Turkiets haveri inom press- och yttrandefrihet

Turkiets sultanlike president Recep Tayyip Erdogan.
Folkliga protester mot fängslandet av journalister från tidningen Cumhuriyet i Sisli, Istanbul.
Foto: E.T. Studhalter/Creative Commons

Turkiets haveri inom press- och yttrandefrihet

20 miljarder kronor satsar Sydkoreas regering i samarbete med näringslivet på utbyggnad av infrastruktur för vätgas.

När den frispråkige journalisten Jamal Khashoggi styckades på medeltida manér på Saudiarabiens ambassad i Istanbul i oktober passade Turkiets sultanlike president Recep Tayyip Erdoğan på att söka omvärldens goodwill genom att fördöma det saudiska kungahuset och dess förlängda arm säkerhetstjänsten. Inte nog med det, han reste krav på en oberoende FN-utredning av mordet.

Illusoriskt: Utredningen blir inte mycket mer än ett slag i luften då den saknar juridisk befogenhet att utmäta straff, som i fallet med den pakistanska premiärministern Benazir Bhutto som mördades av oppositionen 2007. Bedrägligt: Anledningen är troligare den att Erdoğan vill vinna arabvärldens stöd för att flytta fram sin spelpjäs på det geopolitiska spelbrädet. Och hycklande: Inget annat land har fängslat lika många journalister de senaste åren som Turkiet. Enligt Stockholm Center for Freedom har 75 journalister dömts, 161 arresterats, 152 efterlysts och runt 200 nyhetskanaler stängts ned på myndigheternas begäran sedan den misslyckade militärkuppen 2016.

Natten mot den 15 juli basunerar en militärfaktion, som påstår sig representera hela militärförvaltningen, ut att de tagit över landets statsapparat. Kuppen slås snart ned och Erdoğan lägger skulden på förre samarbetspartnern Fethullah Gülen. Utan grund och bevis för anklagelsen vidtar nu repressionen – en massiv ”utrensning” av oliktänkande och kritiker, intellektuella och vänstersinnade, till vilka ett 500-tal journalister alltså hör. Många menar att Erdoğan själv iscensatte kuppen som förevändning att göra sig av med motståndare och framför allt brännmärka Gülenrörelsen, som vuxit sig allt starkare i Turkiet. För redan i mars, fyra månader före kuppen, beslagtog myndigheterna tidningen Zamans redaktion och satte munkavle på dess skribenter. En oberoende tv-station gick samma öde till mötes.

Oegentligheterna nyhetskanalerna beskylldes för var rena snömoset, fast signalen hade gått fram. Ett förtäckt, indirekt hot om en plötslig razzia, ett nattligt besök eller godtyckligt fängslande är naturligtvis effektivare verktyg än en ren hård censur. Det leder till självcensur, i värsta fall tystnad, själva definitionen på en diktatur. Turkiets straff- och antiterrorlagar ger staten närmast fria händer att fördöma, förtala, fängsla och, i slutändan, förtrycka. Det spektakulära mordet på Khashoggi kunde således inte ha kommit lägligare för Erdoğan och AKP (regeringspartiet Rättvisa och utveckling).

En som drabbats av denna repression men vägrat tystna är den i mina ögon modige författaren Orhan Pamuk. I samtliga sina nio romaner smyger han in kritik mot förtryck och totalitarism. När hans fjärde roman Det nya livet kom ut i Turkiet 1995 blev den inte bara en ”snackis” utan även en bästsäljare. Pamuk uttalade där och i andra offentliga sammanhang sitt obetingade stöd för kurdernas politiska rättigheter. Som ett brev på ryska posten åtalades han och andra författare för att ha kränkt nationens heder, för att enligt strafflagens paragraf 301 ha ”förolämpat turkiskheten”, vilket kan rendera tre år i fängelse.

Än värre blev det när Snö publicerades 2002. I den slår Pamuk vilt omkring sig, på högt och lågt, till höger och vänster, mot öst och väst. Romanen handlar om poeten Ka, som återvänder från exilen i Tyskland och antar uppdraget att skriva en serie reportage (för tidningen Republikanen) om ett förestående val och en självmordsvåg bland unga kurdiska muslimska kvinnor i småstaden Kars i Kurdistan (här riskerar jag åtal efter paragraf 301) i nordöstra Turkiet (här undslapp jag det). Som andra Pamukromaner är den en underfundig blandning av biografi, brottsutredning, kärlekssaga, historisk essä och politisk analys. Snön vräker ned – i både romanen och, passande nog, utanför mitt fönster – och sexhörningens form blir också strukturen på den diktsamling Ka arbetar på.

För den och andra frispråkiga uttalanden om folkmorden på armenier och kurder väcktes återigen åtal mot honom. I samma veva (2005, åtalades också kollegan Elif Şafak – född i Frankrike men uppvuxen i Turkiet – enligt paragraf 301. I hennes roman Bastarden från Istanbul spelar det armeniska folkmordet en huvudroll. Åtalen väckte lika stor uppmärksamhet som upprördhet i omvärlden. Amnesty och PEN, USA och EU gick in och fördömde och bägge undslapp med böter. I kölvattnet sa Pamuk i en tidningsintervju att ”30000 kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det”. Jo, Orhan, en hel del till. Året efter åtalet fick han välförtjänt motta Nobelpriset i litteratur.

