Kosovo kan – men inte Sverige?

Tiden börjar rinna ut i lägren för de barn till föräldrar som miss-tänks vara lS-terrorister eller associerade till IS. De senaste två månaderna har vi gång på gång sett och hört om de miserabla förhållanden barnen lever under.

Kosovo kan – men inte Sverige?

Tiden börjar rinna ut i lägren för de barn till föräldrar som miss-tänks vara lS-terrorister eller associerade till IS. De senaste två månaderna har vi gång på gång sett och hört om de miserabla förhållanden barnen lever under. Den svenska regeringen har gång på gång förklarat att det inte går att göra något, trots att andra länder tagit hem barn från samma område. Men så diplomatiskt vilsekomna är vi väl ändå inte att det vore omöjligt just för oss?

Morfadern till IS-krigaren Michael Skrämos sju barn reste för en tid sedan till Syrien och flyktinglägret al-Hol i norra Syrien för att träffa sina barnbarn. Det vi såg i DN:s reportage den12 april var mer än tillräckligt för att beröra var och en av oss. Hans yngsta barnbarn är ett år men väger mindre än tre kilo. Han kan inte gå och orkar knappt kravla sig framåt. Huvudet ser onaturligt stort ut på den bräckliga pyttekroppen.

Olika representanter för regeringen har upprepade gånger uttalat sig offentligt, men de ger inga klara besked. Inrikesminister Mikael Damberg (S) och justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) har sagt att regeringen inte kommer att agera så länge inte barnen själva tar sig till en svensk beskickning. Detta faller på sin egen orimlighet. Dessa barn har inte några dokument, inga pass, än mindre får de lämna lägret. De är dessutom undernärda, sjuka och några riskerar att dö.

Så varför tvekar regeringen? Är man fortsatt rädd för opinionen? Eller är det högljudda politiska krafter åt höger som gör att regeringen tvekar? Men de mest tongivande bland högerprofiler och nättroll borde inte få inflytande över principer som mänskliga rättigheter och Barnkonventionen — som även gäller Kalifatets barn.

I Agenda den 14 april deltog Mats Svegfors, som var med och tog fram ”Lagen om konsulära katastroflnsatser.” Alltså statens ansvar för att bistå svenskar vid kris- och katastrofsituationer utomlands. Svegfors riktade kritik främst mot tjänstemännen i regeringskansliet. Utrikesdepartementet har beskrivit situationen för barnen som ”väldigt komplicerad”.

— Det utmanar nästan löjet när det sagts att de ska söka sig till en svensk ambassad, det här är ju små barn. Jag tycker nog att det är ”clear cut”, sa Svegfors, och fortsatte:

— Det är alldeles uppenbart att det går att vidta åtgärder, andra länder har gjort det. Det borde sättas i gång en insats generellt.

Sedan får det under resans gång visa sig hur många barn som bör komma ifråga. Det går inte att säga på förhand.

Det finns troligtvis mellan 60 till 80 svenska barn i al-Hol-lägret. Flertalet är med sina mödrar medan fäderna antingen dödats i strider eller sitter fängslade. Vad ska hända med barnen och deras mödrar? Det är en svår fråga. De flesta av barnen som sitter i lägren är troligen traumatiserade av sina upplevelser. Ska dessa barn separeras från sina mödrar? Vad händer med barnen om de bokstavligen slits från sina mödrars famn? Uppstår då inte ännu ett trauma som läggs till det tidigare och djupt påverkarbarnens framtida liv?

Många anser att personer som deltagit i IS-kriget har förbrukat sin rätt som föräldrar. Men så enkelt är det inte — trots att IS-brotten var barbariska. Även en IS-förälder kan ge sitt barn den ömhet och den viktiga trygghet som barnet så väl behöver i en utsatt situation. Lämpligheten som förälder måste påvisas efter en svensk juridisk process. Därför bör inte mödrar och barn skiljas åt i lägren utan, om så behövs, på svensk mark.

Nyligen hämtade Kosovo hem 110 IS-familjer, 32 kvinnor och 74 barn, några av dem föräldralösa, samt 4 män. Dessa män ska nu ställas inför rätta. Kvinnor och barn har förts till ett läger. Kosovo kan, då borde Sverige också kunna.

Eivor Karlsson

Opinionsrdaktör

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter