Provinsialismens återkomst – tacka kvinnorna för det
Foto: Bokförlaget Polaris
Provinsialismens återkomst
Prosa och
politik. I likhet med proletärförfattarna
har nu samtida kvinnliga kollegor med fäste i storstäder sökt sig tillbaka till
ursprunget (självfallet finns undantag, exempelvis en Sven Olov Karlsson som
boende i Bagarmossen skriver om sitt Västmanland). En av dessa skriver förvisso
poesi, men en prosaisk sådan; en annan lyrisk prosa. Utan att vara
plakatpolitiska eller ens uttalat politiska så berättar samtliga nya verk
samtidigt om minoriteters utsatthet i det svenska samhället.
Det är kvinnornas förtjänst att
provinsialismen återkommit, med stil och besked, inom svensk litteratur. Bara i
fjol och i år har fyra böcker av högtstående kvalitet utkommit. Tre debuter och
en tredjeroman tar upp den kvinnliga erfarenheten i provinsen (här bör även
Ann-Helén Laæstadius lysande barn- och ungdomsböcker om samiska öden nämnas).
Samtliga är därtill släktkrönikor, som slingrar sig likt och längs älven.
Fastän det i första hand handlar om samer och tornedalingar ryms inom deras
livsrum och historier även situationen för romer, valloner och kareler.
I fjol gav Linnea Axelsson ut det första samiska verseposet Aednan
(landet, marken, jorden). Något av en världshändelse, som Miljömagasinet
skrivit om. Augustprisvinnaren har av kritiker jämförts med Amanda Kernells
lysande film Sameblod. Det är för lättköpt. Bättre likna den vid Nils-Aslak
Valkeapääs poesi och jojk; Axelssons vers flyter lika lätt, som en jokk (älv):
Gården som
jag / alltid trott bara var / ett tomt skimmer // Men som när jag / kommit hem
/ och sagt att också / deras gård nu måste / dämmas över // Nästan på en gång /
hade stelnat till / detta svåra minne
Samer och tornedalingar har det
gemensamt att efter staten ryckt undan deras livsuppehälle så återstår inte
mycket annat än att falla till föga. Kvinnorna tvingas in i äldreomsorgen medan
männen sjasas ut i skogen (för att kalhugga) eller ned i gruvan (för att
malmbryta). Ironiskt nog är Vattenfall det bolag som enskilt åsamkat samerna
störst skada på samma gång en av deras största arbetsgivare.
Tills vattenfall kommit / dämt över de gamla /
sjövägarna och dragit / om alla älvar // Tappat upp sina / tunga dränkande /
vattenmagasin och / gjort nya sjöar / så att älven fick / leta sig fram / Genom
avledningstunnlar / utskovsluckor
På liknande
sätt, fastän än mer prosaiskt, berättar
Pia Mariana Raattamaa Visén om ett om möjligt ännu mera undanskymt eller
bortglömt kapitel i svensk historia. Där rinner en älv genom Saivomuotka by
är liksom Aednan en släktkrönika och historieskrivning i samma mån.
Romanen handlar om släkten Raattamaa och om Tornededalen, den svenska sidan om
Muonioälven, låt vara att de kan se Finland på andra sidan och naturligtvis
ännu har kvar sin släkt där.
Katarina Kieri har också beskrivit
den tornedalska situationen, och utsattheten, i Sverige i kortromanen Vårt
värde (2015). Fast bra mycket mera putslustigt – det som Mikael Niemi gjort
till sitt signum – och inte lika allmängiltigt som Raattamaa Visén. Där
rinner en älv genom Saivomuotka by är ett tungt men tunt verk (234 sidor)
som går igenom släkthistorien med en argusblick på svälten, språkförbudet för
meänkäli och finska, svenska majoritetssamhällets rasism, statens expropriering
av mark. Den specifika erfarenhet som de norrbottniska tornedalingarna och
samerna delar. Så här låter det ”1996”:
”De var i
skolorna också. Alla fick klä av sig nakna, så mätte de, ja en del av de som
var ljusa i håret och hade blå ögon fick gå hem, men vi andra, och
fotograferade oss gjorde de. Skruvade fast en sån där mätgrej framför öronen.
Vi som är tornedalingar var ju varken det ena eller det andra.”
