Stanfordstudien inte trovärdig
Take Aanstoot
Stanfordstudien inte trovärdig
I sin senaste debattartikel levererar Göran Bryntse en blandning av omstridda och känsloladdade påståenden. Stanford-studien är närmast jämförbar med Wakefields essä om vacciner och autism. Vår framtid är beroende av en bättre förståelse för den vetenskapliga metoden än det Bryntse uppvisar.
Göran Bryntses hela argumentation bygger på två påståenden: att Standford-studien (is. gd/IC3vLo) är korrekt, och att Vattenfall (is.gd/NLYqbo) har fel. Men Bryntses argumentation för detta brister på flera punkter.
Första punkten: Artikelförfattaren, Marc Z Jacobson, nämns inte vid namn. I stället beskrivs studien som att komma från ”Stanford”. Att rida på ett instituts renommé, till exempel antal Nobelpristagare, är inte vetenskap. St. Mary’s Hospital Medical School producerade Sir Alexander Fleming. Och Andrew Wakefield.
Andra punkten: En artikel blir inte korrekt enbart för att den publiceras. Därefter måste den granskas av andra som nagelfar metoder, undersöker ingångsvärden och försöker reproducera resultatet. Christopher T. M. Clack med flera – varav fyra från just Stanford – gjorde precis detta i Proceedings of the National Academy of Sciences (is.gd/N7fvMj), 2017. Det normala är att den kritiserade forskaren sedan ger en replik eller skriver en ny artikel med förtydliganden eller revisioner. Detta gjorde dock inte Jacobson. Han stämde i stället både PNAS och Clack (is.gd/ZxHKrF).
Marc Jacobsons studie bygger på ett antal felaktiga antaganden och förlitar sig på märkliga resonemang. Exempel:
• När kärnkraft byggs antas motsvarande mängd kolkraft ge noll utsläpp av växthusgaser, varpå dessa i stället redovisas på kärnkraftens konto. Jacobson gör inte samma sak med andra kraftslag.
• Urananrikning antas göras med 100 procent fossil el.
• Jacobson påstår att växthusgaser från brinnande städer i eventuellt världskrig måste läggas på kärnkraftens konto.
• Kolkraft med CCS (kolinfångning och lagring) fanns inte 2009 och finns inte i dag 2019. Alla jämförelser mellan kärnkraft och CCS är därför högst spekulativa.
Tredje och sista punkten: Bryntse påstår att svenska solcellsföretaget Midsummer redovisar fem gram CO2/ kWh. Detta styrks inte av några rapporter över huvud taget, vilket därmed visar att Bryntse inte har några som helst problem med att använda ogrundad data, så länge det passar hans åsikt. Detta gör hans avfärdande av Vattenfalls öppna och certifierade redovisningar till rent hyckleri.
I kampen mot klimatförändringar kommer alla koldioxidsnåla alternativ att behövas, utvärderat med vetenskapens samlade resurser och — framför allt — ärlighet.