Påsk-ris och -kris

Men nu tänker jag på att alla inte får den upplevelsen. Jag läser i tidningen om våld i nära relationer, om krig i Syrien och  översvämningar i Afrika.

Hur ska jag hantera dessa olika situationer? Jag tänker att jag måste ta hand om mig själv, inte avskärma mig från hemskheterna som levereras via sociala media, men låta medkänslan finnas levande, känna sorg och söka hopp i att våldet begränsas och upphör.

Det är svårt att tänka konkret på hur det är att vara utsatt för brott, för krigshandlingar och naturkatastrofer. Men jag vill inte undvika den smärtan. Det känns fel att inte vara delaktig.

Så måste jag förhålla mig till min nära omgivning. Jag måste våga kommentera vad jag känner till barn och barnbarn. Försöka inge dem någon typ av hopp utan att det jag säger upplevs overkligt.

Sedan går tankarna till allt det som kan göras för att förebygga dessa attacker. Vi får broschyrer som Om kriget kommer. Jag skulle också vilja att broschyrer delas ut i skolorna som heter Om den elake killen kommer, Om gänget kommer, Om mobbaren kommer.

När det gäller våld i nära relation vet jag att det pågår mycket utbildning i att hantera dessa situationer. Det handlar inte om att slå tillbaka men lära sig förstå bakgrunden till aggressiviteten och hitta konstruktiva sätt att hindra den. Det handlar om att omvandla vertikala situationer med förtryck till horisontella situationer, där hävdande och lyssnande utmärks av respekt. Det är inte så lätt.

Ett sätt att förebygga manligt våld som jag ofta möter i dag är att starta manskurser. Det handlar om att sätta män i diskussion om deras manlighet och hur de ser på att använda den konstruktivt. Jag utgår från att dessa kurser naturligt ingår i landets skolor.

Det handlar om att bryta kulturer. När jag talar med äldre män om deras yrkesliv så berättar de hur de som unga slussades in i miljöer där det var självklart att ta på kvinnor i olika situationer. En manlig skådespelare sade häromdagen: Jag fick lära mig på scenskolan att jag skulle framstå som kriminell och farlig.

Samtidigt så är det viktigt att inte alla män klumpas ihop som farliga. Alla är påverkade av machokulturen, men de allra flesta män har respekt för kvinnor och känner sig mycket främmande till att kränka eller använda våld mot kvinnor.

Jag tror annars att ett hinder i dag är att vi mindre och mindre för samtal om konflikter, att vi blir individualiserade och förväntas klara olika svåra situationer själva. Vi undviker de svåra samtalen.

Så sammanfattningsvis: Vi behöver bättre system för att skydda oss mot livets alla fasor. Men vi måste också se till att de som utsätts för våld blir starkare. Att de blir respekterade subjekt. Och det går. Vi behöver reseledare ibland, men de behöver inte vara proffs. Det viktiga är att göra oss medvetna om att alla är värdefulla. Det handlar bara om att ta reda på vad det är som gör just dig värdefull.

Thomas Ekbom