Märk väl att Pamuk inte skriver om onda turkar och goda kurder. Han står mitt emellan. Kärnpunkten är i stället konflikten mellan kemalism och salafism; striden står mellan sekularister och islamister oavsett om de är turkar, kurder, perser eller araber. Det är fundamentalismen han vill åt. I Snö utgör en iscensatt militärkupp en mörk och dödlig kontur mot den vita fonden. Kanske Erdoğan läst och imiterat? Senare beskrev Pamuk Snö som sin ”första och sista politiska roman”. Det stämmer inte heller. Den var varken eller.

Hans senaste roman (på svenska) har nyss gått som radioföljetong i P1. I Den rödhåriga kvinnan får vi följa markingenjören Cem från barndomens politiska och intellektuella hem till vuxenålderns klipp i fastighetsaffärer via tonåren och tiden som brunngrävarlärling i en by. Där, i byn Öngören, i dag en Istanbulförort, sker två händelser som ska förändra Cems liv och leverne i grunden.

Titeln till trots handlar romanen om fäder och söner, eller snarare avsaknaden av fäder, om det oidipala komplexet, abrahamitiska dilemmat, den rüstemiska tragiken, söner som dräper fäder och tvärtom. Ferdousis historia om Rüstem och sonen Shorab ur persiska eposet Shahnameh återberättas för övrigt redan i Snö. Som vanligt för Pamuk in starka biografiska element i fiktionen – han växte själv upp faderslös – och politiska implikationer genom att hänvisa till olika epoker i den unga nationens historia. Kuppen 2016 var nämligen långt ifrån den första.

Osmanska imperiet föll i första världskriget. Turkiet tillhörde förlorarsidan, ententen Preussen, Bulgarien, Österrike-Ungern. Under kriget ägde det armeniska folkmordet rum. 1920 undertecknades fördraget i Sèvres: Kontrollen över Bosporen – det strategiska sundet som delar Istanbul, och Turkiet, i öst och väst – övertogs av de allierade. Kustområdena kring Smyrna och Thrakien och suveräniteten över egeiska öarna tillföll Grekland. Kurdernas rätt till en självständig stat erkändes. Såsom Armenien. Något som Turkiet alltså tagit tillbaka sedan dess.

Liksom Hitler med Versaillefreden kunde inte Mustafa Kemal Atatürk acceptera Sèvresfördraget. Han ledde den nationella sekulära rörelse som är dagens konstitutionella grund, kemalismen. Han avskaffade sultanatet, grundade en nationalförsamling i Ankara och inledde ett nytt krig mot Grekland. Smyrna (Izmir) återtogs och 1923 slöts ett för Turkiet fördelaktigare fredsfördrag i Lausanne. Den 29 oktober samma år utropades republiken Turkiet med Ankara som huvudstad och Atatürk som president. Med väst som förebild avskaffade Mustafa Kemal kalifatet, och medlemmar ur den osmanska dynastin förvisades för gott. Samtidigt rustades armén för att upprätthålla kemalismen; militären fick en särställning för att bilda en sorts brandvägg mot islamismen.

Islampredikanten Fethullah Gülen.
Foto: Voice of America/publicdomain
Prosaisten och nobelpristagaren Orhan Pamuk.
Foto: David Shankbone/Creative Commons
Uppmärksammade författeren Elif Safak.
Foto: Ebru Bilun/Creative Commons

Sedan dess har minst sex statskupper ägt rum; armén har avsatt inte mindre är fyra regeringar: Den 27 maj 1960. Den 12 mars 1971. Den 12 september 1980. Den 27 februari 1997. Blodigast och mest repressiv var den 1980: En grupp militärer under generalen Kenan Evren avsätter regeringen; han utropar sig själv till president, upplöser parlamentet och förbjuder alla partier. Turkiet styrs nu av en fascistisk militärjunta (1980-89) likt Indonesien och Chile vid samma tid. Human Rights Watch har beräknat att minst 50 hängdes, 300 torterades till döds och över en halv miljon arresterades. Nu rasar ånyo ett krig mot Grekland om kontrollen över Cypern, som fortfarande är delat. Det stora flyktingantalet som flyr norra Kurdistan för asyl i Sverige sker nu. Och det är då Cems relation till fadern förändras. Före 1980 är han en närvarande far tillika livlig politisk aktivist; efter en längre fängelsevistelse försvinner han nästan helt ur Cems liv.

