Har kärnkraftens grundläggande farlighet glömts bort?

Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen bildades 1980 inför folkomröstningen om kärnkraft den 23 mars 1980. Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden och verkar för att stoppa all kärnkraft för civilt och militärt bruk, att satsa på förnyelsebara energikällor, ett resursbevarande samhälle samt att avskaffa kärnvapnen.

Har kärnkraftens grundläggande farlighet glömts bort?

Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen bildades 1980 inför folkomröstningen om kärnkraft den 23 mars 1980. Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden och verkar för att stoppa all kärnkraft för civilt och militärt bruk, att satsa på förnyelsebara energikällor, ett resursbevarande samhälle samt att avskaffa kärnvapnen.

I oktober 1979 skrev jag ett kapitel i Miljöförbundets antologi Så blev jag kärnkraftsmotståndare. Så här började jag:

Som så många andra älskade jag kärnkraften. FN-konferensen 1955 i Genève om atomenergins fredliga användning satte bland annat spår i form av en påkostad utställning ett par år senare och där fick jag för första gången möta den fantastiska atomenergin. När jag därför i början av 1960-talet började jobba på fysikinstitutionen på Chalmers var det inget svårt val att stiga rätt in i den svenska kärnfysikertraditionen.

Så fick jag år 1965 erbjudande om jobb som forskningsassistent i Studsvik, och det är ju klart att denna fantastiska kärnforskningsstation hade stor lockelse på en ung kärnfysiker. Där fanns de största apparaterna, de största forskarna och framför allt forskningsreaktorn R-2. Här på Studsvik undersökte jag strukturen hos atomkärnor med Bromans gammaspektrometer och det tyckte jag var det viktigaste som hände då. Men i själva verket var det två separata händelser, som skakade om mig en del och – när signifikansen i händelserna stod klar för mig – fick mig att totalt omvärdera min inställning till fredlig kärnkraft.”

De är beskrivna i mitt kapitel. I dag finns boken kvar på 12 bibliotek (se libris.kb.se/bib/7752839).

”Händelserna fick sjunka ner i mitt undermedvetna, jag hade ju så mycket annat att bekymra mig för. Jag forskade som doktorand på ett laboratorium i USA ett år. En av professorerna där hade ett gravt missbildat barn – hans egen oförsiktighet med radioaktiv strålning trodde han själv var orsaken. Jag kom tillbaka till Chalmers, började undervisa i kärnfysik. En del studenter var rädda för strålningen på övningslaboratoriet. Dessa ynkliga små preparat. Jag berätta för dem om preparat som verkligen strålade. Men de var envisa. Löjligt! Eller var de verkligen löjliga?

Vi behövde ju kärnkraften för att kunna fortsätta den ekonomiska tillväxten, så det var ju inte mycket att snacka om. Fast å andra sidan, jag träffade studenter som påstod att vi kunde klara oss utan ständigt mera energi. 1969 var det en ny tanke för mig, men den slog rot och så småningom kändes den riktig.

Så kom jag till Falun 1970 och fick mer distans till kärnfysiken och mera proportion på tillvaron utanför den akademiska. 1972 läste jag Tillväxtens gränser och blev starkt påverkad – den passade väl in i den verklighetsbild som jag höll på att skapa mig; bland annat i långa diskussioner med en vän från Chalmerstiden, som också lämnat fysikinstitutionen, Aadu Ott.

En kväll på hösten 1973 satte jag mig äntligen ner och räknade. Jag kunde ha gjort det åtta år tidigare, för jag kunde tillräckligt redan då. Men det tog mig alltså åtta år att plocka fram papper och penna och räknesticka och räkna ut hur mycket radioaktivitet en vanlig kärnkraftsreaktor egentligen producerar. Jag blev chockad av resultatet. En reaktor producerar inte lika mycket avfall som en atombomb. Den producerar lika mycket långlivat radioaktivt avfall som hundratals atombomber, Hiroshimastorlek. Varje år.

Det var fler än jag som äntligen fattat något, och realistiska böcker om kärnkraft dök upp på svenska. Så när jag lockat några vänner med mig att hålla ett offentligt möte om kärnkraften i Faluns Stadsbibliotek i mars 1974 var salen full av folk. Så bildade vi Stoppa kärnkraften i Falun, vi utbildade oss och började den långa kampen mot kärnkraften. Motståndet har vuxit i Sverige och i hela världen sedan dess och vi blev allt fler motståndare. Själv vaknade jag sent, men bättre det än inte alls. Och det finns många kvar att väcka än i dag.

För det finns två slags människor, kärnkraftsmotståndare och sådana som ännu inte blivit motståndare till kärnkraft. Jag tror att vi kommer att lyckas stoppa kärnkraften och jag hoppas att vi ska hinna göra det i tid. För kärnkraften är trots allt bara en av de ohyggliga faror som hotar mänskligheten på vår lilla jord. Och den växande miljörörelsen har många, stora uppgifter som väntar när slaget om kärnkraften vunnits. För att bygga en värld som det går att leva i.

Fromma förhoppningar 1979 som grusades redan under folkomröstningen om kärnkraften 23 mars 1980 då Olof Palme med Björn Gillbergs benägna hjälp stal det äkta kärnkraftsmotståndets seger. Den gången ansåg dock alla fem riksdagspartierna att kärnkraften skulle avvecklas, nu eller om 25 år. Men i dag verkar de flesta ha glömt kärnkraftverkens ohyggliga innehåll. Hälften av riksdagens åtta partier anser nu att det är dags att satsa på ny kärnkraft. Så det verkar vara dags att åka landet runt igen och utbilda politiker om radioaktivitet.

Lars Broman

Lars Broman
Docent i kärnfysik vid Göteborgs universitet, professor i fysik vid Strömstad akademi och ersättare i FMKKs styrelse.
Välkommen till Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapens årsmöte den 14 april

Tid: Söndagen den 14 april klockan 10.00

Plats: Solidaritetshuset, Tegelviksgatan 40, Stockholm.

Anmäl dig gärna till kansliet så att vi vet hur många som vill ha lunch.

Telefon: 08-84 14 90 eller e-post: info@folkkampanjen.se

Lördagen den 13 april kl 14.00 har vi ett öppet styrelsemöte dit du är hjärtligt välkommen!

Valberedningen vill påminna om att du kan nominera till styrelsen. Dan Westin, sammankallande i valberedningen tar gärna emot samtal från dig. Telefon 0176- 106 17 eller e-post: westin.dan@hotmail.com

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter