Behovet av förflyttning

Fysisk rörlighet anses vara en förutsättning för ekonomisk tillväxt och ökat välstånd. Men att hela tiden uppmuntra till fler och längre resor är negativt från miljö-, resurs- och rättvisesynpunkt. Det går inte att i längden minska miljöhoten med krav på minskade utsläpp, bättre avgasrening, bättre, lättare och bränslesnålare fordon, alternativa drivmedel och så vidare. Det ger bara tillfälliga förbättringar som snabbt äts upp av ökad trafik eftersom man angriper symptomen, inte grundorsaken, nämligen behovet av förflyttning.

Vi borde göra oss mindre beroende av en del av de långväga transporterna och
satsa mer på lokala försörjningssystem, skriver artikelförfattaren.
Foto: Holger Ellgard/Creative Commons

Behovet av förflyttning

Fysisk rörlighet anses vara en förutsättning för ekonomisk tillväxt och ökat välstånd. Men att hela tiden uppmuntra till fler och längre resor är negativt från miljö-, resurs- och rättvisesynpunkt. Det går inte att i längden minska miljöhoten med krav på minskade utsläpp, bättre avgasrening, bättre, lättare och bränslesnålare fordon, alternativa drivmedel och så vidare. Det ger bara tillfälliga förbättringar som snabbt äts upp av ökad trafik eftersom man angriper symptomen, inte grundorsaken, nämligen behovet av förflyttning.

Det finns en del uppenbara nackdelar med bilsamhället.

1.     Trängseln. Det vill teknikoptimisterna lösa med teknisk utveckling och fler, bredare och bättre vägar. Men bättre framkomlighet leder till fler bilar.

2.     Olyckorna. Trafiken skördar fler offer än alla krig, men det låtsas vi sällan om.

3.     Miljön. Experterna är oense om hur mycket stryk miljön tar och tål. Det här problemet kan delvis lösas med bättre teknik: renare bilar och elektronisk trafikstyrning.

4.     Energin. En stor del av biltrafiken är inte energieffektiv i dag. Bilarnas och lastbilarnas kapacitet utnyttjas dåligt, delvis på grund av att bränslekostnaden fortfarande uppfattas som låg i förhållande till nyttan av bilen. Genom logistik kan utrymmet i bilarna utnyttjas bättre.

Det moderna samhället kännetecknas av hög specialisering och en långtgående funktionsuppdelning, särskilt i storstäderna. Bostäder har byggts där människor gärna vill bo, det vill säga nära naturen och ibland långt från tätorternas centrala delar, eftersom det oftast innebär lägre boendekostnader. En gles bebyggelsestruktur och relativt sett låga bränslekostnader har jämte tidvis generösa möjligheter till avdrag för reskostnader gynnat bilåkandet. Med stigande välstånd har allt fler skaffat bil.

Det är först på senare år som de negativa effekterna av den ökande och allt snabbare trafiken börjat diskuteras på allvar. Hur många föräldrar vågar i dag låta sina barn ta sig till och från skolan på egen hand? Det är i varje fall betydligt färre än för 50 år sedan.

Och vad betyder det för barnen att deras egen fysiska rörelseradie begränsas alltmer och att många vänjer sig vid att bli skjutsade med bil till daghem, skolor, fritidsaktiviteter och så vidare?

Vi borde förändra bebyggelsestrukturen så att transportbehoven minskar och/eller kan tillgodoses på nya, mer jämställda och resurshushållande sätt som att gå, cykla eller åka kollektivt.

Det finns klara könsskillnader i resmönster och val av transportmedel. Kvinnor gör fler riktigt korta resor än män. De reser också mera kollektivt än män, även om skillnaden minskar. Hur vardagslivet fungerar beror i hög grad på kvinnorna, eftersom kvinnor alltjämt bär huvudansvaret för hem och barn även om de yrkesarbetar, vilket svenska kvinnor i dag gör i samma utsträckning som svenska män. För att spara tid och ansträngning måste olika vardagsaktiviteter kombineras på ett optimalt sätt: lämna barn på daghem på väg till arbetet, göra inköp, bankärenden och dylikt på lunchrasten och uträtta andra ärenden på hemvägen i samband med att barnen hämtas på daghemmet och så vidare.

Att göra kvinnor och män jämställda i trafiken innebär inte att kvinnor ska bli mer lika män. Tvärtom skulle både människor och miljö må bättre av att bebyggelse och transporter organiserades mer utifrån kvinnors och barns behov än vad som är fallet i dag. Det förutsätter att kvinnor får större möjligheter att artikulera dessa behov/önskemål och att man tar hänsyn till de synpunkter och förslag som kommer fram.

Alltså: Rörlighet möjliggör specialisering, som kräver rörlighet, som uppmuntrar storskalighet. Men detta gör oss samtidigt alltmer sårbara, eftersom vi blir mer och mer beroende av snabba, energikrävande och långväga transporter. Någon har räknat ut att det går åt tio gånger mer energi att få maten på bordet än den energi vi får när vi äter samma mat.

Vi borde göra oss mindre beroende av en del av de långväga transporterna och satsa mer på lokala försörjningssystem. Vi måste inse att det som inte fungerar bra i det lilla inte heller fungerar så bra i det stora.

Simone Lindsten

Ny krönikör i Miljömagasinet

Simone Lindsten har en samhällsvetenskaplig examen från Lunds universitet. Hon har arbetat med bland annat samhällsplanering och jämställdhet. År 1989 startade hon Jämställdhetsarbetares Förening i Västsverige. Simone har stor erfarenhet av jämställdhetsplaner, jämställdhetsintegrering samt kvinnofrid och har de senaste åren arbetat både mot hedersrelaterat våld och människohandel för sexuella ändamål. Hon har också skrivit en överlevnadsguide för kvinnliga politiker.

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter