Låt medlemmarna välja partiledare
Den socialdemokratiska primärvalssäsongen har rullat i gång och nu ska en efterträdare till Stefan Löfven vaskas fram. Personen ifråga blir sannolikt även Sveriges statsminister, och sålunda är detta något som inte enbart angår socialdemokrater.
I ett avseende är dessa ”primärval” unika: Det finns inga kandidater. Ingen träder fram ur ryktenas och de halvkvädna visornas skuggvärld och deklarerar sin beredvillighet att leda landets största parti. Det ligger i sakens natur att ett parti med 75 000 medlemmar och med stöd av runt en fjärdedel av väljarkåren rymmer ett brett spektrum av åsikter. Det hade därför varit värdefullt om de som känner sig kallade till uppdraget som partiordförande mötts i öppna och klargörande debatter.
När Centerpartiet 2011 valde partiledare fanns tre kandidater, och när Miljöpartiet härförleden valde nytt kvinnligt språkrör fanns hela åtta kandidater som möttes i en serie tematiska debatter. Socialdemokraterna håller däremot envist fast vid sina säregna ”påveval”, där processen inte försiggår i offentlighetens ljus utan bakom scenen och kännetecknas av dunkelt kodspråk från hugade kandidater, där NEJ i själva verket kan betyda JA.
I omvärlden blir det allt vanligare att partier – av skilda kulörer – låter medlemmarna rösta fram den de vill se som partiledare. Något som tenderar att vitalisera partiernas inre liv och tvingar kandidaterna att bekänna färg också i kniviga frågor där intern oenighet råder. Inte sällan väljs någon utanför ledningskretsen.
Danmark hade troligen inte 2005 fått sin första kvinnliga S-ledare och sedermera statsminister, Helle Thorning-Schmidt, om inte den traditionella valberedningsproceduren ersatts med direktval. Och vänsteryttern Jeremy Corbyn valdes 2015 i en medlemsomröstning till ledare för brittiska Labour, vilket ledde till en förlamande splittring i partiets ledningsorgan, men också till att medlemsantalet tredubblades och att idéutvecklingen började blomstra.
Även de tyska socialdemokraterna, SPD, låter numera medlemmarna välja toppföreträdare och därtill har delat ledarskap införts, en kvinna och en man. De nuvarande SPD-ledarna, Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans, står strax till vänster om mittlinjen i partiet och besegrade i en medlemsomröstning 2019 finansminister Olaf Scholz, som stöddes av högerflygeln. Något som inte hindrade den senare från att utses till sitt partis kandidat till posten som förbundskansler, där han nu i valrörelsens slutspurt ryckt åt sig ledningen. Men inte på ett högersosseprogram utan på en plattform som förespråkar återinförd förmögenhetsskatt, skatt på finansiella transaktioner och att statsstöd till näringslivet ska återgäldas med vinstdelning och offentligt delägande i företag som tar emot stödpengar. Scholz hade knappast positionerat sig så här långt vänsterut om inte medlemmarna dessförinnan röstat fram vänstersossar till ordförandeposten.
Det finns naturligtvis också risker med att överlåta till medlemmarna att välja toppföreträdare, en karismatisk populist som Trump hade förmodligen sållats bort av en valberedning. Måhända vore det optimala att låta en valberedning gallra bort uppenbart olämpliga kandidater och därefter överlåta till medlemmarna att göra det slutliga valet.
I skrivande stund tonar finansminister Magdalena Andersson fram som en alltmer självskriven tronpretendent, och möjligen blir det så att S-kongressen i november bara har henne att ”välja” på.
Ambitionen att denna gång utse en kvinna till partiordförande, som sedan har goda utsikter att bli Sveriges första kvinnliga statsminister, förefaller sund. Men rimligen måste det finnas fler kompetenta kvinnor än finansministern att välja på i det stora S-partiet. Så spännande det skulle ha varit om vi i stället för en kröning fått bevittna en öppen valprocedur där olika kompetensprofiler ställts mot varandra. Där finansministerns uppenbara skicklighet i dagspolitiken fått mäta sig mot den ideologiska briljansen hos kvinnor som, exempelvis, Kajsa Borgnäs eller Jenny Andersson.
Som ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet vågade Kajsa Borgnäs göra det mest förbjudna och problematiserade att vårt ekonomiska system strävar mot ständig tillväxt. I dag är hon verksam som klimatforskare i Berlin vid den fackföreningssponsrade tankesmedjan Arbeit & Umwelt (Arbete & Miljö). Jenny Andersson, professor i idéhistoria, har författat flera synnerligen tankeväckande böcker om socialdemokratins utveckling.
