Klimathopp och panik

Skolungdomar runt omkring hela världen skolstrejkar på fredagar för klimatet. Under påskveckan försökte nätverket ”Extinction Rebellion” lamslå London. De lyckades delvis med det, och över tusen personer greps i samband med dessa klimatprotester, bland annat för att de hindrat trafiken.

Jag som har jobbat med klimatfrågan i över 20 år kan känna ett växande hopp just nu. De som precis har insett hur akut läget är drabbas kanske snarare av panik. Möjligen kan en kombination av just hopp och panik leda till en snabbare omställning av hela det globala samhället nu, runt 2020.

För att lyckas behöver utsläppen globalt nå en maxnivå omedelbart — inte i framtiden, utan nu i skiftet mellan 2010-talet och 2020-talet. Utsläppen i världens rika länder måste minska med åtminstone tio procent per år. Inom bara något årtionde behöver vi skapa en balans mellan hur mycket växthusgaser vi släpper ut och hur mycket vårt samhälle kan binda — i jordbruk, skogsbruk och med ny teknik.

Och även om vi lyckas med denna stora och omfattande omställning av hela vårt samhälle, måste vi samtidigt förstå att klimatförändringarna fortsätter i ytterligare flera årtionden. Och när det gäller konsekvenser, som stigande världshav, handlar det snarare om flera århundraden. All form av samhällsplanering behöver ta hänsyn till detta. Både klimatomställning och klimatanpassning är det smartaste vi kan göra, ur ett rent  samhällsekonomiskt perspektiv.

Vad väntar vi egentligen på? Det år vi inte längre förstärker växthuseffekten, när vi har skapat balans mellan den koldioxid vi släpper ut och den koldioxid vi binder, kan vi tänka på som ”midsommar” ur ett klimatperspektiv. Vid denna tidpunkt kommer vi att ha maximalt med växthusgaser i atmosfären, och växthuseffekten kommer därför att vara som störst. Men precis som det inte är varmast i slutet av juni när solen står som högst på himlen och tillför maximalt med energi, utan först senare under sommaren, kommer effekterna av våra utsläpp att fortsätta att växa även efter att vi slutat fylla på med mer utsläpp. Den globala uppvärmningen kommer alltså att upphöra först långt efter att vi slutat förstärka växthuseffekten.

Tänk om vi hade tillämpat samma försiktighetsprincip med klimatet som vi gör när det gäller andra hot och risker mot vårt samhälle; till exempel riskerna för en kärnkraftsolycka eller krig — eller säkerheten på en flygplats. Då  skulle vi helt stoppat utsläppen redan för flera årtionden sedan. Men riskerna med ett varmare klimat verkar än så länge vara alltför otydliga, eller för långt fram i tiden, för att vi ska agera tillräckligt. Men förhoppningsvis är detta nu snart på väg att förändras, i takt med att följderna för allt fler blir allt tydligare, när det inte längre bara är teorier om

vad som kan hända i framtiden.

Trögheten i omställningen beror till stor del på att det fortfarande 2019 finns för många människor i maktpositioner som är så rädda för förändringar i samhället, eller förändringar  i sina egna liv. Det är konservativa människor som sitter på mycket makt. De verkar hellre se att kommande generationer drabbas, eller att människor i andra delar av världen drabbas, än att de skulle behöva acceptera förändringar här och nu.

EU-Valet 26 maj handlar i flera frågor om ett val mellan att gå framåt och bidra till en omställning till ett modernt, mer rättvist och mer hållbart samhälle – eller att välja att stanna kvar i 1900-talssamhället och blunda för de utmaningar världen står inför.  

Pär Holmgren