Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord – den svenska skogspolitiken

Att skogspolitiken är åt skogen, just, är de flesta opartiska bedömare överens om.

Å ena sidan: hållbarhet och kretslopp, Parisavtal och etappmål, kolsänkor och skydd för biologisk mångfald och särskilda biotoper. Å andra: stor avkastning från statsbolag som Sveaskog (runt en fjärdedel av beståndet), privatföretag som Stora Enso (en fjärdedel) och drygt 330 000 enskilda skogsägare (cirka två fjärdedelar). Som vanligt är det regering och riksdag som formar politiken.

Karin Lexén, ordförande i Naturskyddsföreningen.
(Foto: Naturskyddsföreningen)

Det går att skönja ett moment-22 här. Att försöka hejda den pågående och allt accelererande artutrotningen samt stärka skyddet för planetens biologiska mångfald – fastslog den internationella panelen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster (IPBES) i en omfångsrik rapport i fjol – är av lika stor vikt för människans överlevnad som att försöka bromsa den globala uppvärmningen av den enkla anledningen att mänsklighetens matförsörjning, och därigenom en betydande del av ekonomin, helt är i händerna på ett såväl levande och fungerande som spirande ekosystem.

För tio år sedan enades en majoritet av världens länder om vikten av att skydda den biologiska mångfalden. 20 mål, som går under namnet Aichimålen, slogs fast inom ramen för FN: s konvention om biologisk mångfald (CBD) och stipulerades vara uppfyllda senast 2020, alltså fjolåret. En färsk rapport från Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen (21/5) kallar krisen ”akut” och konstaterar, föga förvånande, att i stort har inget land uppfyllt dem.

Inte heller Sverige: Endast 4 av 20 mål kan med viss välvilja anses ”delvis uppfyllda”. Det är med andra ord ett fett IG, icke godkänt för ett land som utger sig för att vara bäst i klimatklassen. Miljöorganisationerna vill se en bred politisk samling för att skydda mångfalden, likt den handlingsplan och det ramverk som finns för Sveriges både nationella och internationella klimatarbete.

– Det finns många målkonflikter när det gäller biologisk mångfald, så det behövs en samlad plan, motsvarande klimathandlingsplanen, och en nationell samordning för att det inte bara ska bli spridda skurar av punktinsatser, säger Naturskyddsföreningens generalsekreterare Karin Lexén i samband med rapportsläppet.

Med målkonflikt menar Lexén att den biologiska mångfalden ”fortfarande får stryka på foten” när den inkräktar på ekonomiska intressen. Vilket tar oss till skogen. I början av april kom Skogsstyrelsens utvärdering av miljömålet ”Levande skogar”. Den är självkritisk. Den lyfter fram fem faktorer som påverkat utvecklingen i negativ riktning. De två första, som går hand i hand med de misslyckade Aichimålen, säger att ”en stor del av Skogsstyrelsens anslag för områdesskydd har gått till intrångsersättningar i fjällnära skog i stället för till biotopskydd och naturvårdsavtal” samt att ”livsmiljöer för hotade och känsliga arter minskar”.

Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP) meddelade TT, via sin pressekreterare, att han inte kommenterar kritiken förrän han hunnit gå igenom rapporterna noggrannare. Däremot skickade regeringen strax därefter ut ett pressmeddelande (8/4) om att 365 miljoner kronor i ersättningsmedel skjuts till under 2021 för skydd av fjällnära skog, som då ska ses som formellt skyddad. Vilken naivitet!

Med kontinuitetsskog avses ett skogsområde som varit bevuxet av träd under lång tid och inte ha kalhuggits.
Foto: Länsstyrelsen Värmlands län

För det första anslår de medlen inte långt. För det andra är det skyddet alldeles för svagt. SVT Norrbotten kunde rapportera (17/5) att bara hälften av anmälningarna om avverkningar över huvud hanteras av en handläggare vid Skogsstyrelsen; en hälft av vilken blott fem procent föranleder ett fältbesök från en eller flera handläggare, som förmodligen jobbat hemifrån det senaste året. Anmälningarna gäller främst att stora skogsbolag (som Sveaskog och Stora Enso) avverkar så kallade kontinuitetsskogar – natur- eller gammskogar, skogar som aldrig kalhuggits – i alltför snabb takt, i alltför stor skala.

