Det koloniala arvet – Jamaicas dilemma

1976 har kalla kriget nått kokpunkten i Kingston. Över Jamaicas tvåpartisystem hukar USA – som genom CIA backar upp Jamaica Labour Party (JLP) och den libanesisk-amerikanske partiledaren Edward Seaga – och Sovjet – som via Kuba står bakom People’s National Party (PNP) och dess socialistiske partiledare Michael Manley. Anspänningen ligger lika tät som krutröken i huvudstaden.
Foto: Bob Marley.Stevie Wonder.

Det koloniala arvet – Jamaicas dilemma

1976 har kalla kriget nått kokpunkten i Kingston. Över Jamaicas tvåpartisystem hukar USA – som genom CIA backar upp Jamaica Labour Party (JLP) och den libanesisk-amerikanske partiledaren Edward Seaga – och Sovjet – som via Kuba står bakom People’s National Party (PNP) och dess socialistiske partiledare Michael Manley. Anspänningen ligger lika tät som krutröken i huvudstaden.

Lönnmord, bomber, utegångsförbud och undantagstillstånd är vardag. I Downtown Kingstons slitna fattiga stadsdelar, Shanty towns, i motsats till de rikas Uptown, härjar krypskyttar som avfyrar mot allt som rör sig på andra sidan. Ett kvarter, en gata kan vara uppdelad i ett JLP- och ett PNP-fäste; inte helt olikt Belfast och Los Angeles vid samma tid.

Partitillhörighet avgörs i första hand av gangsterbossarna, the Dons, inte av ideologi. Dessa självutnämnda ledare har träffat skumraska uppgörelser med partifraktionerna. Gangstervälde och politik går hand i hand. Folket myntar nu begreppen politricks och shitstem (skitsystem).

Bob Marley står såklart i rampljuset på One Love-konserten den 22 april 1978. Under låten ”Jammin” börjar han improvisera textrader som i trans. Plötsligt manar han fram Manley och Seaga på scenen. De kan inte gärna neka ”kungen av reggae”. På Marleys initiativ sluter triaden nävarna i en höjd salut: Nuffa’dat! Nog med blodspillan och fejd. Gesten ger en tids vapenvila.

Denna kritiska tvåårsperiod är en betydande del av Kevin MacDonalds film Marley från 2012; ett skolexempel på en angelägen dokumentär. Mycket musik, personliga anekdoter, privata foton och historiska fakta kokas ned till en stärkande fish tea, het karibisk fiskbuljong. MacDonald lyckas intervjua de flesta ännu levande som hade med Marley att göra. Till och med Seaga ställer upp och berättar inför kameran hur gesten var en ”game changer”, en vändning som något ändrade de dittills fastställda spelreglerna: våld och vapenmakt.

Men att Marley står där på scenen är lika lite självklart som att partiledarna gör det. I oktober 1975 gästar Stevie Wonder ”Jamrock”. Han skänker hälften av gaget till en skola för blinda. Marley gillar symboliken och vill göra något liknande. Hans manager kontaktar kulturministern Arnold Bertram (PNP) och de kommer överens om en gratis välgörenhets- och försoningskonsert: Smile Jamaica.

PNP inser betydelsen; Manley tidigarelägger valet i en ”snap election”. Den som har Bob Marley på sin sida vinner lätt. Han är en större maktfaktor än Leonid Bresjnev och Michael Manley såväl som Jimmy Carter och Edward Seaga. Det är alla medvetna om. Men Marley ogillar det opportunistiska draget: ”Jag röstar inte på PNP, inte på JLP, utan på Jah Rastafari”, förklarar han.

Den 8 december 1976 tar sig våldet uptown. Bob och Rita Marleys villa på Hope Road är både bostad och replokal, förråd och kulturforum. När Rita på kvällen kör genom grinden följer en bil efter; som av en händelse är de satta att bevaka villan borta. Tre gärningsmän hoppar ur följebilen och tömmer magasin på magasin. Managern Don Taylor tros vara död. Rita träffas av flera skott. En kula sveper över Bobs bröstkorg och stannar, livet ut, i vänsterarmen. Ett par centimeter in mot kroppen och hjärtat hade punkterats.

Trots attentatet genomförs Smile-konserten. När Bob visar upp såret på bröstet inför en extatisk publik är hans helgonstatus befäst. Fast han flyr. Efter 18 månaders exil i London övertygas han dock att återvända för ”fredskonserten”, för att ena det splittrade jamaicanska folket samt stärka rastafarianismens sociala och politiska ställning.

Kring attentatet väver 2015 års Bookerprisvinnare Marlon James sin dynamiska En kort krönika om sju mord. Skriven på rapp men alls inte oförståelig patois (kreolsk engelska) och sedd ur ett brett galleri anta- och protagonisters ögon liknar den en grekisk tragedi, en sociologisk uppsats, en spionhistoria, ett Rolling Stone-reportage (vars titel också är romanens) på en och samma gång.