Berättelsen
inleds 1895 med att Israel kommer
vandrande från militärtjänsten i Luleå och slår ned pålen i Saivomuotka för att
bygga bo. Han gör det tillsammans med Maija från ett nordligare pörte. Hon blir
krönikans portalfigur. Varje kapitel har ett årtal som rubrik, och hart när
vart år har sitt eget fram till dags dato. Det påminner i stort om Axelssons
estetik och tillvägagångssätt, om än mera komprimerat. Det är sällan en önskar
att romaner vore längre, oftast tvärtom, men här är ett sådant exempel. Från
kapitlet ”1969”:
Om
somrarnas sik och kokta renkött är näring och rot, djupt ur älven och skogen
och ner i jorden och platsen. Ett hem som inte går att äga. Ett hem att bo i
för alltid. En myr. Ett hem som kräver att de lämnar det och som för alltid
ropar dem tillaks på språk de aldrig når in i. Och de fogar sig i flyttandets
logik.
Synbarligen är det lilla samhället
numera avvecklat. Och det går hand i hand med glesbygdens avveckling under det
industrialiserade, modernistiska Sverige, i bjärt kontrast mot Tornedalens
historia.
År 1000 ska
finnar ha invandrat, ända ned till
Lule älv. Tornedalen beboddes då av samer. Efterhand trängdes de undan och
befolkningsantalet steg. På 1300-talet etablerade kungamakten norrbottniska
bosättningar och spred rikssvenskan norröver. Från 1482 finns källmaterial om
kristen mission.
På 1600- och 1700-talen blev
Tornedalen föremål för forskning och upptäcktsresor (Regnard, Linné,
Maupertuis, Celsius, Acerbi, Skjöldebrand). När Ryssland erövrade Finland från
Sverige (finska kriget 1808-09) splittrades, bokstavligt, Tornedalen och hela familjer i ett slag. Vid
1800-talets mitt fick læstadianismen ett stadigt fäste i såväl Tornedalen som
Sápmi, och nu börjar den tornedalska och samiska erfarenheten sammanflätas.
Runt 1850 inledde staten en
försvenskningsprocess i minoritetsområdena. Barnen fick inte prata meänkieli,
finska och samiska i skolan. I början av 1920-talet var skolorna helt
”försvenskade”. Vid samma tid påbörjade Statens institut för rasbiologi
övergreppen i norr.
1957 utfärdades ett fribrev för
finska på skolrasterna och först på 1960-talet kunde elever lära sig finska i
skolan i Haparanda. År 2000 fick vissa kommuner rätt att inom olika
samhällsorgan och offentliga verksamheter bruka samiska, finska och meänkieli,
som samtidigt blev officiella minoritetsspråk jämte jiddisch och romani.
Om livet på den andra sidan, andra stranden om Torne älv,
berättar Nina Wähä i Testamentet. Även om Wähä inte direkt koncentrerar
sin roman kring den breda tornedalsfinska historien så får sig läsaren ändå en
smärre historielektion. Den stora familjen Toimi blir som ett mindre samhälle,
ett mikro-Tornedalen samt en berättelse om Finland i stort, om finsk rasism
gentemot tornedalingar, i mångt och mycket minnande om svensk dito. På DN:s
boklista beskrivs Testamentet som en ”vansinnigt rolig roman” och en
undrar om vi läst samma bok. Den är inte ett uns rolig, möjligtvis tragikomisk
i allt sitt elände. Pentti, patriarken, despoten, förklarar sig (förlåter ej)
och sin uppväxt i testamentet som står i romanens centrum:
Jag föddes
och växte upp här, i Tornedalen, vid älvens strand. Detta bondeland, och det
var oroliga tider då. Som ung pojke kunde man se fram emot ett liv, först som
dräng, därefter, i stridsför ålder blev man soldat, och sedan, om det fallit så
väl ut att man klarade sig helskinnad, och hel, det vill säga att man inte
blivit lemlästad av någon liten ryss i samma situation, så kunde man bli bonde
själv.
Och det är just det Pentti blir,
bonde, och alstrar 14 barn mera till arbetskraft än av kärlek. Hans maka, Siri,
är karelska som på något förunderligt sätt trots allt lyckas hålla ihop
storfamiljen. Den ånyo smått biografiska berättelsen utspelar sig 1981-82, då
författaren vilar i äldsta dottern Annies mage. Annie som får en särställning i
syskonskaran:
För vi har
inga skyldigheter mot det förflutna, utom den enda, att bära vittnesbörd, att
aldrig glömma det som skett, det vi vet, och att berätta det vidare, så att
barnen, och de ofödda barnen, och de barn som ska leva långt efter att vi är
borta, får ta del av vårt testamente.