Den har kallats den mest politiska film som någonsin gjorts. Yol skapades precis efter statskuppen. Den zaza-kurdiske filmmakaren Yılmaz Güney skrev både manus och regiinstruktioner inifrån fängelset; turkiske kollegan Şerif Gören förfärdigade den på utsidan. Följdriktigt handlar den om en grupp politiska fångar, de flesta kurder, och deras respektive förehavanden och öden under en veckolång permission från fängelseön Imrali. Regissörerna ger betraktaren en helhetsbild av Anatolien och dess olikartade samhällen, mestadels Kurdistan. Militär överallt, på gatan, torget, tåget och bussen. I en sekvens visas foton – som hänger i en kiosk, för övrigt ett turkiskt ord – av landsfadern Atatürk, kuppmakaren Evren samt en sångerska med beslöjad blick, halvblottat bröst och ett glas rakı i handen. Det moderna Turkiet i ett nötskal. Under omständigheterna är den ändå rätt snäll gentemot juntan. Förmodligen varför den fick premiärvisas 1982 (sedermera belönad med Guldpalmen i Cannes).

I relief mot 1980-talet rådde ett turkiskt töväder på 1970-talet. Den politiska musiken, teatern och litteraturen fick en respit och kunde verka tämligen fritt. I Öngören har ett resande teatersällskap slagit upp sitt tält. De gör vågade, Brechtinspirerade tolkningar av både väster- och österländska verk. Cem blir upp över öronen förälskad i den äldre rödhåriga kvinnan, som en natt låter honom komma in. Som av en händelse, eller ej, är Selda Bağcan rödhårig, och fyra år äldre än Pamuk.

1971 går Selda (ingen använder hennes efternamn) sista året på universitetet. Jämte studierna släpper hon sex singlar med blir stor framgång. Till ackompanjemang av akustisk gitarr eller anatomisk luta (saz) tolkar hon folklore på ett samtidigt högstämt och finstilt vis. Året efter vill utrikesdepartementet att hon ska representera Turkiet i den internationella sångtävlingen Golden Orpheus. Hon släpper fler singlar och 1974 kommer debutalbumet, Türkülerimiz och året därpå mästerverket Türkülerimiz 2. Det inleds med vänsterhymnen framför andra, hennes örhänge ”Yaz Gazeteci Yaz”, som går: ”För guds skull, journalist, kom till vår by och skriv om vår situation / Skriv inte om befläckade fingrar i sta’n / Skriv om känslolösa händer i byn / Skriv, journalist, skriv!”. Flertalet av hennes låtar bär en stark samhällskritik och solidariserar med arbetarna och minoriteterna, de fattiga och förtryckta.

Fastän fast rotad i folkvisan experimenterar hon med progressiv rock och elektroakustiska klanger. Selda är en korsning mellan Grace Slick, Mercedes Sosa och Fairuz. Hon släpper en ny LP varje år, Türkülerimiz 1-7, och turnerar över hela Turkiet och Europa. Så kommer kuppen: Selda förföljs och fängslas tre gånger om. Hennes pass konfiskeras och kvarhålls av juntan i sju år då det internationella trycket blir för stort. Hon ger sig genast ut på en ny europeisk turné. 1993 kommer låten ”Uğurlar Olsun” (Farväl), en panegyrik över den mördade journalisten Uğur Mumcu. Den blir en ny vänsterhymn och symbol för 1990-talets motstånd mot repressionen. 2013 uttrycker hon sin solidaritet med Gezi Park-protesterna (som Erdoğan anklagar den judisk-ungerske finansmannen och filantropen George Soros för att ha anstiftat) och efterföljande turbulens; huvudsakligen en konflikt mellan öst- och västvänner, mellan frihet och förtryck och Turkiets framtida vägval.

 

Efterspel: Det lustiga, och komplicerade, är att armén hade ögonen på såväl Erdoğan som Gülen under 1980- och 90-talen. Gülenörelsen och AKP samarbetade i början av 2000-talet mot kemalismen och staten och förespråkade större frihet för medborgaren (den turkiska, nota bene) att offentligt uttrycka sin religiositet, genom exempelvis slöjan. 2002 blev Erdoğan premiärminister och har sedan dess sökt gå balansgång mellan kemalism och islamism. Det saudiska kungahuset är en stor understödjare av det senare. Att han ständigt söker offentliga konflikter – med Merkel, Putin, Trump, al-Assad, bin Salman – bör ses som ett spel för galleriet då han gärna vill framstå som Turkiets starke man, ende garant för landets säkerhet.

Fethullah Gülen lever sedan 1999 i landsflykt i Pennsylvania, USA. Även Elif Şafak har lämnat Turkiet och bor numera i London. Yılmaz Güney dog två efter succén med Yol. Likaså Kenan Evren, som 2014 dömdes till livstids fängelse för sin nyckelroll i den blodiga militärkuppen; året efter var han död; vid begravningsceremonin närvarade inget politiskt parti, fast han fick en gravplats på den statliga kyrkogården. Orhan Pamuk fortsätter envetet skriva och tala fritt; han har flyttat tillbaka till sitt älskade Istanbul efter en tids gästprofessurer i USA. Selda Bağcan är ännu aktiv på den turkiska musikscenen; hon har aldrig flytt Turkiet utan oförväget fortsatt göra motstånd.

Rikard Rehnbergh

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter