Spilla tid och vatten

Linda Nieuwenhuizen är vice ordförande i Elöverkänsligas Riksförbund, gymnasielärare i samhällskunskap och svenska samt författare. Hon hade arbetat som gymnasielärare i drygt tio år när hon plötsligt blev svårt sjuk år 2014. Hon hade varit entusiastisk över den trådlösa teknikens möjligheter men hade inte blivit informerad om att tekniken sände ut hälsoskadlig mikrovågsstrålning.

Har jag inte nog att göra? Julklappar, julmat, julstädning etcetera? Nej, tydligen inte, jag bara måste åka en vända till ”Storköping” före jul och föreläsa för Strålsäkerhets-myndigheten (SSM), Folkhälsomyndig-heten, Post- och Telestyrelsen och Arbetsmiljöverket om hur det är att vara elöverkänslig relaterat trådlös teknik, strålning och 5G. Ja, för de elöverkänsliga kan inte vara i storstadsmiljön och representera sig själva. Jag som frisknat till får föra talan för dem som inte kan. Förbundet jag är med i har i många år efterfrågat just samrådsmöte med SSM och andra myndigheter. Nu var den dagen kommen. ”On the road” till Stockholm i hyrbil trots att jag missade både julbordet på jobbet och den fina musikavslutningen i Nicolaikyrkan. Vad gör man inte för de utsatta i vårt samhälle.

Dagen började i foajén på Strålsäkerhetsmyndigheten med mingel och frukost. Där lyckades jag tugga fralla och artighetsfraser utan att bita mig i tungan. Det var roligt att se hur samrådsdeltagarna från de olika verken såg ut i verkligheten. Många av dem hade jag pratat ingående med över telefon, till exempel Arbetsmiljöverkets Janez Marinko. Vi har bråkat ett antal vändor, då deras webbplats bland annat påstår att elsanering INTE är en adekvat åtgärd för elöverkänsliga. Jag ifrågasatte denna skrivning och hävdade att det är ren och skär lögn eftersom det förhåller sig precis tvärtom. Saneringen på mitt jobb gör att jag kan fortsätta jobba och på det viset kan jag fortsätta att bidra till exempelvis hans lön. Dessutom gav Boverket – deras kusin – redan på 1980-talet ut en elsaneringshandbok.

Jag fortsatte med att upplysa Janez om att myndigheter i sitt offentliga maktutövande inte får skriva vad som helst och läste upp den lagen för honom. Om inte ni ändrar skrivningen på er webbsida kommer jag att polisanmäla den. Efter det var han inte lika tvärsäker och kaxig längre. Vi hade den hösten en fortsatt dialog via mejl, vilket ledde till att de skrev om hela texten på webbplatsen angående elektromagnetiska fält och elöverkänslighet. Nu, där i foajén, verkade han tappat målföret, han tyckte nog att jag var för snygg för att vara elöverkänslig och frågade mig lite nervöst och inställsamt hur läppstiftet håller i vinterkyla. Jag svarade att man får måla i lite oftare bara.

De elöverkänsliga kan inte vara i storstadsmiljön och representera sig själva. Jag som frisknat till får föra talan för dem som inte kan.

Jag var tvungen att göra ordentlig entré på mitt egna vis och vips vältes vattenglaset ut mitt bland alla deltagare. Plastmuggen bara hoppade ur handen, jag förstår fortfarande inte hur det gick till. Allt fokus hamnade förstås på mig som låg på kalkstensgolvet, i min turkosa imitations-ormskinnsjacka och lika turkos scarf i leopardmönstrat samt läderstövlar, och försökte torka upp alltsammans med några servetter. Till slut kallade man på städerskan som kom och moppade golvet torrt.

Denna lilla vattenpölshändelse blev en klockren metafor för samrådsdagen; jag gjorde likadant inne i föreläsningssalen, tömde ut mig fullständigt inför allas åsyn – för ska jag nu åka hela vägen till storstan och tala inför dem som håller i makten och har nyckeln till överlevnad för elöverkänsliga och alla andra, måste det spillas och spys ordentligt.

Naturligtvis drog jag över mina 20 minuter till det dubbla. De avbröt mig inte utan lyssnade engagerat. Jag hade förberett mig ypperst noggrant och lyckades tack vare det fånga dem och hålla kvar dem i mitt retoriska grepp. Jag släpade med min laptop-mac och placerade den på podiet för att sopa undan en del föreställningar och fördomar; att vi inte är foliehattar som ser ut som sprängda ankor och sitter ute i skogen i stickade koftor med bara stearinljus. Jag ritade på tavlan, gjorde dramatiseringar och nyttjade hela min verktygslåde-bredd för att göra så starka ethos, logos och patos-intryck och avtryck som möjligt.

Han tyckte nog att jag var för snygg för att vara el-överkänslig och frågade mig lite nervöst och inställsamt hur läppstiftet håller i vinterkylan.

Jag började med att inleda med orden ”Vi är här i dag för att dra i nödbromsen inför 5G” och avslutade med att säga ”Jag är kristen och det är varje människas plikt att sparka mot ekrarna i ondskans hjul. Ja, för det finns ondska i råkapitalismen och den kan skada människor i sin giriga framfart. Telekomindustrin är den i särklass största ekonomiska motorn i EU och vi har sett industrins giriga buk förr; tobak, DDT, bly, hormoslyr etcetera. SSM och Folkhälsomyndigheten måste rannsaka sig och inte gå industrins ärenden, i varje fall inte på bekostnad av folkhälsan.”

Sedan tackade jag för mig och svarade på deras frågor. Eftersnacket hamnade i den gamla vanliga återvändsgrändens refräng: ”det behövs fler forskningsstudier”, ”det räcker med en enda studie som påvisar samband för att SSM ska kunna agera”.

Vi har en person i förbundet som ställer upp på en sådan studie svarade jag (även om vi tycker att det är oetiskt och i klass med djurförsök – dessutom finns redan många studier som visar klara samband). Inget svar. Med andra ord, de hade hört oss och sedan var det check på den punkten och goodbye.

Jag kunde inte göra mer än så här. Fullkomligt utmattad åkte jag tillbaka till ”Lillköping”, nöjd över att förbundet efter många år äntligen bjudits in av SSM för samråd. Nu finns vi i alla fall med i protokollen, i underlagen för riskbedömningen inför 5G. Även om dyrbar inför-juletid spilldes förblir ”vattenpölen/spyan” ett oåterkalleligt minne och är åtminstone registrerad.

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter