En ny syn på naturens värde
Foto: Patrick Trägårdh / Länsstyrelsen
En ny syn på naturens värde
Värdet av en strandängs artrikedom och
kulturarv: 4000 kronor per hektar och år. Värdet av en slåtteräng: sex gånger
så mycket. De svenska myndigheternas gemensamma miljöprisdatabas ger eleganta
svar om naturens betydelse för människan. Databasen ska göra det lättare att på
ett enhetligt sätt väga in miljöeffekter i analyser av styrmedel, åtgärder och
projekt.
– Den används flitigt av de myndigheter som
ofta behöver väga nytta mot kostnader, säger Johanna Farelius, chef för
samhällsekonomienheten på Naturvårdsverket.
– Särskilt på jordbrukssidan verkar den vara
viktig när det står och väger mellan hur olika åtgärder eller olika
problemområden ska prioriteras.
Naturvårdsverket har i
uppdrag att utveckla användningen av samhällsekonomisk analys i
miljömålsarbetet, och den pågående uppbyggnaden av miljöprisdatabasen är en
viktig del i detta.
– Analyserna ska få mer tyngd genom siffror
som är vetenskapligt förankrade och samstämmiga mellan myndigheter, menar
Johanna Farelius.
Men FN:s panel för biologisk mångfald, IPBES,
vill se en helt annan utveckling.
– Man vill komma ifrån dominansen av
ekonomisk värdering och i stället hitta sätt att länka ihop olika sätt att
värdera, säger Marie Stenseke, medordförande för IPBES vetenskapliga
ledningsgrupp.
För att åstadkomma detta lanserade IPBES i
fjol begreppet ”naturens bidrag till människor” som en breddning av synen på
naturen som producent av ekosystemtjänster. IPBES medger att begreppet
ekosystemtjänster hjälpt ekonomer och ekologer att driva hållbarhetsagendan
framåt, särskilt genom FN:s Millennium Ecosystem Assessment, en global
kartläggning av ekosystemens tillstånd och betydelse som publicerades 2005. Men
begreppet har misslyckats med att involvera andra samhällsvetenskaper och
humaniora, liksom ursprungsbefolkningar och lokala perspektiv, menar IPBES.
Därför har hänsynen till naturens kulturella betydelse och rättvisefrågor
släpat efter.
– Det har varit en väldigt het debatt, säger
Cecilia Lindblad, kontaktperson för IPBES på Naturvårdsverket.
– Forskarna som initierade
ekosystemtjänstbegreppet har varit väldigt arga. De tycker att i begreppet så
finns det här med traditionell lokal kunskap och människans kulturella relation
till naturen redan med.
Men när tidskriften Nature i augusti i fjol
beskrev kontroversen som ”slaget om den biologiska mångfaldens själ”, gick
representanter för båda lägren i taket.
– Det blev flera inlägg efteråt: ”Nej men, vi
är ju förenade för att rädda arterna!” Så de som tog stryk mest var
vetenskapsjournalisterna på Nature, säger Marie Stenseke.
Men hon är inte
nöjd med det svenska mottagandet av IPBES synsätt på naturens betydelse för
människan, som presenterades i en artikel i tidskriften Science i januari i
fjol.
– Det var roligt när den kom, den här
artikeln. Jag samverkar mycket med Naturvårdsverket när det handlar om IPBES.
Plötsligt var de tysta i en vecka efter att artikeln kom, för de hade väl inte
räknat med att vi skulle få ett Science-genomslag, skrattar hon.
– Det var som att tysta ned det här. I
stället för att försöka lägga filten över så kunde vi väl ha haft en
diskussion. Det hade jag kunnat önska att Naturvårdsverket gjort, och jag
hoppas att det kanske kommer. Vi behöver en öppen diskussion nationellt. Att
byta begrepp är en tydlig markering att nu är det något annat än den
dominerande synen som gäller. För även om det funnits en öppnare syn inom
begreppet ekosystemtjänster så är det inte korrekt att säga att den används i
Sverige. Och även om man inte vill byta begrepp så behöver man tänka: Är vi
tillräckligt breda? Tar vi in det här som vetenskapsvärlden är överens om, att
man måste inrymma olika sätt att värdera?
– Vi har inte medvetet lagt någon filt över.
Men på universitetet så har man en annan tidsram. Där måste man skynda sig,
annars får man inga fler anslag. På en myndighet fungerar det inte så. Här
måste allting följa sin ordning, svarar Cecilia Lindblad.
Hon håller dock med om att det behövs en
bredare syn:
– Syftet är jätteviktigt. Men jag tycker ändå
att vi ska bibehålla begreppet ekosystemtjänster som namn, för det är så väl
inarbetat. Nu i alla fall. Och sedan kanske betona, när vi pratar om det, att
vi även har mjuka värden; vi kan inte värdera allting i monetära summor.
Eftersom Naturvårdsverket ger vägledning och råd till kommuner och
länsstyrelser, så känner vi ett ansvar för att göra det så lätt och så bra som
möjligt för dem, för att de ska fortsätta jobba med sina satsningar. Och då
känns det som att det blir mer rörigt om vi säger: Nu heter det naturens bidrag
till människor i stället. Och så betyder det kanske nästan samma sak.
Har alltså IPBES återuppfunnit hjulet? Marie
Stenseke nyanserar budskapet:
– IPBES säger inte att
ekosystemtjänstbegreppet eller ekonomisk värdering inte ska finnas, men man ska
tänka på flera sätt. Handlar det om rena exploateringsärenden så kan det vara
lättare att övertyga med krassa siffror på ekosystemtjänster. Men det är inte
one-size-fits-all, så som begreppet har hanterats. Då är det risk att man
likriktar landskapet. Man siktar in sig på det man kan mäta, och missar det som
är svårmätt, och framför allt att vi människor ser och värderar naturen kring
oss på olika sätt. Det leder lätt till att folklig förankring och förståelse
förbises, och då riskeras diversiteten som vi kanske vill ha egentligen.
På frågan om hur
Naturvårdsverket hanterar uppdragen att utveckla de samhällsekonomiska
analyserna i miljömålsarbetet och samtidigt vara kontaktmyndighet för IPBES,
svarar Cecilia Lindblad:
– Jag tror inte att vi har kommit så långt
att det går ihop där ännu. Det finns en del att göra där, absolut. Men det tar
tid – år – innan man verkligen ser att det här är någonting som man faktiskt
borde ta in, den här breddningen mot de mjuka kunskaperna i sammanhanget. Hela
vår förvaltningsorganisation, den tar sin tid. Och det är väl bra på ett sätt,
att man inte kastas som ett löv i vinden efter nyheter och sedan faller ner.
Johanna Farelius ser, liksom IPBES, ett behov
av att fokusera mer på rättvisefrågor:
– Vi behöver få med inte bara miljö- och
naturvärden utan även den sociala kontexten i våra samhällsekonomiska analyser.
Vi fokuserar alltmer på att jobba mot FN:s hållbarhetsmål, Agenda 2030, där man
försöker inkludera flera dimensioner av mänsklig välfärd. Och det här är svårt.
Det är lättare sagt än gjort. Men vi ser alltmer att för att få till
förändringar så måste vi skapa social acceptans för dem, så att de håller i
längden. För att förstå vad det innebär så måste vi samverka med andra
myndigheter som har ansvar för olika sociala frågor, utöver myndigheterna inom
miljömålssystemet.
– Sverige sitter fast i miljömålen, säger
Marie Stenseke.
– De är bättre än inget. Men nu behöver vi bredda tältet, och då tänker
jag att IPBES hjälper till i övergången mot att jobba utifrån Agenda 2030.
– Jag tror att den globala rapporten som
kommer i maj kommer att höja intresset för IPBES, säger Cecilia Lindblad och
avslutar:
– Vi vill att IPBES ska bli lika känt som
IPCC. Så är det inte idag. Om man kollar med någon, vem som helst, vad IPBES
är: ”En ny maträtt, eller?”
Kristofer Dittmer
Kristofer Dittmer
Fakta: IPBES
IPBES (Intergovernmental science-policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services) är den biologiska mångfaldens motsvarighet till FN:s klimatpanel IPCC. IPBES grundades 2012 och har 132 medlemsländer. Inom IPBES arbetar cirka 1 300 experter med att sammanställa kunskap om tillståndet för världens biologiska mångfald och ekosystem, deras betydelse för människan och hur de kan bevaras för framtiden. Den 6 maj väntas IPBES första globala rapport off entliggöras. www.ipbes.net