Grön återbäring behövs

Efter en tid med trevande svar och otydlig hållning verkar det nu som om Miljöpartiet vaknat och insett vikten av den sociala hållbarheten som ett oumbärligt fundament i den gröna omställningen. Isabella Lövin redogör i sin debattartikel Miljöpolitik ska inte slå mot landsbygden (Aftonbladet, 22/2-19) för konkreta fördelningspolitiska förslag för att minska klyftan mellan stad och land i takt med att ekonomin förändras i en mer hållbar riktning.

Kritiken mot miljöpolitiken i Januariavtalet har inte låtit vänta på sig. Främst är det den gröna skatteväxlingen som har diskuterats. Höjda miljöskatter på bensin och konsumtion växlas mot sänkt skatt på arbete och företagande. Fackförbundet Byggnads ordförande Johan Lindholm varnar för en svensk variant av Frankrikes gula västar (Aftonbladet, 24/1-19) och V-ledaren Jonas Sjöstedt har öppet kritiserat regeringens klimatpolitik för att vara orättvis och ojämlik.

Skatten är problematisk i grunden då den är regressiv, vilket innebär att den procentuellt slår hårdare mot låginkomstagare än mot dem med mycket pengar. Dessutom finansierar den ett borttagande av värnskatten, som bara betalas av dem som tjänar över 55000 kronor i månaden. Denna gåva till våra välbeställda medborgare lär rimligtvis leda till ökad energiintensiv lyxkonsumtion, vilket motverkar själva poängen med skatteväxlingen.

Miljöpartiet verkar ha nåtts av kritiken. På samma sätt som S-föreningen Reformisterna har satt press på Socialdemokraterna och vidgat debatten åt vänster, har det nystartade Partiet Vändpunkt blivit en grön låga som påminner Miljöpartiet om dess rötter. Ett samhällskritiskt, konsumtionsskeptiskt parti med lika delar social och ekologisk hållbarhet som ledstjärna. En grundläggande insikt om att det ena inte kan existera utan det andra.

Tidigare har Isabella Lövin, när hon blivit pressad i frågan, försvarat regeringens miljöpolitik med att landsbygden kommer att få ta del av de ökade skatteintäkterna utan att peka på några konkreta förslag. Nu äntligen kommer en lista på förslag som tar hänsyn till sociala aspekter och som kan möta det groende politikerförakt som breder ut sig på landsbygden. Där finns förslag om att skatteintäkter från vatten- och vindkraftverk ska stanna i de glesbygdskommuner där de verkar, minskad arbetsgivaravgift och höjt grundavdrag samt en glesbygdsbonus som gör det ännu mer förmånligt att välja en miljövänlig bil där kollektivtrafiken inte är tillräckligt utbyggd.

Men i mitt tycke finns där ett förslag som överskuggar alla andra, nämligen det om grön återbäring. Modellen bygger på att intäkter från nya klimat- och miljöskatter ska samlas ihop i en klumpsumma för att sedan betalas tillbaka i lika delar till medborgarna. På så sätt fördelas pengar från de som konsumerar mycket och ohållbart, till dem som är mindre välbeställda och/ eller lever mer klimatsmarta liv.

Miljömagasinet rapporterade förra månaden om Kanada, som är först ut i världen med ett liknande system (MM nr 3, 2019). Modellen går på svenska under namnet ”Avgift och Utdelning” och kommer att införas i nationell skala i april i år. Systemet har varit på plats i den västra provinsen British Columbia i 10 år där det minskat utsläppen med 5-15 procent utan att påverkat tillväxten negativt.

Idén är inte ny i Sverige. De dåvarande riksdagsledamöterna Niclas Malmberg och Stefan Nilsson har lyft förslaget i Miljöpartiet och formulerat motioner till riksdagen varje år 2015-2017.

Trots dess elegans och trots positiva exempel från Kanada har idén om avgift och utdelning fått ett svalt mottagande av både politiker och medier. Idén kanske anses vara för bra för att vara sann, sprungen ur en utopisk och naiv syn på ekonomisk politik? Jag undrar om alternativet med hårda skatter på konsumtion och skattelättnader för företag och välbeställda medborgare är så mycket mer pragmatiskt och hållbart? Jag oroar mig framför allt vad den typen av politik gör med den folkliga opinionen för den gröna omställningen.

Det viktiga nu är att Miljöpartiet lyckas driva de här förslagen aktivt både i media och i Riksdagen. Hittills har det funnits en allt för stor ängslighet för att stöta sig med Januariöverenskommelsen och både Stefan Löfven och Isabella Lövin har talat i goda ordalag om de skattesänkningar som de gick till val på att stoppa. Det är naturligtvis helt fel. Bara för att ett parti ingår i en kompromiss betyder det inte att det måste ge upp sina egna ståndpunkter. Tvärt om, det gör det extra viktigt att vara tydlig för väljarna. Miljöpartiet verkar ha hittat tillbaka till sina rötter, om än lite sent. Det återstår att se om idéer som grön återbäring och glesbygdsbonus får fäste i den allmänna debatten eller om partiet kommer att fortsätta att svartmålas och framställas som ett landsbygdsfientligt stockholmsparti.

Michael Abdi Onsäter