgångar med våtmarker även som brandgator.

Anna Henriksson