Kanada visar vägen i klimatfrågan

Miljöskatter är effektiva som miljöpolitiska styrmedel – men kritiseras samtidigt för att slå hårt mot grupper med lägre inkomster. Kanada visar hur konflikten mellan fördelningspolitik och miljöpolitik kan överbryggas med en koldioxidskatt som återbetalas lika för alla. Principen är enkel. Genom att skatteintäkterna betalas tillbaka helt och fullt och med samma belopp till alla skattebetalare, gynnas de som har mindre klimatbelastande konsumtion än genomsnittet, vilket i stor utsträckning är grupper med lägre inkomster.

Ett sådant skattesystem finns redan på delstatsnivå i British Colombia, Alberta och Quebec och införs nu på nationell nivå i Kanada. Skatten är inledningsvis satt till tio kanadensiska dollar per ton (cirka 67 kronor) för att sedan stiga med tio dollar/år till ett tak på 50 dollar/ år 2022. Genom att gå in på en förhållandevis låg nivå och sedan öka skatten ges goda möjligheter till ordnad omställning bort från koldioxidutsläpp utan omedelbara omfattande ekonomiska effekter. Detta då såväl privatpersoner som företag ges skäl att ställa om sin energianvändning och genomföra investeringar nu för att undvika framtida kostnader när skattenivån höjs.

Från ekonomer har riktats kritik mot systemet med en retorik att det skulle kunna gynna passivitet och ”bestraffa” aktivitet. Även om huvudsyftet med skatten är att just styra bort från aktiviteter som medför koldioxidutsläpp, har de tre delstater som redan infört skatten kunnat konstatera en ytterligare effekt: att ekonomin växer mer än genomsnittet i Kanada. En delförklaring till detta kan vara de investeringar som är nödvändiga för att klara omställningen från fossilt till förnybart.

Men en ännu viktigare effekt av modellen är att den tas emot väl av medborgarna och därmed har chans att överleva också ett regeringsskifte. Att stånga sig blodig för att kunna införa miljöskatter som samtidigt har så låg acceptans hos befolkningen att de riskerar att rivas upp är ostrategiskt, när vi vet att vi snabbt måste minska utsläppen, och för att klara det måste kunna samla en bred majoritet för de politiska reformer som genomförs.

Kanada har nu visat en tänkbar väg för att minska utsläppen. För att det verkligen ska ge stort globalt resultat måste andra länder följa exemplet. Det finns en politisk öppning för en omfattande grön skatteväxling i Sverige. Men att stanna vid att genomföra en skatteväxling som behåller statens skatteintäkter på dagens nivå är riskabelt. Impopulära miljöskatter riskerar att rivas upp, och exemplet med hur M-KD-SD genomdrev beslut att avskaffa flygskatten, visar att inte ens förhållandevis populära miljöskatter är säkra. Detta sker samtidigt som det inte är säkert att högerpartier återinför andra skatter, varför en dubbelt negativ effekt riskerar att bli såväl minskad miljöstyrning som mindre ekonomiskt reformutrymme för bland annat miljöarbete. En skatteväxling bör därför kombineras med införande av en koldioxidskatt som återbetalas lika för alla skattebetalare.

I Kanada är gas, kol och bensin i fokus för taxeringen. Energisektorn är en tacksam grund, då den är förhållandevis lättreglerad. Men det finns inget hinder mot att bredda koldioxidskatten. Med fördel kan den antibiotikaskatt som Miljöpartiet lagt förslag om utgöra en annan del av systemet. Precis som i Kanada bör skatten inledningsvis sättas låg, men med en inbyggd stegring. På samma sätt kan skatten riktas in mot vissa sektorer från start, samtidigt som det redan initialt görs klart vilka sektorer som ska innefattas framöver.

En koldioxidskatt som återbetalas kommer självfallet inte att som ensam reform lösa klimatfrågan. Men det är en så viktig del av lösningen att frågan bör ges högsta prioritet, både på nationell nivå i Sverige, i Sveriges arbete inom EU och globalt.