Green New Deal lyfter klimatfrågan
Foto: Senate Democrats/Creative Commons
Green New Deal lyfter klimatfrågan
Under tiden i USA
Så låter det när republikanerna pratar om the Green New
Deal (GND). Jag överdriver inte.
Så låt oss prata lite om vad denna GND är. Till att börja med är det en anspelning på
president Franklin Delano Roosevelts New Deal. Det var ett reformpaket avsett
att hantera den tidens stora kris: depressionen. Allt som allt ett hundratal
nya lagar och åtgärdsprogram 1933, Följt av nya satsningar 1936. Det var
ambitiöst, bitvis radikalt och mycket spretigt. Stora infrastrukturbyggen
samsades med finansreglering, arbetsrätt, glesbygdsstöd och matkuponger till
fattiga barn. Tidigare regeringar hade försökt spara och lida sig ur
depressionen, men nu skulle man i stället satsa storslaget. Ingen visste säkert
om det skulle fungera, eller exakt vilka åtgärder som var kritiska, så man
prövade allt man kom på.
Den ekonomiska vetenskapen är förresten inte överens om i
vilken utsträckning det fungerade – analysen beror på politisk tillhörighet.
Det alla verkar enas om är dock att det var först i samband med omställningen
till krigsekonomi under andra världskriget som depressionen slutgiltigt hävdes
och USA gick in i ett par årtionden av högkonjunktur.
Så tanken med GND är tvåfaldig. För det första är
klimatförändringen en utmaning som bara kan tacklas genom att mobilisera
resurser i samma storleksordning som ett världskrig. För det andra är en sådan
samhällsomfattande kraftsamling precis vad ekonomin behöver.
Men
likheterna med förlagan stannar inte där. Den
resolution som demokraternas vänsterflygel, ledda av Alexandria Ocasio-Cortez
presenterade är minst lika spretig som originalet. Den innefattar enorma
infrastruktursatsningar; utsläppsregleringar och naturskydd, men också:
arbetsrätt, höjda minimilöner och marginalskatter; glesbygdsstöd, ekologisk mat
och minskad köttkonsumtion. Alla möjliga vänster-
idéer serveras alltså ihopbakade med de stora satsningarna för att rädda
klimatet under en tioårsperiod.
Jag vet inte om Ocasio-Cortez med flera verkligen är
övertygade om att klimatet kan räddas enbart med vänsterpolitik, eller om de
använder klimathotets nödläge som svepskäl för att föreslå saker de vill göra i
vilket fall som helst. Kanske lite av bådadera.
Konsekvensen
blir hur som helst att klimatåtgärder binds hårdare till det
politiska vänsterfältet. Demokraterna ser i klimatförändringen ett allvarligt
problem som kräver drastisk handling. Republikanerna ser inget problem, eller i
vart fall inget som behöver åtgärdas genast, eller i sista hand inget problem
som kan påverkas av oss människor. Det har blivit en identitetsmarkör bland
andra. Är man republikan är man för dödsstraff och vapen, men mot abort och
klimat. Är man demokrat vice versa.
Republikanska
politiker är också splittrade. Det finns en falang som tar
klimatet på allvar och söker stöd av mittenväljare. Det finns en falang (med
presidenten) som avfärdar frågan fullständigt och stödjer sig på partiets
kärnväljare. Men om motståndarna är Ocasio-Cortez och hennes New Green Deal så
slipper de slåss inbördes och kan i stället enas om att socialism är ändå det
allra ondaste. De har också försökt spela ut demokraternas vänster- och
mittenpolitiker mot varandra, men hittills utan framgång. Representanthusets
talman Nancy Pelosi (Dem) är visserligen måttligt entusiastisk inför
ungdomarnas radikala drömmar, men har ändå varit noggrann med att berömma dem
för deras idealitet och hårda arbete, liksom Ocasio-Cortez har varit tydlig med
att hon betraktar Nancy som feministisk hjälte och partiets oomstridda ledare,
även om de inte är överens i alla sakfrågor.
Det här
kommer att fortsätta vara en central fråga i båda partiers
valkampanjer. För demokraterna gäller det huruvida presidentkandidaten (och
sannolikt USA:s nästa president) kommer att vara en moderat mittenpolitiker
som tror på små gradvisa reformer, eller någon från vänsterflygeln som ställt
sig bakom Ocasio-Cortez’ GND.
För Trump och republikanerna är sannolikt deras enda
chans att inte förlora stort i nästa val, att skrämma väljarna med
demokraternas galna onda socialism. Räkna med fortsatt tjat om Venezuela och
Stalin hela vägen till hösten 2020.
Dan Guillou