Till saken hör att det saknas ett juridiskt regelverk för att förhindra den här typen av avverkning (läs kalhygge). Saknar skogen det formella skyddet i naturreservat och nationalparker eller räknas som fjällnära, är det skogsbolagens och markägarnas ansvar att bevara skyddsvärd skog, resonerar politiker och myndigheter. Om inget hörs från Skogsstyrelsen, som gått på knäna under pandemin, inom sex veckor från avverkningsanmälan är det, som det ser ut i dag, fritt fram för kalhygge. Ecco: svensk skogspolitik. Inte eko. Ihålig som en halvt avverkad stam på hygget.

Det säger sig självt att 365 miljoner kronor inte förslår – jämför med coronastödet – som ekonomiskt incitament att avstå avverkning för varken statliga skogsbolag, privata aktiebolag eller enskilda skogsägare som inte tänker längre än till nästa avverkning/avkastning. Biologisk mångfald och ömtåliga biotoper, artutrotning och massutdöende, människans matförsörjning och överlevnad är för dem uppenbart sekundärt. Men inte för oss andra och kommande generationer. Så öka ersättningen då.

Den högaktuella Skogsutredningen, som var ute på remiss till den 30 april, har föreslagit att ersättningen ska ligga på 8,2 miljarder kronor (sid. 1156, SOU 2020:73) bara till enskilda fjällskogsägare, exklusive den fjällskog som ska skyddas av andra medel, i vårändringsbudgeten för 2021. Trots det har förslaget, ett steg på en mycket lång väg för att skydda ömtåliga biotoper, lett till ett sabla liv bland enskilda skogsägare – åtminstone här i norr. En majoritet av dessa, vill jag hävda, är inte ett dyft intresserad av skogens naturvärde utan endast av dess avkastning. Det är samma människor som rasar över höjda bensinpriser, sänkta väghastigheter och förslag om förbud mot försäljning av förbränningsmotorer efter 2030.

Deras indignation över att inte få ”bestämma i egen skog” är helt i linje med januariöverenskommelsen (S, MP, C, L). Centern har fått med en för partiet viktig punkt i överenskommelsen som partiet fortfarande stoltserar med på hemsidan: ”Värna och stärk den privata äganderätten till skogen. Stärk rättssäkerheten för markägare och företag och säkerställ att markägare ska få ekonomisk kompensation för inskränkningar i ägande- och brukanderätten.”

Mikael Karlsson är expert på ekosystembaserat skogsbruk.
Foto: Ecoforestry Foundation

Efter en del vandring i jämtska skogar går det konstatera att här oftast råder enfald, inte mångfald. Anorektiska barrträd står i räta led och raka rader, alla lövträd har kapats – och lämnats, vilket försvårar såväl vandring som svamp- och bärplockning – för att de inte ska suga näring från monokulturen (som inte är en effektiv kolsänka). Fastän det är en långtifrån lika dyster och dystopisk syn som ett kalhygge är det nära nog. I min enfald såg jag mig ströva i ”pristine” gammskog kilometer sinom kilometer här uppe. Den finns, fjällskogen, men ligger oftast så pass långt bort att det krävs bil för att ta sig dit. Ingen klimatnytta där, med andra ord. Faktum är att endast två (2) procent av svensk skog är natur-, ur- eller gammelskog. Skogspropagandan till trots. Huvudproblemet stavas trakthyggesbruk. Det vill säga monokulturella plantage enligt cykeln plantering-röjning/gallring-avverkning. Kritikerna kallar det kalhyggesbruk. I dag brukas 95 procent av svenskt skogsbestånd efter den metoden.