Fastän ett fiktivt verk är Krönikan mängad med fakta. Rejäl research. Avsevärt utrymme ges åt skumraskaffärerna där en ljusskygg allians – JLP och CIA, exilkubaner och drogkarteller – till varje pris ville stoppa Smile-konserten, som sågs som PNP-propaganda. Seaga (CIA-ga i folkmun) kan mycket väl ha varit införstådd med, rentav sanktionerat mordförsöket på Marley.

I förlängningen ämnade falskspelet att sätta stopp för Manleys planer på att förstatliga de nordamerikanska bolagen (Alcan, Kaiser, Reynolds, United Fruit) som utvann Jamrocks mineraler och naturtillgångar. Inte första gången. USA/CIA hade gjort det förr: Dominikanska republiken 1965. Bolivia 1967. Chile 1973. Uruguay 1973. Och skulle göra det igen: El Salvador 1980. Nicaragua 1981. Guatemala 1982. Grenada 1983. Ett digert CV.

1972 bestämmer sig Manleys tidigare kommunikatör Perry Henzell (även han vit jamaican) för att göra landets första långfilm: The Harder They Come är en sedelärande gangsterhistoria influerad av urban blaxploitation, rural spagettivästern och romantiska bildningsromaner. Den visar upp en annan sida av Jamaica: rudie, rasta, reggae i stället för sol, sex och sand. På premiären ockuperas biografen. Alla vill se den. Sedan drar den ut på ett internationellt segertåg. Utan den hade världen inte varit redo för Bob Marley and the Wailers. Manley/PNP vinner valet stort samma år och det är nu USA/CIA börjar oroa sig för sina intressen.

Jamaica är ett resultat av imperialism och exploatering. En gång beboddes Xaymaca (Flodrik) av arawaker och taíno, urfolk som utplånades helt i och med Cristoforo Colombo ankomst till ön 1494. På venetianens skepp följde fler. Spanska conquistadorer utrotade i stort sett samtliga urfolk i Karibien genom svält och sjukdomar, slaveri och avrättningar.

När européerna upptäckte sockret blev Jamaica en storproducent. Spanskt styre övergick år 1655 i brittiskt. Slavar skeppades från Västafrika (cirka 60 miljoner under 200 år) för att hugga rören och raffinera råsockret till Europa i denna lukrativa triangelhandel. Uppslagsrikt fastän följdriktigt inleder MacDonald dokumentären i slavfortet på Cape Coast, Ghana. Över 90 procent av Jamaicas invånare är slavättlingar.

Roots rock reggae är en produkt av kolonialism och kreolisering. I grunden ligger ashanti-rytmer och yoruba-sånger som slavarna förde med sig (och som ofta vidmakthöll viljan att överleva, inte minst på de diaboliska slavskeppen). Rastafarianska nyahbinghi-hymner blandades med katolska mässor och gospel. På det lades de brittiska öarnas melerade musikstilar mento, calypso och kumina samt basbetonad nordamerikansk blues, jazz och soul.

Om trumman var hjärtslaget blev basen ryggraden; inte för inte kallas reggae ibland för drum’n’bass på Jamaica. Stilen fick namnet ska, snabb uptempo som lägger betoningen offbeat (andra och fjärde takten) vilket småningom saktades ned till den karaktäristiska baktakten. Myten säger att reggae kom till efter att någon började fingra på en tape delay (en tidig processor) i studion och att alla gillade den fuzziga ekoeffekt (reverb) det nya soundet gav.

Bob Marley var också en produkt av kolonialism och kreolisering: Modern Cedella var en 16-årig bondflicka; fadern Norval en 60-årig brittisk tillsyningsman som fick ett otal barn med andra kvinnor i liknande beroendeställning. Som fadern varken ville veta av mor och son eller stödja dem ekonomiskt flyttade de från idyllen i bergen, byn Nine Miles, till en shantytown. Som tur var: Reggaen föddes i Trench Town där Bob Marley träffade Peter Tosh och Bunny Wailer. Resten är musikhistoria.

En viktig faktor, vilket framgår av dokumentären, för Bob att nå framgång var att lyfta sin mor från fattigdom och förnedring efter faderns avspisning: ”The stone that the builder refuse, will always be the head corner stone” skrev han efter ett av få möten med fadern när denne inte ens ville låna honom pengar till en ny gitarr.

Den första slavrevolutionen må ha ägt rum på Saint-Domingue 1791 (de svarta jakobinerna med Touissant L’Overture i spetsen) men de första upproren var jamaicanska. Hela 1700-talet var en lång räcka revolter och så de två större maroonkrigen. Maroon kan betyda både förrymd slav, rödbrun och fyrverkeri; en passande beteckning. De flydde från slavhandlare, plantageägare, människojägare, milis och militär upp i bergen. Maroonerna, sedermera nyahbinghierna var rastafarianernas anfäder och -mödrar. Brittiska kronan hade fullt sjå att förslava jamaicanerna.

