Green New Deal lyfter klimatfrågan

Demokraterna har blivit skogstokiga och tänker införa socialistisk diktatur. De kommer för att ta era vapen, era hamburgare och er frihet. De kommer att förvandla USA till Venezuela.
Alexandria Ocasio-Cortez och Ed Markey (t h) presenterar sitt förslag till Green New Deal.
Foto: Senate Democrats/Creative Commons

Green New Deal lyfter klimatfrågan

Under tiden i USA

Demokraterna har blivit skogstokiga och tänker införa socialistisk diktatur. De kommer för att ta era vapen, era hamburgare och er frihet. De kommer att förvandla USA till Venezuela.

Så låter det när republikanerna pratar om the Green New Deal (GND). Jag överdriver inte.

Så låt oss prata lite om vad denna GND är. Till att börja med är det en anspelning på president Franklin Delano Roosevelts New Deal. Det var ett reformpaket avsett att hantera den tidens stora kris: depressionen. Allt som allt ett hundratal nya lagar och åtgärdsprogram 1933, Följt av nya satsningar 1936. Det var ambitiöst, bitvis radikalt och mycket spretigt. Stora infrastrukturbyggen samsades med finansreglering, arbetsrätt, glesbygdsstöd och matkuponger till fattiga barn. Tidigare regeringar hade försökt spara och lida sig ur depressionen, men nu skulle man i stället satsa storslaget. Ingen visste säkert om det skulle fungera, eller exakt vilka åtgärder som var kritiska, så man prövade allt man kom på.

Den ekonomiska vetenskapen är förresten inte överens om i vilken utsträckning det fungerade – analysen beror på politisk tillhörighet. Det alla verkar enas om är dock att det var först i samband med omställningen till krigsekonomi under andra världskriget som depressionen slutgiltigt hävdes och USA gick in i ett par årtionden av högkonjunktur.

Så tanken med GND är tvåfaldig. För det första är klimatförändringen en utmaning som bara kan tacklas genom att mobilisera resurser i samma storleksordning som ett världskrig. För det andra är en sådan samhällsomfattande kraftsamling precis vad ekonomin behöver.

Men likheterna med förlagan stannar inte där. Den resolution som demokraternas vänsterflygel, ledda av Alexandria Ocasio-Cortez presenterade är minst lika spretig som originalet. Den innefattar enorma infrastruktursatsningar; utsläppsregleringar och naturskydd, men också: arbetsrätt, höjda minimilöner och marginalskatter; glesbygdsstöd, ekologisk mat och minskad köttkonsumtion. Alla möjliga vänster-
idéer serveras alltså ihopbakade med de stora satsningarna för att rädda klimatet under en tioårsperiod.

Jag vet inte om Ocasio-Cortez med flera verkligen är övertygade om att klimatet kan räddas enbart med vänsterpolitik, eller om de använder klimathotets nödläge som svepskäl för att föreslå saker de vill göra i vilket fall som helst. Kanske lite av bådadera.

Konsekvensen blir hur som helst att klimatåtgärder binds hårdare till det politiska vänsterfältet. Demokraterna ser i klimatförändringen ett allvarligt problem som kräver drastisk handling. Republikanerna ser inget problem, eller i vart fall inget som behöver åtgärdas genast, eller i sista hand inget problem som kan påverkas av oss människor. Det har blivit en identitetsmarkör bland andra. Är man republikan är man för dödsstraff och vapen, men mot abort och klimat. Är man demokrat vice versa.

Republikanska politiker är också splittrade. Det finns en falang som tar klimatet på allvar och söker stöd av mittenväljare. Det finns en falang (med presidenten) som avfärdar frågan fullständigt och stödjer sig på partiets kärnväljare. Men om motståndarna är Ocasio-Cortez och hennes New Green Deal så slipper de slåss inbördes och kan i stället enas om att socialism är ändå det allra ondaste. De har också försökt spela ut demokraternas vänster- och mittenpolitiker mot varandra, men hittills utan framgång. Representanthusets talman Nancy Pelosi (Dem) är visserligen måttligt entusiastisk inför ungdomarnas radikala drömmar, men har ändå varit noggrann med att berömma dem för deras idealitet och hårda arbete, liksom Ocasio-Cortez har varit tydlig med att hon betraktar Nancy som feministisk hjälte och partiets oomstridda ledare, även om de inte är överens i alla sakfrågor.

Det här kommer att fortsätta vara en central fråga i båda partiers valkampanjer. För demokraterna gäller det huruvida presidentkandidaten (och sannolikt USA:s nästa president) kommer att vara en moderat mittenpolitiker som tror på små gradvisa reformer, eller någon från vänsterflygeln som ställt sig bakom Ocasio-Cortez’ GND.

För Trump och republikanerna är sannolikt deras enda chans att inte förlora stort i nästa val, att skrämma väljarna med demokraternas galna onda socialism. Räkna med fortsatt tjat om Venezuela och Stalin hela vägen till hösten 2020.

Dan Guillou

 

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter