Avhoppen ett demokratiproblem

Det är nu halvtid mellan valen 2018 och 2022 – om inte ett extra riksdagsval kommer emellan. Valdeltagandet har ökat, men de traditionella blocken saknar majoritet i merparten av kommuner, landsting och regioner. Det har därför blivit rörigt på alla de tre politiska nivåerna, något som bland annat lett till avhopp.

Eivor Karlsson.

Enligt SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, visar SCB: s statistik att andelen avhopp, trots en liten minskning, fortfarande är störst från kommunfullmäktige. Där har 5,7 procent av de som valdes in 2018 lämnat efter ett år. I regionfullmäktige hade motsvarande 5,2 procent hoppat av efter ett år, vilket är en ökning med ungefär en halv procentenhet.

Om avhoppen blir fler är det oroande. Det innebär problem, inte minst i mindre kommuner där det kan vara svårt att fylla partiernas kandidatlistor och få fram bra politiker.

Avhopp under en mandatperiod kan ha olika skäl. Den kanske främsta orsaken är framför allt att livet förändras – man kanske flyttar, börjar plugga, får barn eller det inträffar något annat i det privata livet. Andra avhopp kan bero på att man kanske underskattat tidsåtgången som förtroendevald. Dessutom förekommer det avhopp på grund av missnöje med den förda politiken.

Att börja direkt som ledamot i en nämnd eller styrelse utan tidigare erfarenhet innebär stort ansvar och mycket arbete. I stället borde de fått börja som ersättare och fått lära sig hur stora ärendehögar ska hanteras. Där har partiernas valberedningar en förbättringspotential.

Det finns en stor underrepresenterad grupp som inte tillräckligt tas tillvara inom politiken: 65+. Det är ett resursslöseri och ibland också åldersdiskriminering. Där åldern, inte kunskapen, blivit ett riktmärke har mycket kompetens försvunnit. Också unga är underrrepresenterade i många politiska församlingar.

Sedan valet 2018 har i snitt 12 procent av de valda kommunpolitikerna lämnat uppdraget. Det finns förtroendevalda som hoppar av sina uppdrag helt eller delvis på grund av hot och hat. SKR påpekar att detta är ett hot mot demokarin. Under 2020 fortsätter SKR därför att sprida kunskap och utbilda förtroendevalda samt tillsammans med kommuner och regioner utveckla det förebyggande arbetet mot hot, hat och våld.

Sverigedemokraterna har blivit kända för sina avhopp. Där har det i många fall att göra med missnöje med partiet. Eller så har de blivit uteslutna. En del som kommit in i fullmäktige har insett att deras egna grundläggande värderingar inte stämt med partiet. En del visste, märkligt nog, inte att de stod på partiets valsedlar.

Miljöpartiet har också drabbats av en del avhopp, främst efter valet 2018 då partiet gick från 25 till 16 mandat i riksdagen. Flera framträdande politiker lämnade partiet under uppmärksammade former. De var missnöjda med samarbetet med S i regeringen, och framför allt med januariavtalet där C och L fick in förändringar som inte stämde med MP:s politiska linje. Att sitta i koalition är alltid problematiskt eftersom eftergifter hör till bilden. Det är enklare att vara i opposition och tala om den egna politiken. Men i dilemmat ingår att partiet då i praktiken blir maktlöst – något som dock inte behöver betyda minskat väljarstöd i kommande val.

Riksdagsvalen är oerhört viktiga för partierna, inte minst för att resultatet får verkningar neråt i organisationen. Ett framgångsrikt riksdagsval – då är det mesta frid och fröjd. Men går det dåligt i riksdagsvalet så avspeglas det i röstandet på de lägre nivåerna. Det blir färre ledamöter både i själva fullmäktige och i nämnder och styrelser. En följd blir att en del högaktiva känner sig mer eller mindre sysslolösa. Det kan också leda till att de lämnar partiet.

Det finns av tradition en stark tro på demokratiska värden. Men vi kan ändå inte ta demokratin för given, eftersom det händer att antidemokratiska rörelser får gehör för sina idéer. Alla måste vi ta ansvar för demokratin och förvalta den genom vår rösträtt.

Ett råd till partierna: Satsa rejält på riksdagsvalet och vårda de mandat ni får.