Senaste numret av JAK-bankens medlemstidning Grus & guld (1/2021) inleds med ett ambitiöst reportage av Abigail Sykes, Vägval skogen, i vilket flera skogsexperter får komma till tals rörande en framtida skogspolitik.

– Vi har politiker och i viss mån även myndigheter som inte riktigt förstår sig på konsekvenserna av dagens skogsbruk. De lever i en förhoppning om att man kan övertyga världen om att Sverige har haft ett hållbart skogsbruk i 100 år. Det är en konstig inställning när både miljöorganisationer, samer och forskare säger att det inte är bra i Sverige. Jag tror att Sverige kommer tvingas se över sin syn på skogsbruket, inte minst när kritiken når utomlands, säger Peter Roberntz, senior skogsrådgivare vid Världsnaturfonden, och får stöd av Per Angelstam, professor i skogs- och naturresursförvaltning vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Lite skogsstatistik: Enligt Naturvårdsverket var 14,5 procent (6 498 101 hektar) av Sveriges land- och sötvattensyta om 447 000 kvadratkilometer (44,7 miljoner hektar) skyddad enligt en permanent skyddsform (nationalpark, naturreservat, naturvårds- eller biotopskyddsområde samt Natura 2000) vid 2019 års slut. Den procentandelen har naturligtvis minskat på två år; det går som sagt snabbt. Grus & guld uppger i en faktaruta att andelen formellt skyddad skog är 8,7 procent. Ja, ni läste rätt.

Naturvårdsverket skriver på sin hemsida: ”Skydd av natur bidrar till att värdefulla skogar och vatten, fjäll och myrar, ängar och hagar och alla dess arter inte hotas eller förstörs och ger oss en mängd naturupplevelser – nu och i framtiden. Det är viktigt för att bevara världens natur- och kulturarv och för att ta tillvara grundläggande värden som rent vatten och ren luft.”

Ett sätt att tillgodose alla parters behov och begär är att införa en annan metod. Blädningsbruk, naturkultur, ekosystembaserat skogsbruk, Lübeckmodellen, kontinuitetsbruk, processkydd, naturnära skogsbruk… Kärt barn har många namn, men gemensamt är en varsam och eftertänksam utgallring av träd. Avkastningen, tillväxten kan i många fall bli större med den metoden. Samt, ej att förglömma, att den beaktar trädets och dess vida rotsystems naturliga nyttofunktion som både reningsfilter och fuktpump. En som praktiserar och propagerar för det bruket är ekofilosofen Mikael Karlsson, grundaren av Ecoforestry foundation, som Miljömagasinet skrivit om tidigare. Han säger till Sykes:

I trakthyggesbruket är bestånden oftast enskiktade och likåldriga. I blädningsbruket finns träd i alla storleks- och åldersklasser.
Illustration Bo Persson/Skogskunskap

– Det finns en möjlighet att mer än dubbla mängden kol som lagras i den svenska skogsmarken de kommande 100 åren. Och det har också många sidovinster, som biologisk mångfald, vattenkvalitet, minskat näringsläckage och rekreationsvärden.

I Selma Lagerlöfs folksaga Herr Arnes penningar (1904) återfinns en passus, en liten paus från alla hemskheter, där den tonåriga huvudpersonen Elsalill går med sin jämnåriga fostersyster i skogen. Poängteras bör att fostersystern kallblodigt huggits ned av tre skotska legoknektar ute efter penningarna. Nu är hon en osalig ande som inte kommer till ro förrän rånmordet hämnats. Systrarna får syn på en späd ungbjörk som trots att den blivit nedhuggen börjat lövas:

– Ack, du arma träd, sade hon, vad ont har väl du begått, eftersom du inte kan dö, fastän du är avhugget? Varför måste du slå ut dina blad, som om du ännu levde?

Då hade Elsalill skrattat åt henne och svarat henne:

– Det grönskar väl så ljuvligt, därför att den, som har huggit det, ska se vad skada han har gjort och känna ånger.