Staten vill gjuta olja på vågor, men riskerar att antända dem
Foto:Preem
Staten vill gjuta olja på vågor, men riskerar att antända dem
Mark- och miljööverdomstolen meddelar i dag (den 17 juni, efter
ännu en veckas handläggnings- och betänketid) att den ämnar pröva
petroleumdinosaurien Preems kontroversiella planer på en expansion av
verksamheten på den bohuslänska kusten. Inte en dag för tidigt. Expansionen
innebär minst en fördubbling av växthusgasutsläppen, som redan nu går åt fel
håll i Sverige. Domen kommer inte bara bli en vattendelare vad gäller svensk
miljöpolitik; den kommer även bli en geopolitisk akt, en förtäckt krigshandling.
Bakgrunden
är minst sagt sinister: Sverige har ratificerat Parisavtalet som säger att
alla undertecknarländer ska göra allt i sin makt för att förhindra en
temperaturökning på mer än 1,5 grader. Rapporter från Naturvårdsverket och
Naturskyddsföreningen visar emellertid att Sverige redan innan Mark- och
miljödomstolen i Vänersborg i november i fjol gav Preem grönt ljus till
utbyggnaden var på väg åt helt fel håll. Utsläppen ökar. Omställningen går för
långsamt. För få tar sitt ansvar.
IPBE:s rapport visar i sin tur med all pregnans att människorasen
– den enda nu levande art med kapacitet att både förhindra, förändra och
förstöra livsbetingelserna på jorden – står inför den sjätte massutrotningen i
planetens förhållandevis korta historia. Inte nog med det. Koldioxidhalten i
atmosfären har aldrig varit högre på tre miljoner år.
Detta
faktum – trots vad clownlika klimatförnekare i vita hus, sultanpalats,
fossilstyrelser och modernistiska regeringsbyggnader hävdar – är intimt
sammankopplat till oljan. Den branta kurvan började stiga med
industrialiseringen i slutet av 1700-talet. Industrin, maskinerna i fabrikerna,
behövde bränsle till sin massproduktion. Kol till ångkraft ersattes ett
halvsekel senare av olja.
Det är nu britterna börjar annektera oljestrategiska knutpunkter
och upprätta ”protektorat” kring dessa: Aden, Jemen, Oman. 1859-69 grävdes
Suezkanalen för att förkorta distansen för oljefrakterna till Medelhavet. Den
jemenitiska ön Perim delar sundet Bab el-Mandeb, som förbinder Röda havet med
Indiska oceanen. Den östra delen är runt tre och en halv mil bred; den västra
något över tre mil. Bab el-Mandeb betyder träffande nog ”Tårarnas port”.
Den industriella oljeförbränningen innebar också att
utsläppskurvan numera liknar ett stup mera än en skidbacke. Efter de redan
förödande världskrigen har människan släppt ut mer växthusgas än dessförinnan.
Sammanlagt. Från 355 miljondelar (ppm) – det vill säga drägliga förhållanden –
och den första klimatkonventionen i Rio de Janeiro 1992 till dagens 415 ppm
lagom till årets klimatkonferens, COP25, som återigen skulle hållits i Rio men
som landet dragit sig ur på initiativ av den nyvalde presidenten,
klimatförnekaren Jair Bolsonaro.
Androiden
Agent Smith säger i science fiction-klassikern Matrix (1999) att ”Varje däggdjur
på denna planet utvecklar instinktivt en naturlig balans med sin omgivande
miljö, ni människor gör det inte. Ni flyttar till ett område, och
multiplicerar, och multiplicerar, tills varje naturresurs förbrukats. Det enda
sättet ni kan överleva är att sprida er till ett annat område. Det finns en
annan organism på denna planet som följer samma mönster. Vet du vad det är? Ett
virus.” Det börjar, faktiskt, bli allt svårare att bestrida.
Att olja göder hänsynslösa profitintressen
och korruption, slaveri och biologisk ödeläggelse råder det ingen tvekan om.
Sedan industrialismen är det den råvara som enskilt startat flest konflikter
och krig. Fastän det finns otaliga exempel i Amerika – som oljeledningen
Keystone XL och legio projekt i Amazonas som lär bli allt fler med Trump och
Bolsonaro i presidentämbetet – återfinns de flesta i Mellersta östern.
Lika lite som
Kuwait- eller det påföljande Irakkriget skedde av ideologiska eller religiösa
skäl sker dagens proxykrig i Jemen det. Proxy betyder ställföreträdande och
betecknar en geopolitisk bricka som de finansiella och politiska maktländerna
kastar in i spelet och satsar. Högt. Jemens läge vid Adenviken gör landet till
en ytterst strategisk ”spelare” inom geopolitiken.
Som i de flesta spel och sporter finns det
två planhalvor. På den ena står USA och EU bakom Saudiarabien; på den andra
Ryssland och Kina bakom Iran. De senaste
veckornas allt spändare läge kring Hormuzsundet, med missil- och/eller
torpedattacker mot oljetankers, gäller förstås territoriella intressen men
allra mest makten över ”det svarta guldet”, oljan. Sundet är förvisso bredare,
runt tio mil, än det på andra sidan men det åtskiljer både huvudmotståndarna,
ärkefienderna Saudiarabien och Iran, och huvudriktningarna inom islam: shia och
sunni. Ett tredje världskrig kommer sannolikt att kicka igång i antingen
Adenviken eller, än troligare, i Persiska viken.
Till saken hör att Preemraff i Lysekil ägs av den
saudiske miljardären Mohammed al-Amoudi som så sent som i början av året satt
fängslad för att ha undanhållit intäkter från det saudiska kungahuset.
Förmodligen släpptes han fri med vidlyftiga löften om att ”återbetala” den
summa han ska ha tillskansat sig – med ränta. Att han nu vill satsa 15
miljarder på utbyggnaden för att ”rena” ytterligare 2,5 miljoner ton tjockolja
till diesel och bensin betyder på samma gång en fördubbling av utsläppen: från
1,7 till 3,4 miljoner ton/år.
Om Mark- och
miljööverdomstolens dom blir att bevilja Preem expansionen i Lysekil och
fördubblingen av utsläppen är det en ytterst naiv och farlig handling. Förutom
att svika det svenska folket och bryta mot Parisavtalet kan staten, därigenom,
i stället för att gjuta olja på vågorna i Persiska viken riskera att antända
dem.
Rikard Rehnbergh