Klimatet viktigast för Pär Holmgren i EU-parlamentet

Söndagen den 26 maj är det val till EU-parlamentet i Sverige. Av Sveriges 20 platser i parlamentet innehas fyra för närvarande av Miljöpartiet. Inför valet mobiliserar partiet och har nu två nya toppnamn på nomineringslistan för kandidater till platserna i parlamentet. Nummer ett och två är före detta kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke och klimatexperten och före detta SVT-meteorologen Pär Holmgren. I en exklusiv intervju för Miljömagasinet berättar Per Holmgren hur han ser på sin kandidatur och arbetet med klimatfrågan och hållbarhet som ledamot i EU-parlamentet.

Hur känns det att stå som nummer två på förslagslistan till EU-parlamentet?

– Det är fantastiskt roligt att få det förtroendet. Jag var ju faktiskt inte ens medlem i Miljöpartiet när jag blev tillfrågad. Det som känns så roligt med Miljöpartiet är just att man har den öppenheten att man kan få in någon utifrån. Så rekryterade man även Isabella Lövin och Alice Bah Kuhnke. I övrigt så var det väldigt bra tajming för min del. Jag hade en målsättning om att börja arbeta mer internationellt med klimatfrågan precis när jag fick den här förfrågan. Det känns fantastiskt bra!

Vad är din drivkraft?

– Min drivkraft är densamma som jag haft i 25-30 år nu. Jag vill göra så mycket jag kan för att bidra till en omställning för ett hållbart samhälle. Hållbarhet handlar ju inte bara om miljöfrågor – social hållbarhet är också väldigt viktig. Vi kan inte bara tro att vi kan lösa allt med teknik eller ekonomiska system. Vi måste också komma ihåg att det är människor som ska trivas i det här samhället. Både vi som lever nu och kommande generationer.

Varför väljer du att ge dig in i politiken?

– Jag älskar nya utmaningar. Jag har ganska länge funderat på att ge mig in i politiken, men då hade jag mer tänkt mig som fritidspolitiker på kommunalnivå eller så. Jag tycker att man har ett ansvar som samhällsmedborgare att engagera sig och då är ett sätt att göra det just att gå med i ett politiskt parti.

Jag hade väl däremot inte väntat mig att få erbjudande om det här uppdraget redan nu. Men när det erbjöds var det alldeles för bra för att tacka nej. Det känns helt enkelt fantastiskt bra och just det att den gröna gruppen i EU-parlamentet verkar vara så samordnad gör att de kan få mer kraft när de driver sina förslag än andra partigrupper.

Vilka frågor kommer du att jobba för i EU-parlamentet om du blir vald och på vilket sätt?

– Det beror givetvis på vilket utskott jag hamnar i, men om jag fick välja utskott så skulle jag ju välja det som arbetar med klimat, miljö och hälsa. Men jag måste vara ödmjuk och lyssna in med hela den gröna gruppen om var min kompetens passar bäst in. Det beror också på hur många parlamentariker som Miljöpartiet får in i parlamentet. Som politiker tycker jag det är väldigt viktigt att ha ödmjukheten och förståelsen för att man faktiskt gör detta på uppdrag av hela svenska folket, i ett större perspektiv. Då gäller det att vara där man gör störst nytta utifrån sin kompetens.

Har du idéer om hur EU-parlamentet kan jobba med klimat- och miljöfrågor?

– Ja, givetvis har jag det. Klimatfrågan är ju en sån tydlig fråga som tyvärr är svår att lösa på nationell nivå, utan det måste ju ske på en global nivå. På den globala nivån är det ju USA, Kina och EU som är de absolut viktigaste aktörerna. Dels pratar man om att göra saker inom EU, men jag tror att det är minst lika viktigt att få EU att bli en stark kraft globalt sett och vem vet, vi kanske har en lite mer klimatprogressiv president i USA om något år. Om då EU och USA kan samverka och förhoppningsvis få med sig Kina på tåget så är det ju fortfarande inte kört.

Som det ser ut nu så har vi ju en president i USA som nästan inte vill göra någonting på klimatområdet och det har även gått lite trögt inom EU de senaste åren. Det gäller att få fart på klimatarbetet inom EU och mellan länderna liksom på det globala klimatarbetet.

Ett tydligt exempel är det klimatpolitiska förslaget som Miljöpartiet lade förra veckan om att ha en tvingande utsläppsbudget, både för EU som helhet men också individuellt för alla medlemsländer. I det förslaget sätts ett tak för hur mycket ett enskilt land får släppa ut och man kopplar det till FN:s klimatpanels beräkningar. Man landar då i att EU som union, liksom de flesta länder inom EU, skulle behöva minska sina utsläpp med mellan 10 och 15 procent per år. Detta måste vi göra om vi ska bidra till Parisavtalet och hålla oss under högst två graders uppvärmning av jordens medeltemperatur.

Jag tycker att det är väldigt grundläggande att forskningen är kopplad till politiken. Ser man det här i ett större perspektiv så är det väl just detta som ungdomarna som skolstrejkar för klimatet vill se, att vi har en klimatpolitik som faktiskt är kopplad till vetenskapen.

Hittills så har det ju ofta varit klimatpolitik från olika partier och i olika länder där man hoppas och tror och tycker, men här måste vi få en förankring i vad vetenskapen säger. Säger vetenskapen att vi måste få till en minskning av utsläppen med 10-15 procent per år, ja då måste vi göra det också.

Du har uttalat dig positivt om modellen med en koldioxidskatt som återbetalas, lika mycket till alla medborgare. Varför är det en bra metod för att minska utsläppen?

– Klimatfrågan är dels komplex men också väldigt akut. Jag tror därför att vi kommer att behöva ha ett antal olika verktyg, till exempel det som jag nämnde om en tvingande utsläppsbudget. Sedan kommer vi dessutom att behöva vässa handeln med utsläppsrätter, så att kostnaderna för varje utsläppsenhet blir dyrare.

Vi behöver också ha en tillräckligt hög skatt på utsläppen, en så kallad koldioxidskatt. Det här skulle ske inom vissa sektorer, till exempel flyget. Man skulle kunna kombinera en modell med avgift och utdelning inom denna sektor på liknande vis som man nu gör i Kanada. På detta sätt blir pengarna öronmärkta och är egentligen ingen skatt.

Det kanske inte är rimligt att EU börjar driva in skatter, det ska helst ske på nationell nivå. Däremot skulle man kunna tänka sig att man inom EU har en avgift på till exempel flyget som öronmärks. De pengar som man då får in delas sedan ut tillbaka till medborgarna, lika mycket till varje person. Det innebär att de som inte flyger så mycket (eller inte alls) gynnas och får tillbaka det de eventuellt lagt ut medan de som flyger mycket som till exempel en affärsman får betala en extra avgift för det. Om man ser till exemplet Kanada så lägger man där till en avgift för bensinen på 40 öre per liter. Denna avgift höjs sedan med 20 öre per liter och år.

En del av verktyget är alltså att man har både avgift och utdelning, men det ingår redan från början en vetskap om att avgiften kommer att höjas successivt varje år. Det är den här typen av långsiktighet som företag och näringsliv efterfrågat så länge.

Hur avser du att driva den frågan i EU-parlamentet?

– Den här avgiften skulle till exempel kunna tillämpas på sådant som vi gör gemensamt i EU. En sådan sak som vi gör gemensamt är att vi flyger inom EU, därför skulle avgiften kunna tillämpas inom den sektorn. Ska man däremot införa det som system nationellt sett så blir det nog på nationsnivå, som man till exempel gör i Kanada nu.

Liza Ahnland