The Book of Night Women (2009), Marlon James andra roman, handlar om ett slavuppror på en sockerplantage. Som titeln skvallrar om är det kvinnorna som om natten planerar och instigerar revolten. Sanningsenligt: Queen Nanny var maroonledaren som ledde revolten på plantagen i Port Royal och 1720 upprättade en fristat i Blue Mountains. När hon avrättades av britterna runt 1755 hade hon redan ändrat sakernas gång. Romanens huvudperson Lilith är likt Bob Marley och många andra avkomman efter att en äldre tillsyningsman våldfört sig på en ung flicka, som dör i barnsäng. Men dottern är en överlevare.

Maumau-upproret 1952-60 blev startskottet på den panafrikanska frigörelsen. I takt med att kronkolonierna – Ghana 1957, Nigeria 1960, Uganda 1962, Kenya 1963 – bröt sig loss från kolonisatörernas apart-
heidliknande bojor följde öarna efter: Jamaica, Trinidad och Tobago var först ute 1962, därpå Grenada och Barbados. Med självständighetskraven fick rastafarianismen ett allt större inflytande på samhället med sin radikala antikoloniala men samtidigt rättrådiga och ödmjuka lära; därtill naturnära och mycket miljövänlig.

Urkunderna återfinns i de historiska Moseböckerna. Exodus (GT) handlar om hur Jahves utvalda folk fördrivs från hemlandet. Rastafarianerna ser sig som ättlingar till Ham (bränd, svart på hebreiska) och del av den judisk-etiopiska grenen. I den surrealistiska Uppenbarelseboken (NT) omtalas att en ”kungars kung” ska framträda på en vit springare. Det jämte jamaicanen Marcus Garveys ord ”Se till Afrika, där en svart konung skall krönas” förkroppsligades i den etiopiske kejsaren Ras Tafari Makkonens, sedermera diktatorn Haile Selassie I:s bräckliga skepnad. En av Marleys starkaste och mest antiimperialistiska låtar är ”War” från skivan Exodus (utgiven det händelserika året 1976) som grundar sig på Selassies tal i FN 1963:

Until the philosophy / Which holds one race superior and another / Inferior / Is finally / And permanently / Discredited / And abandoned / Everywhere is war

Uppenbarelseboken talar också om en viss musik som kommer att uppskattas och igenkännas i hela världen. När Jamaica efter åratals försök att få reggaen uppförd på Unescos världsarvslista i slutet av förra året äntligen lyckades var det inte bara en milstolpe för en enskild musikstil utan även för en liten nations stora betydelse i omvärlden. Vad hade hänt om inte Marley fått upp Manley och Seaga på scenen 1978: Fullskaligt inbördeskrig med en USA-invasion och/eller sovjetisk intervention som följd?

Sedan 2016 besitter Andrew Holness (JLP) premiärministerposten, fast landets första kvinnliga premiärminister Portia Simpson-Miller (PNP) styrde the Rock 2006-07, 2012-16. Det i ett patriarkalt och mi-sogynt samhälle. Jamaica är fortfarande fattigt, korrupt och våldsamt – men stolt. Än styr en liten klick med europeiskt, asiatiskt och arabiskt påbrå (en procent av befolkningen) öns näringsliv. Våld och utsugning präglar i stort sett alla ex-kolonier än i dag. Ett gott arv är emellertid musiken. Förutom nämnda stilar hade hiphopen aldrig sett dagens ljus. Jamaicanerna tog ljudsystem- och DJ-kulturen med sig till Bronx, New York, när de emigrerade. Årets Polarpristagare Grandmaster Flash är exempelvis född på Barbados.

Reggaen och dess utlöpare dancehall är mer än musik; den är ren journalistik. Texterna reflekterar dagsaktuella händelser, både inom och utom landet. Över en riddim, en fastslagen rytm, lägger sångaren sin kommentar till politik, samhälls- och familjefrågor i ett slags speaker’s corner. Och en sound system clash – en tävling mellan två eller flera ljudsystem där publiken avgör utgången medelst rösten – i ett kvarter eller ute i en by blir till den antika agoran, det demokratiska torget där folket säger sitt. Norman Stolzoffs antropologiska avhandling Wake the Town and Tell the People (2000) tar vederhäftigt upp fenomenet.

Bob Marley dog 1981 i melanom, ett genetiskt arv från fadern. Han blev 36 år; han fick en statsbegravning. Kortegen från Trench Town till graven i Nine Mile drog fler människor än Selassies besök på självständighetsdagen 1966.

Om någon förtjänar det epitet som rastafarianismen förärat Selassie, Jesus Negus Kristus, så är det Robert Nesta Marley.

Rikard Rehnbergh

Bob Marley står staty på Jamaica, i Etiopien och i Serbien där avtäckandet ledde till avspänning mellan serber och kroater.
Foto: Dubdem Difusora Cultural
(is.gd/VzNMIi) / CC BY (is.gd/2eaEG2)
Den sedan födseln blinde sångaren Stevie Wonder valde att skänka halva gaget till Kingstons skola för blinda.
Foto: Antonio Cruz
Agência Brasil (is.gd/f1RKAj)
CC BY (is.gd/8014zt)
Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter