KrönikorPolitikUtrikes

Riksrätt, kanske

Joe Arpaio är en förbrytare. “Amerikas hårdaste Sheriff” som han brukade kalla sig, har internerat misstänkta illegala immigranter i inhumana tältläger, bedrivit ett systematiskt rasistiskt och rättsosäkert polisarbete, försummat säkerhetsregler, vanskött fångar, och därtill spelat löst med både sheriffmyndighetens pengar och valurnor.
MM

Riksrätt, kanske

Joe Arpaio är en förbrytare. “Amerikas hårdaste Sheriff” som han brukade kalla sig, har internerat misstänkta illegala immigranter i inhumana tältläger, bedrivit ett systematiskt rasistiskt och rättsosäkert polisarbete, försummat säkerhetsregler, vanskött fångar, och därtill spelat löst med både sheriffmyndighetens pengar och valurnor.

När domstolar fällt honom och beordrat bättring har han svarat att han struntar i deras utslag. För detta sista domstolstrots dömdes han skyldig sommaren 2017. Men innan domstolen hann fastställa något straff benådades han av president Trump. Det ensamt skulle kunna vara en åtalspunkt i riksrätten mot president Donald Trump.

Det är inte det att benådningen av Arpaio var olaglig. Presidentämbetets benådningsmakt är drastisk och svepande. Problemet är att benådningen av Arpaio är ett anfall på USA:s rättsordning. Riksrätt kan väckas för “förräderi, mutor och andra höga brott och förseelser”. Ja, det är luddigt. Det är upp till Kongressen att definiera vad som utgör höga brott och förseelser. Men det handlar inte primärt om kriminalitet, utan om maktmissbruk. Presidenten missbrukar benådningsmakten för att sabotera det rättssamhälle han svurit att försvara.

·        Andra åtalspunkter skulle kunna vara:

·        Nepotism. Trump har delat ut ämbeten till familjemedlemmar.

·        Korruption. Trump har använt presidentämbetet för att gynna sina egna företag.

·        Emolument. Ett gammalmodigt ord för att ta emot saker av värde från främmande makt.

·        Nödlägesmissbruk. Precis som benådningarna inte olagligt i sig, men riksrättsvärdigt eftersom han använt nödlägeslagarna för att runda Kongressens budget.

Därefter kommer vi till Mueller-utredningens första del. Mueller fann visserligen att Trump inte gjort sig skyldig till brottslig sammansvärjning med det ryska anfallet mot USA:s demokrati under valrörelsen 2016. Men hans kampanj hade omfattande ryskt samröre.  Det var “collusion” så det stod härliga till. Hans medarbetare har kucklat med ryssar vid uppåt 100 tillfällen. Trump har känt till, uppmuntrat, samordnat med och dragit nytta av den ryska kampanjen för att skada Hillary Clinton och hjälpa honom. Det är anmärkningsvärt att detta inte var kriminellt, men lagstiftare kan inte tänka på allt, särskilt inte i förväg. Det är dock definitivt, bortom skymten av rimlig tvivel, riksrättsvärdigt.

Det väcker också frågan om Trump använt presidentmakten för att gynna till exempel Ryssland eller Saudiarabien som tack för gjorda tjänster, som återbetalning för ekonomiskt stöd eller för att han är utpressad. Har USA:s utrikespolitik varit till salu? Den frågan besvaras inte av någon offentliggjord utredning.

Slutligen. Mueller-utredningens andra del dokumenterar en omfattande och systematisk kampanj för att obstruera rättvisan. Trump har försökt sakta ner, avleda eller avsluta utredningar av det mesta ovanstående, med uppåt ett tiotal brottsliga gärningar begångna av Donald Trump själv under sin tid som president. En brottslig verksamhet som för övrigt inte är avslutad. Senaste veckorna har Vita huset instruerat alla nuvarande och tidigare medarbetare att vägra lämna ut alla sorters papper och vägra infinna sig till alla utfrågningar, oavsett vad det gäller, utan hänsyn till förfrågningars rimlighet eller delgivningars laga kraft.

Demokraternas skeptiker vill inte gå till riksrätt, eftersom det ger Trump en gigantisk offerkofta att vifta med som möjligen kan ta honom över mållinjen i presidentvalet nästa höst. Att tvingas rösta för riksrätt gör det antagligen svårare för de demokratiska kongressledamöter som kommer från relativt Trumpvänliga distrikt att bli omvalda. En fällande dom, som kräver tvåtredjedels majoritet i Senaten, förefaller närmast omöjlig.

Ändå växer trycket att inleda en formell riksrättsutredning obönhörligt. Allt fler säger ungefär “vi måste göra vår demokratiska plikt, även om det är politiskt olägligt”. Demokraternas kandidater till presidentvalet behöver visa sig tuffa för sina egna gräsrötter. Den växande buketten av potentiella åtalspunkter blir allt mer besvärande för den som måste förklara varför det ännu inte är dags.

Om jag fick ge två råd till motståndarna skulle de vara: Hellre riksrätt nu än senare. Om det ändå måste ske så hellre med huvudet högt än motsträvigt tvingade av politisk nödvändighet. För det andra: Riksrätten är en lång process med motsvarigheter till förundersökning, åtal och rättegång. Det blir vittnesmål framför tv-kameror, ekonomisk bokföring och mejlade överenskommelser offentliggjorda, debatt för och emot i punkt efter punkt, den ena mer skamlig och chockerande än den andra. Var inte så säkra på att detta verkligen kommer att gynna Trump och hans försvarare.

Dan Guillou

Dan Guillou är biolog, fritidspolitiker, diversearbetare och sista tiden besatt av amerikansk politik.

Han vill i första hand vaska fram de informationsklimpar som innebär något nytt, har reella konsekvenser och berättar något vi inte redan visste när vi vaknade på morgonen.

Foto: Elisabeth Sandell
carlos.javier.luna

Social Media Auto Publish Powered By : XYZScripts.com