Testamentet hade kunnat bli en präktig, mäktig släktkrönika med
en hårdare korrekturläsning och stramare redigering. Det är synd att förlaget
släpper igenom en smått ofärdig roman. Vad anglicismerna på var och varannan
sida gör i texten är oförklarligt. Hade den utspelat sig i sta’n 2019, javisst,
men i Tornedalen 1982? Nej! Det hade ju i sammanhanget varit naturligare med
strödda sentenser på meänkieli eller finska.
Bäst till
sist: Jag for ner till bror från i fjol. Karin Smirnoff har ett anslag och
tilltal som i viss mån påminner om Stina Stoors tokhyllade novellsamling Bli
som folk (2015), men med den avgörande skillnaden att Smirnoff mest talar
allvar och inte, som Stoor tenderar göra, söker det tokroliga. Det infinner sig
där ändå, och så skapas stor konst, genom det otvungna. Det är litet som
förhållandet mellan Kieri och Raattamaa Visén.
Jana kommer från Stockholm tillbaka
till hembygden och blir till allas förvåning, inklusive sin egen, kvar där i
byn. Tar jobb inom hemtjänsten, försöker lappa ihop trasiga individer och lösa
en gåta kring en död kvinna. Sakta, utan åthävor, rullas familjehistorien upp
som i allra högsta grad visar sig vara intimt förknippad med den döda Maria. Den
purfärska andra romanen om Jana, Vi for upp med mor, utspelar sig för
övrigt i Tornedalen.
Platsen Smirnoff beskriver,
Smalånger, är en fiktiv sådan. Men en tydlig fingervisning återfinns i hennes
mors uppväxtort mellan Umeå och Skellefteå (Övre Kågedalen med Nikanor
Teratologens platsbestämning). Sex av Sveriges 290 minsta kommuner ligger i
Västerbotten, som ett pärlband. Orter som en gång blomstrade kring järnvägen
och näringen. Där fanns post, bank, mack, livsmedelsaffär, restaurang,
konditori, ekipering, frisör, järn- och trähandel, radio- och tv-reparatör. I
dag? Intet.
I likhet med ”den nya romanen”
stavar Smirnoff egennamn med gemener och hopskrivningar. Hon försöker vara
modernistisk men landar närmare Marianne Jeffmars grymma berättelse Vargens
mjuka tassar från Nyåker än i Paris. Bägge böcker spinner sig runt faderns
mångåriga övergrepp, både sexuella och fysiska. Därutöver tar Smirnoff upp ett
resandeöde i form av ”tattaren” John som överges och utnyttjas likt en livegen
barnarbetare. På 1970-talet! Här talar han med Jana om det våldsamma arvet:
En sådan
som jag går inte att lita på. Jag vet inget om framtiden. Vi sitter här i
bilen. Klockan är kvart över fyra. Bredvid sitter en tjej som stack en hötjuga
i sin fars buk och som grämt sig sedan dess att han inte dog. Våldet finns i
oss jana. Det bara är så.
De två
första verken sträcker sig över
hundratals år och flera generationer. De senare över blott ett år i en specifik
familj, men med många återblickar på barndomens uppväxt och ouppklarade
dödsfall. De två första hyser fäder som sliter i och under jord och drar ett
tungt lass, medan de senare har det gemensamt att berättelsen kretsar kring en
brännpunkt: En despotisk, patriarkalisk, våldsam, kärlekslös och incestuös far.
Annat som förenar de fyra (sju med
Kieri, Stoor och Jeffmar) är det renskalade språket. Förutom komma och punkt
lyser övriga semantiska tecken nästintill helt med sin frånvaro. Och provinsen,
hembygden ses på och med distans. Ingen av de sju författarna bor i dag kvar på
den bygd, det landskap de beskriver och behandlar i sina texter.
Det är en högtidlig återkomst att
den kvalitativa litteraturen med en immanent men likväl fränt politisk agenda
återkommit i en provinsiell skepnad, med den kvinnliga erfarenheten som fokalpunkt.
Den nya romantrenden bryter med de senaste årens fokus på och fascination för
storstaden – som även den är provinsiell i ett internationellt perspektiv –
till förmån för gles- och obygden, lands- och hemorten. Välkommen åter!
Rikard Rehnbergh
Foto: Heikki Immonen/Creative Commons
Linnea Axelsson. Foto: Bonniers
Pia Mariana Raattamaa Visén. Foto: Bonniers
Nina Wähä. Foto: Kajsa Göransson