Klimatsmart EU-parlament

I EU arbetar parlamentariker, assistenter, tolkar, jurister och tjänstemän från 28 länder (hittills) på 24 olika språk i demokratins tjänst. Att det fungerar så smidigt som det faktiskt gör är en bedrift i sig.

När jag började jobba i parlamentet med våra första fyra gröna EU-parlamentariker 1995 var huvudspråket för oss tjänstemän franska. Nu är det engelskan som är grunden för arbetet, det vill säga det språk som i princip borde försvinna ur skalan arbetsspråk när/om britterna lämnar. Att så sker är dock inte särskilt troligt – att de tar bort engelskan alltså. Även om fransmännen skulle vilja det.

Annat är det med den stora utmaningen att stoppa flyttkarusellen till Strasbourg, då hela parlamentet tolv gånger om året packar ihop och åker till Frankrike för att rösta. Något som är så oförsvarbart både ekonomiskt och miljömässigt har hittills varit omöjligt att ändra trots att parlamentet med stor majoritet varje år röstar för att få slippa det. Frankrike vägrar. Annat som verkar vara omöjligt är att ändra parlamentets mötesordning. Med början måndag och avslut torsdag förutom vissa mötesfria veckor är det i princip omöjligt för de ledamöter som bor längst bort från Bryssel att ta sig hem utan att behöva flyga.

Under den senaste mandatperioden har parlamentet med grund i de grönas förslag arbetat med att minska sin miljöpåverkan. Nu klimatkompenseras både ledamöters och tjänstemäns flygresor och ledamöter uppmuntras att välja tåget. Parlamentets bilar har bytts ut till eldrift och i stället för flaskvatten på alla möten finns nu vattenfontäner som alternativ. Det har införts papperslösa möten och det sker årliga uppföljningar av parlamentets miljöledningsarbete. Det är bra men inte tillräckligt. Klimat måste få spela roll.

I en demokrati måste väljarna kunna fatta informerade beslut. Det behövs en större öppenhet och förankring till hemländerna, en större kunskap om hur besluten fattas, djupare mediebevakning och granskning för att i sin tur möjliggöra en mer levande demokratisk debatt. Sverige är tyvärr ett av de länder som har väldigt få Brysselkorrespondenter. Det ger utslag i vad som rapporteras hemåt. De geografiska avstånden är en faktor. Både för folkvalda och media. I perifera länder/regioner, inklusive Sverige, Finland, Kanarieöarna, Guadeloupe med flera är det svårare för både journalister och medborgare att närvara, eller vara delaktiga i, när besluten fattas. Och det långväga resandet mellan arbetsplatsen och hemmet avskräcker många politiker i partierna att kandidera till EU-parlamentet.

Om alla parlamentariker bor i Bryssel är det såklart inget problem. Men det riskerar att skapa ännu större avstånd mellan medborgarna därhemma och parlamentarikerna de valt. Ur demokratisynpunkt är det viktigt att parlamentariker också från Norrbotten och Malta ska kunna ta sig till jobbet på ett klimatsmart sätt. Men även om vi bygger ut EU:s tåginfrastruktur så att det blir lättare för flertalet att ta tåget än flyget kommer det inte att fungera från alla länder/regioner. Vi måste också på allvar ta itu med frågan att ändra parlamentets mötesformer.

Ett sätt som diskuterats är att förlägga längre och intensivare mötesperioder utan hemresa och sedan längre perioder på hemmaplan, precis som man gör i vissa parlament i till exempel Afrika. Några veckor med intensivt grupp- och utskottsarbete och beslutsfattande i plenum (helst i plenisalen i Bryssel i stället för att släpa både ledamöter och personal  till Strasbourg) och därefter lika många veckor i valkretsen. Vissa möten kan dessutom göras om till videokonferenser. Det skulle spara klimatet och parlamentarikerna både tid och många onödiga resor.

Om EU ska fortsätta att ligga i framkant för klimatet måste vi också åtgärda institutionernas stora utsläpp. Europaparlamentet bör och kan gå före och ta sin egen stora miljö- och klimatpåverkan på allvar. Jag lämnar nu med varm hand över frågan om mötesordning till mandatperiodens nuvarande 20 ledamöter. Det är inte en partiskiljande fråga. Det handlar om demokrati.

Bodil Valero