Språkrör i politiskt minfält

Åsa Romsons bok Från trängselavgifter i Stockholm till klimatavtal i Paris är intressant för alla som vill komma bakom kulisserna i den politiska tillvaron. Att vara minister och språkrör är spännande men också krävande. Det gäller att vara både bestämd och tillmötesgående. För den som driver en förändringspolitik finns det många hinder.

Åsa var synnerligen involverad i slutkampen om biltullarna – som till sist fick det något förskönande namnet trängselskatter. Miljöpartiet drev frågan sedan början av 1980-talet och det blev tummen ner år efter år.

Huvudmotståndare i den frågan blev för Åsa det socialdemokratiska borgarrådet Annika Billström. Eftersom MP och S brukade samarbeta i kommunfullmäktige kan det verka märkligt. Men både Billström och hennes företrädare var rädda för bilistväljarna och deklarerade att det blir inga biltullar om inte M är med på båten.

Men efter flera år av dragkamp i kommuner, landsting och riksdag blev det ändå så – men under namnet trängselskatt. En stor framgång inte minst för den före detta fredsaktivisten från Salem söder om Stockholm. Men det var en invecklad resa – och det skulle bli mer av den varan.

Nu trodde nog de flesta att Åsa skulle vara given som miljöborgarråd i Stockholm. Men i den interna MP-omröstningen drog Vivianne Gunnarsson det längsta strået. ”Jag blev förstås besviken”, skriver Åsa.

Efter den motgången kandiderade hon inte som gruppledare i Stadshuset, men fortsatte som fritidspolitiker. Hon hade jobb på biståndsorganisationen Forum Syd.

Så småningom gick Åsas politiska resa till riksdagen. Och det dröjde inte länge innan hon blev vald till det svåraste uppdraget som finns i Miljöpartiet: språkrörsjobbet. Här var den erfarna riksdagspolitikern Mikaela Valtersson favorit, men Åsa vann omröstningen på MP-kongressen. Trots att hon, som hon skriver, inte hade någon stor och färdig framtidsplan för partiet.

Att jobba både som riksdagsledamot och språkrör är slitsamt och när hon sedan blev miljöminister i den rödgröna regeringen var arbetsdygnet överfyllt.

Det gick bra. Som hon skriver satte MP en tydlig prägel på regeringsförklaringen. Men det blev problem. ”Där och då kunde jag inte ana att debatten snart skulle utmåla MP som förlorare, några som lagt sig platt för socialdemokratin och regeringsmakten.”

MP hade bedrivit en valrörelse med stort självförtroende. Många som röstat på partiet tycks ha trott att väldigt mycket av miljö- och klimatpolitiken skulle genomföras i rask takt. Men politiken är knepig. Det finns gott om bromsklossar, inte minst inom S.

Det fanns dessutom en kolbit som spökade. Både Gustav Fridolin och Åsa viftade med en kolbit i debatterna. Kolet skulle bort. Men så enkelt var det inte. Statligt ägda Vattenfall ägde kolgruvor i Tyskland och det ansågs av många som självklart att de skulle läggas ner. Men juridiken och ekonomin med mera satte stopp. Miljöorganisationerna var inte nådiga och Åsa konstaterar att det ”tog hårt på partiet”.

Den spektakulära kolbiten blev en belastning. Till detta kom att det inte gick att räkna hem valfrågor som Brommaflyget och Förbifart Stockholm. I stället för att triumfera fick språkrören ägna sig åt det som Åsa Romson betecknar som ”krishantering”.

De nämnda frågorna var ingalunda de enda problemen. Hon betecknar det som att hamna i ett ”politiskt minfält”.

Men det fanns framgångar också. Exempelvis etablerades under Åsas ministertid över 100 nya naturreservat. Efter många om och men – inte minst juridiska – stoppades kalkutvinningen i Ojnarekogen på Gotland. Det blev också en satsning på cirkulär eknomi med bland annat halverad moms och skatteavdrag för olika reparationer. Och Sverige fick den klimatlag som hon länge kämpat för.

Uppmärksamheten blev stor när en majoritet i riksdagen enades om att all energi skulle vara förnyelsebar 2040. I praktiken var innebörden att ingen kärnkraft skulle vara kvar, alltså en avveckling utan förbud. Men de som hade önskat sig förbud påpekade att ingen vet vilka som bestämmer 2040.

Hösten 2015 kom den stora flyktingvågen genom Europa och inte minst till Sverige, som hade ett mycket generöst flyktingmottagande. MP liksom statsminister Stefan Löfven välkomnade gång på gång flyktingarna. Men i bakgrunden började det mullra när det visade sig mycket svårt att härbärga så många nya.

Det dröjde inte länge förrän S vände på klacken i flyktingfrågan. Då blev det regeringskris – men bara internt inne i Rosenbad. Många miljöpartister ville sätta hårt mot hårt och hota med att lämna regeringen. Men så blev det inte. I stället fick folk på tv se hur en nästan gråtande Åsa Romson tillsammans med Stefan Löfven meddelade att flyktingpolitiken skulle bli uttalat restriktiv.

Men kort efter det bakslaget inleddes en framgångsfas inte bara för MP utan för hela världen. Då startade klimatförhandlingarna i Paris, där Sverige var aktivt som påverkare av de motsträviga. Men det var rörigt in i det sista – tills ordföranden den 12 december ganska plötsligt slog klubban i bordet och meddelade att avtalet var klart. Det var med en glädjetår i ögat vi gick ut och mötte media, skriver hon.

Våren 2016 blev det besvärligt för MP. Ministrar ska helst vara vita som snö. Det fick Mehmet Kaplan erfara. Han tvingades våren 2016 avgå som bostadsminister efter att ha haft vissa kontakter med politiska personer från det forna hemlandet Turkiet. Det blev också ett problem för språkrören, men mest för Gustav Fridolin som ansågs stå nära Kaplan.

Debatten om Kaplan blev intensiv och en del talade om muslimsk infiltration i MP, något som tillbakavisades av språkrören. ”Vi kunde inte styra debatten och med en del slarviga uttalanden gav vi dessutom båda bränsle på brasan”, skriver Åsa.

”Det började glunkas i partiet om att jag inte höll måttet som språkrör och när Peter Eriksson, som tidigare mångårigt språkrör och då EU-parlamentariker, gick ut offentligt och pekade på mina låga förtroendesiffror som partiledare hände det som ofta händer i en organisation när en äldre profil går ut och kritiserar sin efterträdare i negativa ordalag. Fler ville ha någon att skylla det jobbiga på.”

Fortsättning följde, bland annat med påhopp i sociala medier. Det verkar som om att en hel del män gillar att kritisera kvinnor när de får chansen. Kanske startade det när Åsa i Almedalen nämnde medelålders vita män som klimatsyndare.

Avgångskraven på det manliga språkröret Gustav Fridolin var måttligare. Så småningom meddelade Isabella Lövin att hon skulle kunna kandidera om Åsa valde att hoppa av. Isabella och Åsa hade flera telefonsamtal i frågan. När valberedningen föreslog Isabella som språkrör gav Åsa upp. Saken var klar. Isabella valdes liksom Gustav till språkör av kongressen i maj 2016.

Detta följdes av ytterligare ett bakslag. Åsa ville stanna kvar som miljöminister, men det ville inte Isabella. ”Det kändes hårt och sorgligt”, skriver Åsa.

Till saken hör att det är språkrören som ensamma beslutar om vilka som ska bli MP-ministrar, en till synes märklig ordning i ett demokratiskt parti.

Konsekvensen av det hela blev att Åsa lämnade riksdagen i juli 2017 efter – som hon skriver – ”15 lärorika år”.

Ja, men på det hela också framgångsrika år, vill jag tillägga. Risken är dock att det som mest fastnar i minnet hos många är de omskrivna negativa händelserna. Men sådant är livet för dem som tar på sig att bli partiledare. Som medborgare får vi vara tacksamma för att det finns de som ställer upp trots att de garanterat kommer att hamna i skottgluggen.

Åke Askensten